Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.39.0-wmf.22 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Gadget Gadget talk Gadget definition Gadget definition talk 108 42385 503124 148511 2022-07-30T21:10:22Z Thuresson 20 Validerad proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman=[[Författare:Selma Lagerlöf|Selma Lagerlöf]] |Titel=[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige]] |År=1906 |Oversattare= |Utgivare=Albert Bonniers förlag |Källa=[[:Fil:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu|Wikimedia Commons]]/Google Books |Bild=[[Fil:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu|page=6|300px]] |Sidor=<pagelist 1to3=- 4=bandtitel 5=- 6=titel 7=tryckort 8=1 24=bild 25=- 26=17 34=bild 35=- 36=25 64=bild 65=- 66=53 74=bild 75=- 76=61 82=bild 83=- 84=67 98=bild 99=- 100=81 108=bild 109=- 110=89 122=bild 123=- 124=101 130=bild 131=- 132=107 136=bild 137=- 138=111 140=bild 141=- 142=113 166=bild 167=- 168=137 174=bild 175=- 176=143 178=bild 179=- 180=145 200=bild 201=- 202=165 204=bild 205=- 206=167 216=bild 217=- 218=177 226=bild 227=- 228=185 244=bild 245=- 246=201 252=bild 253=- 254=207 256=bild 257=- 258=209 260=bild 261=- 262=211 282=- 283=bild 284=231 286=bild 287=- 288=233 293=- 294="Innehåll" 295to309=-/> |Anmärkningar=[[Index:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu]] [[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige|Titel och innehåll]] {{Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/294}} {{Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/443}} |Width= |Css= |Kommentar= }} [[Kategori:Validerade index]] [[Kategori:Google Books]] lhpkk34bt4kkexsac6pblo7ho8frtav 108 42400 503125 165512 2022-07-30T21:11:46Z Thuresson 20 Validerad proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman=[[Författare:Selma Lagerlöf|Selma Lagerlöf]] |Titel=[[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige]] |År=1907/1908 |Oversattare= |Utgivare=Bonniers förlag |Källa=[[:Fil:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu|Wikimedia Commons]]/Google Books |Bild=[[Fil:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu|page=6|300px]] |Sidor=<pagelist 1to3=tom 4=bandtitel 5=- 6=titel 7=tryckort 8=265 443="Innehåll" 444to447=tom/> |Anmärkningar=[[Index:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu]] [[Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige|Titel och innehåll]] {{Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/294}} {{Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/443}} |Width= |Css= |Kommentar= }} [[Kategori:Validerade index]] [[Kategori:Google Books]] 41ti8bjm1mvp3zdpd41mxihobbcfl6p 104 92814 503072 305115 2022-07-30T14:53:58Z Gottfried Multe 11434 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thurs" /></noinclude><h3><center>SJÖRÅ.</center></h3> 1. På Bremön utanför Njurundalandet bodde sjörået ''Bremer''. En gång, då brännvinet tröt, rodde Bremer ut till en förbiseglande skuta och bad att få bliva med till Stockholm. Där köpte han sig ett helt ankare och följde sedan samma skeppare hemåt. Utanför Bremön frågade denne, huru brännvinsankaret lämpligast skulle landsättas. Bremer svarade, att detta visst ej vore något att gruva sig för. Skepparen behövde blott kasta det över bord vid tillsägelse. En stund senare gav Bremer tecken, att tiden var inne, och brännvinsankaret störtades i havet. Därvid brast Bremer ut i gapskratt. Förvånad frågade skepparen efter orsaken. “Åh, jag måste väl skratta. Du hade så när kastat mössan av gumman min.“ Denna hade i osynlig måtto rott ut för att hämta sin man och brännvinsankaret som i fallet så när träffat hennes huvud. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ax28sz1dlstcjf09u9gkk3u9so2taru 104 92815 503073 303255 2022-07-30T14:56:04Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|8|''{{sp|SJÖRÅ}}''||}} ----</noinclude>2. En annan gång på hemväg från Stockholm skulle Bremer, då de närmade sig Bremön, betala för resan, men skepparen tog icke emot något. Då Bremer i alla fall ej ville ha gjort resan utan någon slag vedergällning, slog han en spik i fören på skutan och sade, att eftersom skepparen ville ha vinden till, skulle han knacka på spiken. Därefter försvann han från fartyget utan att någon visste huru. Spiken blev till mycken nytta: ingen gjorde så snabba resor. Kockpojken hade emellertid märkt kaptenens knackningar, och ville även han pröva på. En natt smög han sig förut och gav spiken ett kraftigt slag. Genast uppstod den häftigaste storm, och förskräckt måste han väcka kaptenen, vilken sov. Denne tog saken lugnt, knackade helt sakta på spikhuvudet, och stormen lade sig. 3. En skeppare norr om Sundsvall byggde en skuta, riggade henne fullständigt samt intog last, medan den ännu stod på stapeln, och gick sedan till sjöss sydvart. Vid Bremön mötte en häftig storm, som dock föga oroade kaptenen, vilken ju hade en ny skuta. Bäst det var<noinclude> <references/></noinclude> g0uga9lppiv8wmpmi4hh3yqkejl136y 104 92816 503074 303256 2022-07-30T14:58:44Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||''{{sp|SJÖRÅ}}''|9|}} ----</noinclude>frågade ur skyn en röst: “Ska jag hålla eller ska jag släppa?“ “Gör hocke värsten du vill!“ blev svaret. Men så skulle det icke hava lytt, ty i detsamma ökade stormen och riggen gick över bord. Det var Bremer som ville hjälpa, men då den högmodige kaptenen hånade honom, tog sig för att stjälpa. (Efter f. hem. äg. Olof Sjölund i Nolby, 69 år.) 4. Då Jon Persson i Solberg och andra fiskare från Skatan en gång lågo vid Slyngen (ett skär söder om Bremön), kom en storväxt gubbe åkande skidor ut över havet söderut förbi dem och ropade, att de ej skulle ge sig ut med sina garn. “Jag kommer från Dovrefjäll och skall till Storjungfrun (en holme utanför Hälsinglands kust) och stå karl (brudgum). Efter mig kommer brudföljet.“ Det blev en av de värsta stormar i mannaminne. 