Motorn för plattformens runtime-miljö startas när en användare startar en tillämpning som har utvecklats med Eclipse. Runtime-miljön implementerar den grundläggande modell och infrastruktur för insticksprogram som används av plattformen. Modellen håller reda på alla installerade insticksprogram och de funktioner som tillhandahålls med dem.
Ett insticksprogram är en strukturerad komponent som bidrar med kod (och/eller dokumentation) till systemet och beskriver den på ett strukturerat sätt. Insticksprogram kan definiera utökningspunkter, väldefinierade funktionspunkter som kan utökas av andra insticksprogram. När ett insticksprogram bidrar med en implementering för en utökningspunkt lägger den till en utökning för plattformen. De här utökningarna och utökningspunkterna deklareras i insticksprogrammets manifestfil (plugin.xml).
Med en gemensam utökningsmodell får insticksprogrammen ett strukturerat sätt att beskriva på vilka sätt de kan utökas, och klientinsticksprogram får ett sätt att beskriva de utökningar de tillhandahåller. Att definiera en utökningspunkt påminner mycket om att definiera andra APIer. Den enda skillnaden är att utökningspunkten deklarerar med hjälp av XML i stället för en kodsignatur. På samma sätt använder ett klientinsticksprogram XML till att beskriva sin specifika utökning för systemet.
En allmän målsättning för runtime-miljön är att slutanvändaren inte ska behöva göra avkall i fråga om minne eller prestanda för insticksprogram som installeras men inte används. Tack vare deklarationsmöjligheterna i plattformens utökningsmodell kan motorn för runtime-miljön fastställa vilka utökningspunkter och utökningar som ett insticksprogram tillhandahåller med utan att det någonsin körs. Det innebär att många insticksprogram kan installeras, men inget av dem kommer att aktiveras förrän en funktion som tillhandahålls av ett insticksprogram krävs för användarens aktivitet. Det här är en viktig funktion för att plattformen ska vara skalbar och stabil.