Bygga en Rich Client-plattformstillämpning

Eclipse-plattformen är utformad att fungera som en plattform för öppna verktyg och har en arkitektur som gör det möjligt att bygga nästan vilka klienttillämpningar som helst med dess komponenter. Den minimala uppsättningen insticksprogram som behövs för att bygga en Rich Client-tillämpning kallas kollektivt för Rich Client-plattform.

Tillämpningar som inte kräver en gemensam resursmodell kan byggas med en deluppsättning av plattformen. Dessa Rich Client-tillämpningar baseras fortfarande på en dynamisk insticksprogrammodell och användargränssnittet byggs med samma verktygsuppsättningar och utökningspunkter. Layouten och funktionen för arbetsmiljön kan styras detaljerat av insticksprogrammets utvecklare i detta fall. Fram tills ny har vi lagt till alla våra synliga funktioner i plattformens SDK-arbetsmiljö. I en Rich Client-tillämpning ansvarar vi för definiering av tillämpningen och dess arbetsmiljö.

När vi säger att Rich Client-plattformen är den minimala uppsättning insticksprogram som krävs för att bygga en plattformstillämpning med ett användargränssnitt menar vi att tillämpningen bara behöver två insticksprogram, org.eclipse.ui och org.eclipse.core runtime. Däremot kan Rich Client-tillämpningar använda alla APIer som bedöms nödvändiga för sina funktionsuppsättningar och kan begära in alla insticksprogram över det krasst minimala. Karta över plattformens insticksprogram är en användbar resurs när du ska fastställa vilka insticksprogram som ska begäras när olika plattforms-APIer används.

Den främsta saken som urskiljer en Rich Client-tillämpning från plattformens arbetsmiljö är att tillämpningen ansvarar för definiering av vilken klass som ska köras som primär tillämpning. Vi ska ta en titt på hur detta görs i kontexten av ett exempel.