5. Fiskaren Vikström å Skatan befann sig ett stycke från de andra. Då roptes till honom att ett brudfölje skulle komma ut till havs. Därför skulle skötarna tagas undan. Vikström skyndade åstad och lyckades bärga sina, medan kamraternas gingo förlorade. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> a2uin2mukgrh25v64xyesiurmsh4lkw 104 92817 503075 497003 2022-07-30T15:07:55Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{mn-b}} {{huvud|10|''{{sp|SJÖRÅ}}''}} ----</noinclude>6. Ovannämnde Jon Persson satt en gång inne i kammaren vid Skatan och stenade skötar tillsamman med en gubbe. Därunder kom ett fruntimmer och bad att bliva rott över till Endesvikslandet. Till Jon Perssons förargelse sade kamraten ifrån: “Ja nu“, sade han, “får du fara ensam, för nu lönar det inte lägga ut.“ Han följde dock med, men de “fingo inte ett liv“. (Efter nämndemannen P. E. Johansson i Solberg, själv fiskare; 60 år.) 7. Mor Söderberg i Juni, 73 år gammal; berättar: En gång för ett par mansåldrar sedan var ett stort slagsmål ute i Juniskären vid Ol Ols. Ingen såg, vilka som slogos, men det var ett plaskande i vattnet, ett skrik och en olåt, som var väldig och hördes vida omkring, Slutligen “gav sig sjörå på skogsrå”, som måste taga till flykten under stort brak inöver land. 8. Från P. Bergsten, f. d. hemmansägare i Juni — en nu 80-årig gubbe med utmärkta förståndsgåvor — stammar följande om sjörået: Nisse Julin, Bergsten och Nils Ersa lågo i skären en natt i en koja utan dörr.<noinclude> <references/></noinclude> q76x9lkn8pqv7jwklpdsjj94qzjzehh 104 92818 503076 303271 2022-07-30T15:10:07Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||''{{sp|SJÖRÅ}}''|11|}} ----</noinclude>De sovo i “full sömn". En hållarsten (stor som en knytnäve) föll ned på taket. Bergsten vaknade och sade: “Tro, vad det är för folk?“ Intet svar. Han lutade sig igen. Då kom en ny hållarsten på taket. Nu vaknade också Nils Ersa. De stego upp och rodde söröver fjärden. Där stod strömmingen alldeles fullt upp mot land. Efter ett par timmar hade de lastat två båtar. 9. En natt på Storgrundet, medan de vilade, hörde Bergsten tydligt, att det ropade Pelle (hans förnamn) inte bara en gång utan flera. Han steg upp och fann, att det var lägligt lägga ut återstoden av skötarna. Det blev bra fiske. 10. Bergstens son, hemmansägare i Juni, hos vilken gamle Bergsten njuter sitt födoråd, berättar: En natt under notdragning lågo han och kamraterna i sjöboden mörkaste natten för att vid 2-tiden börja notdragningen. Bergsten lutade sig mot väggen med ögonen riktade ut genom fönstret för att se, om någon strömming hoppade i lugnvattnet på fjärden. Vaken som han var, hörde han någon komma gående opp över notvallen och krafsa på dörren.<noinclude> <references/></noinclude> azrapt7t4uqwm8qiqji7tj1cq343nrx 104 92819 503077 303272 2022-07-30T15:12:42Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|12|''{{sp|SJÖRÅ}}''||}} ----</noinclude>Då den var stängd med hake inifrån, gick han bort, öppnade den och sprang sjöboden runt men såg ingen. Då han åter lagt sig, hördes klösanden på väggen. Det var mitt i natten. De stego då upp och sågo fjärden koka av strömming samt rodde ut och drogo 35 fjärdingar. Har aldrig förr eller senare dragit så tidigt på natten. 11. Förmånstagaren Nordlund i Berga, 65 år gammal, omtalar att en fiskare låg och sov i sin sjöbod i Bergafjärden, då det slog till i dörren mycket kraftigt. Han vaknade och undrade, vad det kunde vara. Snart nog somnade han åter. Ännu en gång steg han upp, rodde ut och bärgade skötorna. Knappt var detta gjort, förrän en stark storm utbröt, som tog skötorna för många. 12. Erik Höglin, femtioårig hemmansägare i Myrbodarna, låg i sjöboden på Dosan (en uthamn till Skatans fiskläge). Emedan han var duktig att sova, vaknade han ej, då kamraterna foro för att taga upp sina skötar. Då väcktes han av något buller, begav sig åstad och lyckades även bärga sina. En kvart senare kom stormen. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> t5agz3tvfbmncg0jub05kpp9uft6r43 104 92820 503078 303273 2022-07-30T15:14:13Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||''{{sp|SJÖRÅ}}''|13|}} ----</noinclude>13. Förmånstagaren Julin i Nyland: En fiskare hade lagt ut frestsköte (för att se om det fanns fiske) och somnat. En vitklädd jungfru kom och drog täcket av honom. Men han svor åt henne och hon gick sin väg. Frestsköten var full av strömming. Hon hade velat, att han skulle stiga upp och lägga ut flera. 14. Den i 5 omtalade Vikström låg utanför Slyngskatan med frestskötar. Det var natt, och han hade lutat sig ett tag. Inifrån land hörde han sitt namn: “Jante!“ ropas flera gånger. Han steg upp och strömmingen stod tjock som en vägg. Fick den gången 85 fjärdingar. {{tomrad}} {{linje|10em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> p11mqow6ktouxyqxfnbwaowk9z4geo3 104 92821 503088 303274 2022-07-30T16:15:41Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude><h3><center>VITRA.</center></h3> 15. Juni bys fäbodar voro aldrig säkra “för uppenbarelser“, sade mor Söderberg (se förut 7). Hon hörde där en natt pingel av skällor, råmande av kor och bräkande av getter i ett boföringståg, som gick mellan stugorna. Det var vitra. 16. Första året och första dagen hon var bopiga fick hon en kviga borttagen därstädes. Förskräckt över vitras tilltag skyndade hon hem och till Erik Jons mor, som kunde ställa slikt till rätta. Denna lugnade henne och föreskrev, att hon “skulle ta skällan och gå ansoles tre gånger kring vallen{{Rättelse|,,|,}} så skulle kvigan komma igen.“ Hon gjorde så, och nästa morgon vid mjölkningen var hon tillrätta. Men det syntes på henne, att hon varit “borttagen“. 17. Per Nils farmor sade till bopigan en helgdagsafton: “Du skall inte skura grytan i kväll utan spara tills i morgon“. Jäntan, som var lärd att göra ifrån sig<noinclude> <references/></noinclude> 887btcy7dek5sd1hv0822kti5jl8m39 104 92822 503089 303277 2022-07-30T16:17:55Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||''{{sp|VITRA}}''|15|}} ----</noinclude>allting på en gång, brydde sig icke om rådet utan skurade grytan. Men om natten, sen det mörknat, gnällde och gnisslade och ven det “i grytan runt omkring“. Vitra var förargad över att ingen smakbit lämnats kvar av det som kokats under dagen. 18. Bergstens mor (se 8) var med vid notdragning i ytterfjärden. En natt hade de gått i land för att vila. Medan de lågo, kom ett tåg med koskällor och folk, som lockade kreatur. Båtlaget låg mitt i deras väg, men de gingo en krok. Bergstens mor tittade upp och såg, att de, som drevo boskapshjorden, hade svans. 19. Bergsten omtalade, att en odygdig pojke från Berga hörde en gång på Färiln (efter landsvägen till Björkön) koskällor och lockande. Emedan han trodde, att det var Juniborna, som boförde, tog han en granbuske eller mosstapp och band ett snöre i den samt lade sig på ena sidan av vägen. Han tänkte rycka busken över vägen och därigenom skrämma dem. Därav blev intet. De som drevo boskapen hade svans. Pojken var glad att få ligga stilla. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> p6i2xa5l1zbiz5koo8fzutbs5hjy8n1 104 92823 503090 303278 2022-07-30T16:18:56Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|16|''{{sp|VITRA}}''||}} ----</noinclude>20. Nedskrivarens svärmoder, fru Söderberg från Berga, hemmansägareänka, 63 år gammal, berättar: En viterko togs av ett folk genom att kasta stål över henne. Viterkäringen kom och gav folket förhållningsregler om kons skötande. Första kalven skulle kastas ut genom vindögat. Mjölkningen skulle ske i en stäva, som ej fick användas till annat. Den kunde vara hur stor som helst, så fingo de mjölk i den full. Men togo de flera stävar efter varandra komme kon att dö. {{tomrad}} {{linje|10em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> btcicwyi9838bp3tknhwqavnvbsnjg2 104 92824 503093 303279 2022-07-30T17:09:42Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude><h3><center>{{sp|TROLL.}}</center></h3> 21. Mor Schelin i Slätt såg, berättar hon, då hon gick över gården, två ljus brinna i dörren till logen. Hon klev på. Då slocknade ljusen, och hon hörde, huru det klafsade och tjafsade efter fötter, som springa. De försvunno bort i berget. (Berättat av hennes dotter, 50 år.) 22. I fäbodarna satt en jänta och vävde sent på hösten. “Skynd' dej {{rättelse|och och|och}} skjut skelet och laga dej hem till kvällen!“ manade trollen henne. Men hon gjorde sig ingen brådska, och så kom snön. När bygdens folk anlände för att hämta henne och boskapen, var hon borta. Trollen hade tagit henne, och det måste ringas i kyrkklockorna, innan hon kom lös (samma källa som 20). 23. Bergsten (se 8) körde en gång från Attmar hem till Njurunda. Vid Stångholmsbron stannade hästen och kunde ej förmås gå fram. Han lät<noinclude> <references/></noinclude> nmksvdg256lru98ygul2bgf6rvrwncp 503094 503093 2022-07-30T17:10:14Z Gottfried Multe 11434 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" /></noinclude><h3><center>TROLL.</center></h3> 21. Mor Schelin i Slätt såg, berättar hon, då hon gick över gården, två ljus brinna i dörren till logen. Hon klev på. Då slocknade ljusen, och hon hörde, huru det klafsade och tjafsade efter fötter, som springa. De försvunno bort i berget. (Berättat av hennes dotter, 50 år.) 22. I fäbodarna satt en jänta och vävde sent på hösten. “Skynd' dej {{rättelse|och och|och}} skjut skelet och laga dej hem till kvällen!“ manade trollen henne. Men hon gjorde sig ingen brådska, och så kom snön. När bygdens folk anlände för att hämta henne och boskapen, var hon borta. Trollen hade tagit henne, och det måste ringas i kyrkklockorna, innan hon kom lös (samma källa som 20). 23. Bergsten (se 8) körde en gång från Attmar hem till Njurunda. Vid Stångholmsbron stannade hästen och kunde ej förmås gå fram. Han lät<noinclude> <references/></noinclude> 4bsuz4kvvvzgsxtvlfy0ueln7us2xjc 104 92825 503095 303280 2022-07-30T17:12:32Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud|18|''{{sp|TROLL}}''||}} ----</noinclude>honom stå. Efter en stund fortsatte han. själv. Trollen gingo över vägen. 24. Under resa från Sundsvall stannade hästen på Hållbergen. Bergsten reste sig och såg genom selen, men blev glad att få sätta sig igen och vara ifred. “Vägen stängdes av ett följe, som bestod av allt slags otyg.“ 25. Gammel Erik Jonssa i Nyland och Bergsten kommo körande söderifrån uppöver backen efter gamla landsvägen vid Njurunda kyrka. Erik Jonssa körde först och Bergsten satt hos honom, medan hästen gick bakom med en tömstump bunden vid främre skjutsen. I backen stannade Erik Jonssas häst och började skjuta baköver. Bergsten hoppade genast av, fick lös sin häst och ledde honom efter vägen. Erik Jonssa sökte få sin häst framåt, men det var omöjligt. Han sköt bakåt med allt starkare fart, kärran kom av vägen och for ända ned mot gärdesgården. Där blev det tyst. “Körde I ihjäl er?“ frågade Bergsten. “Nej, men kom och hjälp mig!“ Icke en rem i selen var hel. Bergsten gick till närmsta gård, lånade en lykta och lagade selen, “Tog du tömmen?“ frågade Erik Jonssa,<noinclude> <references/></noinclude> goaqgpuepr55nhmo6af2za9g8sw0qhc 104 92826 503096 303283 2022-07-30T17:13:57Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||''{{sp|TROLL}}''|19|}} ----</noinclude>då de omsider fortsatte resan. “Nej det, gjorde jag inte!“ blev svaret. “Du såg då inte heller dem vi mötte?“ “Nej!“ “Det var då, som märra började gå åtabak“, förklarade Erik Jonssa. Bergsten hade emellertid fått en stöt mot bröstet, varav han hade ont lång tid efteråt. 26. Ol Nilssa i Svala körde omkull på Färiln och fasthölls så, att han ej kunde komma upp förrän solen visade sig. (Sagesmannen se 3). 27. Å Värbacken efter vägen till Goltström ha trollen haft sitt hemvist och ställt till spektakel med de körande. Ett vanligt puts har varit, att taga ifrån ett hjul, som då vanligen rullat långt utöver myren nästan till tjärnen. {{tomrad}} {{linje|10em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ciqo3f09o20oso154qfcm8yp7qsbesz 106 122720 503087 448496 2022-07-30T15:57:58Z Thuresson 20 wikitext text/x-wiki [[Fil:Sophie Bolander SPG.png|miniatyr|Sophie Bolander]] '''Sophie Bolander''', född 1807, avled 1869, författare från Göteborg. Använde signaturen "S-e-der". ==Verk (urval)== *Tante Agnetas Aftonberättelse för sina unga vänner, 1840 *[[Qvinnan med förmyndare]], 1842 *Modern i hemmet eller några tankar rörande uppfostran, 1844 *Trolldomstecknet, 1845 *Tante Agnetas nya aftonberättelser för sina unga vänner, 1846 *En gammal ungkarls bekännelser till de ogifta damerna, 1851 *Julklapp till lille Gustaf: berättelser för gossar, 1852 *Julklapp till lilla Helga, 1852 *Israeliten, 1852 *[[Georg Bogislaus Stael v. Holstein]] : romantiserad teckning från svenska fångarnas vistande i Ryssland under Carl XII:s tid, 1854 *Bröderne : historisk roman från drottning Kristinas tidehvarf, 1855 *Några små äktenskaps-skizzer: 1 Premisser och resultater, 1857 *Samlade noveller och skizzer, 1862 *Johan Gyllenstjerna eller Kärlek och politik: romantiserade skildringar från Fredrik den I:s tid, 1862 *Gunstlingarne : romantiserade skildringar från Carl X Gustafs tid, 1862 *En sjuksköterskas anteckningar, 1867 *Grefve Philip Königsmark, eller svartsjuka och hämd, 1868 [[Kategori:Författare|Bolander, Sophie]] [[Kategori:Sophie Bolander|*]] 6hpxz7vc2futssp79i7k7tzzotfca84 104 128590 503114 440792 2022-07-30T20:57:19Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">XV.</h2> I midten af november hade det varit meningen, att Cecilia skulle komma hem, och mellan Fabian Skotte och Magnus Brandt var det redan en afgjord sak, att bröllopet skulle äga rum strax på nyåret. Längre ville den förälskade mannen icke vänta, och till den tiden ansåg Brandt, att alla betänkligheter, hvilka kunde uppstå i en omogen flickhjärna, borde vara häfda. Detta var dock icke på något sätt afhandladt mellan de båda männen. Men i allt hvad de sins emellan afhandlade, låg detta som något underförstådt, hvarom man icke talade, men hvilket icke desto mindre var säkert och fast afgjordt. Under tiden sköttes bruket och gården med Fabian Skottes pengar och af honom själf, snarare än af Magnus Brandt. Visserligen skedde allt dylikt så grannlaga och under sådana former, att herren till Skogaholm aldrig skulle<noinclude> <references/></noinclude> 5mhqksshxu3mk4dc32hsk5q906dfrze 104 128591 503115 440793 2022-07-30T20:58:19Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 169 —}}</noinclude>behöfva känna något obehag af det beroende, i hvilket han råkat. Men hemligheten var dock icke bättre bevarad, än att man talade om förhållandet i inspektorsbyggnaden, och gårdens folk hade redan börjat undra, hvarför brukspatronen på Elfshammar kom så ofta, hvarför han besökte smedjor och magasin och hvarför han gjort ronder i ladugård och stall samt till och med visat sig på ägorna, ja, ända borta vid godsets utgårdar. Karin lade också märke till, att Fabian Skotte kom oftare än förr, och helt naturligt satte hon detta i samband med de anslag, som förehades mot Cecilia. Aldrig ett ögonblick föll det henne in, att systern skulle komma tillbaka för att hålla bröllop med patron Skotte på Elfshammar. Därtill föreföll henne brudgummen för gammal, Cecilia för ung och det hela till följd däraf overkligt som en saga. Under många kärleksord och ungdomliga utbrott af ovilja mot en äldre man, som ville tvinga sig till en flicka mot hennes vilja, skref Karin därom i de bref, hvilka hon hemligen hvarje månad afsände. Och inom sig darrade hon vid tanken på den dag, då fadern skulle upptäcka, hvarför Cecilia rest, samt att hans äldsta dotter aldrig tänkte foga sig i det öde, som andra tillämnat henne. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 3dkjh6m0fo2drt6db0zziuz5x8l31tb 104 128592 503116 440794 2022-07-30T20:59:20Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 170 —}}</noinclude>Redan var oktober månad förbi, och den första snön hade fallit. En storm med häftigt regn piskade emellertid bort snön från träd och mark, och i hela dagar rasade blåsten i de våta skogarna. Midten af november var inne, och för hvar post, som kom, granskade Magnus Brandt väskan, otålig att höra ett ord om dottern och resultatet af denna resa, af hvilken han väntat sig allt godt. Då anlände en onsdag i november ett tjockt bref med posten. Magnus Brandt igenkände svärmoderns handstil, och länge vägde han brefvet i sin öppna hand. Det syntes honom icke båda något godt, att ett så utförligt bref kom just nu, när han redan väntade dottern. Vid skenet af den gamla oljelampan med bronsfoten bröt han kuvertet, och när han framtagit dess innehåll, höll han två bref i sin hand. Det ena brefvet var från dottern, och Magnus Brandt genomgick hastigt detta. När han läst det till slut, blef hans ansikte eldrödt, och med ett rop af vrede och smärta slängde han det ifrån sig. I uppror gick han fram och åter på golfvet för att återvinna väldet öfver sig själf. Det andra brefvet bar svärmoderns stil, och efter genomläsandet af Cecilias skrifvelse behöfde Magnus Brandt samla sig en stund, innan<noinclude> <references/></noinclude> qm8lq8c0aisjcfq4rbia5nwjylhq119 104 128593 503117 440796 2022-07-30T21:00:52Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" /></noinclude>han fick mod att läsa den fortsättning, hvaraf han väntade sig det värsta. Omsider gick han tillbaka till skrifbordet, och i det han vecklade upp brefvet framför sig, började han långsamt att läsa följande: {{högertext|Elfshammar i nov. 18 —.}} ::Min kära måg. Många bref hafva Du och jag icke växlat med hvarandra, och det händer nog, att det Du nu får tyckes Dig ampert nog, när det kommer från en gammal käring som mig. Jo jo, min kära måg! Han skall inte tro, att jag icke fullväl vet, hvad släkten säger och tänker om mig. Ännu när jag stapplar på grafvens brädd, vill jag styra och ställa inom mitt hus. Så säger man. Detta har varit min vana sedan långan tid. Och eftersom Du ju ändå hör till släkten, får Du väl finna Dig i ditt öde, Du också. Vill Du nu säga, att bäst vore, om käringen ginge åt fanders, så må Du gärna det. Men vore det mera godt om karlar, än det är, så ginge det inte så lätt för käringar att ta makten som nuomstunder. Därmed har jag mer än en gång kommit underfund. Tro Du mig! I alla fall hade jag nog denna gång aldrig kommit på den tanken att blanda mig opp i<noinclude> <references/></noinclude> d0787x77hk6h27ieyl5zhny9dzsoqhp 104 128594 503118 440797 2022-07-30T21:02:01Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 172 —}}</noinclude>Dina angelägenheter, om jag inte så till sägandes, mycket mot min vilja, det kan jag försäkra, råkat att blifva roten och upphofvet till hela eländet. Och så var inte min mening, min goda Magnus, när Du satt här hos mig i Din nöd, och jag gaf Dig det goda rådet att söka Fabian Skotte på Elfshammar och få hjälp hos honom. Kom ihåg det, min kära måg! Jag gaf Dig inte det rådet, att Du skulle gå till honom och säga: »Här har Du min dotter. Passar hon Dig? Tag henne till Din hustru och bruket med alla dess skulder och trassel på köpet, så är jag hjälpt!» Jag gjorde inte det, Magnus Brandt. Utan jag sade till Dig: sök Fabian Skotte och förmå honom att arrendera Din egendom, då kan Du göra hvar man rätt och behöfver icke frukta, att Ditt folk skall lida nöd och Dina barn en gång komma på bar backe och ligga släkten till last. Så var min mening, och Du vet det lika väl som jag. Men högmodsdjäfvulen satt i Dig, min gode Magnus, som den Gud hjälpe gör med oss alla, innan lifvets beska lut fått tvätta ur den. Och det rådet smakade Dig kan tänka inte. Samtidigt synes kärleken ha farit i Skotten, så att han, den token, vill gifta sig med en ung flicka, som nu flytt till mig, när hon inte såg sig någon råd att bli honom kvitt.<noinclude> <references/></noinclude> nmwzounlgf6noy7zyew9kcbiap5dbai 104 128595 503119 440798 2022-07-30T21:03:00Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 173 —}}</noinclude>Skotten är en gammal narr. Hälsa honom Du det ifrån mig! Bättre tankar hade jag om honom. Det blir mer och mer, märker jag, som jag nu får tala om för Dig, Magnus. Ty af hvad som händer och sker omkring Dig, ser det ut, som om Du visste mindre än hvad Du borde. Och först och främst bör du då veta, att när jag skref och bad Cecilia komma hit, så var det därför, att flickan först skrifvit till mig och då berättat hela historien. Det var en dryg funderare jag tog mig. Ty den räckte sommaren öfver och in på hösten. Hade det inte varit därför att jag gifvit Dig det förbankade rådet att gå till Fabian Skotte, så hade jag väl ändå inte lagt mig mellan barken och trädet. Ty för sådant får man svida. Men hur det var, så hade jag ju ändå min trasa med på byken, i fall en olycka skulle komma att ske. Och då sade jag till mig själf: det är bäst, Du ser på flickan, Du är ju ändå hennes mormoder, och någon mor har hon aldrig haft, stackarn. Nu har jag sett på Cecilia, och nu känner jag henne och vet, hvad hon går för. Och det säger jag Dig, Magnus Brandt: det vore synd inför Gud att tvinga den flickan att kasta bort sig. Arbetsam och duglig är hon, ärlig och väluppfostrad, det får jag säga till Din<noinclude> <references/></noinclude> 8id7ii34obf3sumlx5hsr0iwkdq08u7 104 128596 503120 440799 2022-07-30T21:04:13Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 174 —}}</noinclude>heder, godt och jämt lynne har hon också, och hennes sinnelag är rättvist och fromt. Men hon hör därför inte till dem, som låta huttla med sig, och en flicka, som hon är, tvingar man icke i en sak som denna. Gud ska veta, att jag mestadels inte ger mycket för det, som människor kalla kärlek, och när jag läser böcker om sådant, mår jag illa. Det var heller inte i går som jag försökte. Mer än litet fjas och kyssande och tårar och pjunk så länge ungdomen varar, är det sällan, och vist är det inrättadt af vår Herre, att sådant plägar ge sig med åren, när människan får annat att tänka på! Därför kan man också mestadels lugnt låta kvinnor gå och gifta sig utan att ta det så fasligt ömt, om de piper emot litet i början. Ty som jag har sagt förut, det ger sig som oftast. Man skall spara sitt medlidande, till dess att det kniper, och inte vara ömskinnad, förrän det behöfs. Men när det behöfs, då ska’ man se upp med båda ögonen och vara vaken. Då ska man förstå att säga »Pass mante» i tid och veta, att det, som duger för Per, duger inte för Pål. För Cecilia duger nu det äktenskap, du velat plocka in henne i, platt inte. Och därför gör du klokast, min kära måg, att beskedligt stoppa pipan i säcken och låta udda vara<noinclude> <references/></noinclude> ocl4e40gp6ccysqoxdm6fcx2s7vk41v 104 128597 503121 440800 2022-07-30T21:05:09Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 175 —}}</noinclude>jämt. Ty den här flickan är kvinna för att säga nej i brudstolen. Och tvingar Du henne dit, så gör hon det. Tro nu mig, när jag säger Dig detta. Ty jag förstår mig på flickan, och hade Du haft en mor åt henne, hade jag inte behöft åtaga mig obehaget att säga Dig allt det här. Men sådana flickor som hon får man taga varsamt och inte tvinga dem burdus, som kan lyckas med de vanliga gässen. Nu sänder jag Dig också flickans bref, som jag tagit mig friheten läsa. Det är så mildt och stilla och vackert, som flickan själf är till sinnelag, och läser Du det riktigt, går det kanske opp för Dig själf också, så karl och far du är, att i det lugnaste vattnet gå de största fiskarna. Nu kan Du ju förstå, att det i början inte kan vara behagligt hvarken för Dig eller flickan, om hon, som ämnadt var, kommer hem till jul, och ni båda ska gå hemma och sura och se snedt på hvarandra. Allting ska ha sin tid, och jag kan ju tänka mig, att denna historia skall bli Dig svår att smälta. Därför låter jag flickan stanna här hos mig, och när du sedan ordnat dina affärer med Fabian Skotte, och det blifvit lugn i stormen, så kan hon komma hem, när Du så önskar, eller också är Du välkommen att hämta henne här hos mig. Jag kan säga Dig, att jag fått smak för flickan,<noinclude> <references/></noinclude> ajbx9my6463p5nay9sh5myxhdab593m 104 128598 503122 440801 2022-07-30T21:05:59Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 176 —}}</noinclude>och det kan nog också ha sin lilla nytta, både nu och för framtiden, tänker jag mig. Härmed sänder jag Dig mina moderliga hälsningar, om Du vill ha dem eller ej. Se väl om liten Karin och hälsa henne från mormor. Hon ska vara ett sött barn, säger systern. Och att hon blifvit förälskad i den där fänriken, som låg sjuk hos dig och sedan for ur landet, Herren vete hvart, det har hon längesedan öfvervunnit, vill jag hoppas. Cecilia såg alltsammans och har berättat hela saken för mig. Nu går hon och förebrår sig själf, att hon aldrig talade allvarligt med systern därom. Ty det vore ju synd, om flickstackarn skulle gå och kasta bort hela sitt lif för en spelevinker, som väl aldrig kommer igen. Därförutom menar Cecilia, att Du, min kära Magnus, var både blind och döf, för hvad som skedde inför dina egna ögon. Detta visar, att Cecilia är en klok flicka, som har ögonen med sig och känner till Söta Fars svaghet. Gud vet, hvad det här brefvet ska kosta en gång, när det kommer på posten. Det har blifvit långt med besked, och det var också nödvändigt, ifall jag med mina stora bokstäfver skulle få rum med allt det, jag ville säga. Det var sannerligen inga småsaker, jag den här gången hade att komma med. Nu hoppas jag<noinclude> <references/></noinclude> ci3use6v62n8dul7a6ryseetwg04sp3 104 128599 503123 440804 2022-07-30T21:07:12Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 177 —}}</noinclude>dock att allt till sist skall gå väl, och så må vår Herre styra för resten. ::::Din gamla svärmoder :::''Cathrine-Marie Bergenhuus'' ::::::född ''Bång''. {{linje|4em}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> g687rg16aotdqz47dil42s6wthph3sg 104 157674 503061 2022-07-30T13:38:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />228</noinclude>— Ack, svarade mig Manon, förtjänar väl en så olycklig tillvaro att man bryr sig om den? Låt oss dö i Havre, min käre vän. Må döden med ens göra slut på våra bekymmer! Varför skulle vi släpa dem med oss till ett okänt land, där vi utan tvivel ha att vänta oss förfärliga umbäranden, eftersom man valt det till straffort för mig? Låt oss dö, upprepade hon, eller giv åtminstone mig döden och gå att söka en bättre lott i en lyckligare älskarinnas armar! — Nej, nej, sade jag, det är för mig en avundsvärd lott att vara olycklig tillsammans med dig. Hennes ord kommo mig att darra. Jag insåg, att hon var förkrossad av sina lidanden. Jag ansträngde mig för att antaga en lugnare hållning och sålunda fördriva dessa dystra tankar. Jag föresatte mig att allt framgent fasthålla vid samma beteende, och jag fick längre fram erfara, att intet är bättre ägnat att ingiva en kvinna mod än oförskräckthet hos en man, som hon älskar. Då jag förlorat hoppet att erhålla någon hjälp från Tiberge, sålde jag min häst. De pengar, som detta inbringade, uppgingo, tillsammans med det jag ännu hade kvar av er gåva, till den lilla summan av sjutton pistoler. Därav använde jag sju till inköp av några nödvändiga saker åt Manon, och de återstående tio sparade jag sorgfälligt såsom en grundplåt för vårt uppehälle och våra förhoppningar i Amerika. Jag hade ingen svårighet att komma ombord på fartyget. Man sökte just då efter unga män, som<noinclude> <references/></noinclude> flb9jshsfiwt6q2hndxbf30xfaefmhb 104 157675 503062 2022-07-30T13:40:04Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|229}}</noinclude>voro hågade att frivilligt sluta sig till kolonin. Överfärd och kost erhöll jag gratis. Enär posten till Paris skulle avgå följande dag, lämnade jag efter mig ett brev till Tiberge. Det var rörande och utan tvivel ägnat att beveka honom, eftersom det föranledde honom att fatta ett beslut, som endast kunde härröra från en gränslös fond av ädelmod och tillgivenhet för en olycklig vän. Fartyget avseglade, och vinden gynnade oss utan avbrott. Jag lyckades utverka av kaptenen, att Manon och jag erhöllo en plats för oss själva. Han hade godheten att betrakta oss annorlunda än våra olyckskamrater. Jag hade tagit honom avsides redan första dagen och meddelat honom en del av mina olycksöden, i syfte att i någon mån vinna hans aktning. Jag ansåg mig ej skyldig till någon skamlig lögn, då jag sade, att jag var gift med Manon. Han låtsade tro detta och lovade mig sitt beskydd. Vi rönte också under hela färden bevis på att han höll sitt ord. Han styrde om att vi fingo ordentlig föda, och den uppmärksamhet han visade oss förskaffade oss våra olyckskamraters aktning. Jag vakade oavlåtligt över att Manon icke skulle lida det minsta obehag. Detta märkte hon tydligt nog, och åsynen härav, i förening med det livliga medvetandet av den {{Rättelse|sälllsamma|sällsamma}} belägenhet, vari jag frivilligt för hennes skull försatt mig, gjorde henne så öm, så kärleksfull, så uppmärksam även på mina<noinclude> <references/></noinclude> jigheabmjaq2kmiu4ivusazpvj6dz2h 104 157676 503063 2022-07-30T13:41:19Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />230</noinclude>minsta behov, att det mellan henne och mig rådde en ständig tävlan i tjänstaktighet och kärlek. Jag saknade icke alls Europa, tvärtom, ju närmare vi nalkades Amerika, desto mer kände jag mitt hjärta vidgas och få ro. Om jag haft visshet, att där ej behöva sakna livets oundgängliga nödtorft, skulle jag tackat lyckans gudinna för att hon givit våra missöden en så gynnsam vändning. Efter två månaders resa anlöpte vi äntligen den efterlängtade kusten. Landet erbjöd vid första anblicken ingenting tilltalande. Det var ofruktbara och ödsliga slätter, där man endast såg några rörväxter och några av vinden avlövade träd. Intet spår av vare sig människor eller djur. Sedan kaptenen låtit avfyra några av våra kanoner, dröjde det dock ej länge, förrän vi fingo se en skara av Nya Orléans invånare närma sig med livliga tecken till glädje. Vi hade icke upptäckt staden, ty den är på detta håll skymd av en liten höjd. Vi blevo mottagna som om vi kommit nedstigande från himlen. De stackars nybyggarna ävlades att göra oss otaliga frågor om tillståndet i Frankrike och om de olika provinser, där de voro födda. De omfamnade oss såsom bröder och kära kamrater, vilka kommit för att dela deras mödor och deras enslighet. I deras sällskap styrde vi våra steg till staden, men vi häpnade, då vi, allteftersom vi kommo närmare, upptäckte, att det vi förut hört omtalas såsom en ordentlig stad endast var en samling torftiga kojor.<noinclude> <references/></noinclude> 5ygq31382vzko9ptxhx0lcra22ijt21 104 157677 503064 2022-07-30T13:46:09Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|231}}</noinclude>I dessa bodde fem eller sexhundra personer. Guvernörens hus skilde sig något från de andra genom sin höjd och sitt läge. Det var befästat med några jordvallar, kring vilka en bred löpgrav sträckte sig. Vi blevo snart föreställda för guvernören. Han talade länge enskilt med kaptenen, och då han sedan återvände till oss, skärskådade han, en efter en, alla flickorna, som anlänt med fartyget. De voro till antalet trettio, ty i Havre hade vi sammanstött med en annan trupp, som förenats med vår. Sedan guvernören länge granskat dem, skickade han efter åtskilliga unga män i staden, vilka försmäktade i väntan på en maka. Åt de förnämsta bland dessa skänkte han de vackraste flickorna, och resten utdelades genom lottdragning. Han hade ännu icke sagt något åt Manon, men sedan han befallt de andra att avlägsna sig, bjöd han henne och mig att stanna kvar. — Jag hör av kaptenen, sade han, att ni äro äkta makar, och att han under resan lärt känna er som personer av förtjänst och bildning. Jag vill inte inlåta mig på de orsaker, som vållat ert missöde, men om ni äga lika mycket levnadsvett, som ert utseende lovar, skall jag ingenting försumma för att mildra er lott, och ni skola å er sida bidraga till att bereda mig någon trevnad på denna vilda och ensliga ort. Jag svarade på det sätt, som jag ansåg mest ägnat att stadfästa den föreställning han gjort sig om oss. Han gav order om inredandet av en bostad åt oss<noinclude> <references/></noinclude> 3ecm89rxpyl5jqvd39g2pvb195qycmn 104 157678 503065 2022-07-30T13:47:25Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />232</noinclude>och bjöd oss kvar till supén. Han ställde inga frågor till oss, i andra personers närvaro, angående våra äventyr. Samtalet var allmänt, och i trots av vår trötthet och bedrövelse bemödade vi oss, Manon och jag, om att göra oss angenäma. På kvällen lät han visa oss till den bostad, man iordningställt åt oss. Vi funno en eländig koja, hopfogad av plankor och lera och inrymmande ett par tre små rum med ett vindsloft ovanpå. Guvernören hade låtit sätta dit fem eller sex stolar och några andra för bekvämligheten nödvändiga saker. Manon tycktes förfärad vid anblicken av denna bedrövliga boning. Men det var för min skull hon sörjde, mycket mer än för sin egen. Så snart vi blivit ensamma, satte hon sig ned och grät bittert. Jag sökte först trösta henne, men då hon lät mig förstå, att det var mig ensam hon beklagade och att hon i våra gemensamma olyckor icke frågade efter annat än det jag måste lida, sökte jag visa så mycket mod och till och med så mycken glättighet, att hon skulle smittas därav. — Vad skulle jag väl beklaga mig över, sade jag. — Jag har ju allt vad jag önskar. Du älskar mig ju, inte sant? Vilken annan lycka har jag någonsin eftersträvat? Låt oss lägga omsorgen om vårt uppehälle i Försynens händer. Jag finner inte alls vår ställning hopplös. Guvernören är en hygglig karl, han har bemött oss med aktning… han kommer säkert inte att låta oss lida brist på det nödvändigaste. Vad vår torftiga koja och våra simpla möbler<noinclude> <references/></noinclude> 5u5ox40c4cvha0ymuhs4jbed0dy3mt5 104 157679 503066 2022-07-30T13:48:33Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|233}}</noinclude>beträffar, så har du nog lagt märke till, att det tycks finnas få människor här, som äga bättre bostad eller bättre möbler än vi. Och för övrigt är du en sådan beundransvärd alkemist, tillade jag, i det jag omfamnade henne, du förvandlar allting till guld. — Då kommer du att bli den rikaste människa på jorden, svarade hon, ty om det aldrig har funnits en sådan kärlek som din, så kan heller inger bli innerligare älskad än du nu är. Jag dömer mig själv rättvist. Jag vet väl, att jag aldrig har varit värd den stora tillgivenhet du hyser för mig. Jag har förorsakat dig bekymmer, som du endast av gränslös godhet kunnat förlåta mig. Jag har varit lättsinnig och obeständig, och ehuru jag hela tiden älskade dig av allt mitt hjärta, var jag ingenting annat än en otacksam varelse. Men du kan inte tro, vad jag är förändrad! Mina tårar, som du så ofta sett rinna efter vår avresa från Frankrike, ha inte en enda gång framkallats av mina egna olyckor. Jag upphörde att känna dem i samma stund som du började dela dem. Jag har endast gråtit av ömhet och medkänsla för dig. Jag kan inte trösta mig med att icke ha bedrövat dig ett enda ögonblick i mitt liv. Jag kan inte upphöra att förebrå mig för min ostadighet och att försmälta i rörelse och beundran för allt det kärleken satt dig i stånd att göra och uthärda för en eländig varelse, som inte var värd ett sådant offer och som inte med allt sitt blod kunde vedergäla, tillade hon under strömmande tårar, ens hälften av de lidanden hon vållat dig. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> eigzxle6ce24mx3cx3rqg3n5ogbo7i2 104 157680 503067 2022-07-30T13:49:55Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />234</noinclude>Hennes gråt, hennes ord och den ton, vari hon uttalade dem, hade en så förunderlig verkan på mig, att det var som om min själ remnat. — Var försiktig, sade jag, var försiktig, älskade Manon! Jag är inte nog stark ännu att uthärda så varma bevis på din ömhet, jag är inte van vid ett sådant övermått av glädje. O Gud, utropade jag, jag begär ingenting mer av dig. Jag är säker på Manons hjärta. Det är sådant, som jag önskat mig det för att vara lycklig. Min sällhet är nu fullkomlig och befästad för alltid. — Det är den, svarade hon, om du gör den beroende av mig, och jag vet nog, var jag kan räkna på att ständigt finna min. Med dessa hänförande tankar gick jag till sängs, och de förvandlade min koja till ett palats, värdigt jordens störste konung. Amerika syntes mig som ett paradis efter detta. — Det är till Nya Orléans man bör resa, sade jag upprepade gånger till Manon, om man vill njuta kärlekens verkliga sällhet. Här älskar man varandra utan beräkning, utan svartsjuka, utan obeständighet. Våra landsmän komma hit för att söka guld, de ana inte, att vi ha funnit långt mera kostbara skatter här. {{linje|5em}} <section end=kap21 /><noinclude> <references/></noinclude> 081vw1zo2ffsybumg7ogqzoqz05bghf 104 157681 503068 2022-07-30T13:51:23Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|235}}</noinclude><section begin=kap22 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">TJUGUANDRA KAPITLET.</h2> Vi odlade omsorgsfullt vårt vänskapliga förhållande till guvernören. Han hade den godheten att några veckor efter vår ankomst tilldela mig en liten befattning, som av en händelse blev ledig i fästningen. Ehuru den icke var vidare framstående, mottog jag den som en Försynens nådiga skickelse. Den satte mig i stånd att leva utan att ligga någon till last. Jag skaffade en kammartjänare åt mig och en tjänstflicka åt Manon. Våra små inkomster räckte till, ty jag var sparsam i mina vanor och Manon var det icke mindre. Vi försummade aldrig något tillfälle att göra oss nyttiga för våra grannar och visa dem väntjänster, när vi så kunde. Detta tjänstvilliga sinnelag i förening med vårt vänliga sätt förvärvade oss hela kolonins förtroende och tillgivenhet. Vi vunno inom kort så högt anseende, att vi gällde för de förnämsta i staden näst efter guvernören. Det skuldlösa i våra sysselsättningar och den oavbrutna ro vari vi levde återuppväckte småningom våra religiösa föreställningar. Manon hade aldrig varit gudlös, och jag för min del hörde icke till dessa förhärdade libertiner, som skryta med att foga ogudaktighet och hädelse till sitt sedefördärv. Kär-<noinclude> <references/></noinclude> bbv1cgdinru7wiqvp15zcs5vz0004e5 0 157682 503069 2022-07-30T13:52:16Z Thuresson 20 Kap 21 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Manon Lescaut 1944.djvu" from=231 to=238 fromsection="kap21" tosection="kap21" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Manon Lescaut|21]] 6f4n2gravxv2ehhsaxkuqvbwnegvbsk 104 157683 503070 2022-07-30T14:32:11Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|84|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>I Varnhems socken hittades för ett par år sedan ett litet, med pressadt guldbleck belagdt bronsspänne från nämnda tid (St. M. 7217). — I en grafhög vid Nygård i samma socken fann jag 1884 ett bronsspänne af liknande form, men utan guldbeläggning; genom ergens skyddande inverkan hade en liten bit tyg, som legat invid spännet, bibehållit sig (St. M. 7494). — I en hög vid Ulunda i Varnhems socken träffade jag nämnda år ett litet bronsspänne, äfven af liknande form (St. M. 7494). På en till Amundtorp Öfverstegården i Lundby socken hörande åker fann jag i en liten grafhög ett utsträckt liggande, särdeles väl bevaradt skelett, med det ännu nästan oskadade hufvudet åt norr och fötterna åt söder. Det låg på alfven och var omgifvet af en något mer än 6 fot lång och högst 1,2 fot bred kista af små kullerstenar. Vid det högra låret träffades ett nu krossadt, ganska fint och med enkla sirater prydt lerkärl af en för den äldre jernåldern egendomlig form (St. M. 7494). Att ett eneggadt svärd och en sköldbuckla af jern från nu i fråga varande tid hittades ofvanpå takhällarna till gånggriften vid Nils Olofsgården Lundby, är redan omtaladt (sid. 43). Vid lägenheten Sofielund å Skäfvids egor, invid Vretstorps jernvägsstation i Nerike, fann man för ett par år sedan under gräfning i en af grus bestående kulle, 5 fot djupt: ett tveeggadt, nästan rakt jernsvärd, med en liten rund bronsknapp på tångens spets; ett liknande svärd, tre gånger omböjdt och hophamradt; 2 spjutspetsar och en bit af en sköldbuckla af jern; samt öfre delen af ett större bronskärl med utböjd kant (St. M. 7160). Förlidet år deponerades af Nationalmusei konstafdelning i Statens Historiska Museum en förut på Drottningholm förvarad statyett af brons, som är funnen i sjön Fysingen, mellan Erlinghundra, Seminghundra och Vallentuna härad i Uppland (St. M. 7414). Statyetten, 26 cm. hög och afbildad fig. 10 en tredjedel af verkliga storleken, framställer en yngling med krans kring hufvudet och en offerskål i den högra handen; den venstra handen är tom. Arbetet är romerskt, men från sen tid. Statens Historiska Museum egde förut en bronsstatyett, funnen på Öland och afbildad fig. 369 i <i>Sv. forns.,</i> samt det ena benet af en annan, på samma ö funnen bronsstatyett<ref>Montelius, <i>Statens Historiska Museum,</i> 4:de nppl., sid. 33.</ref>, båda af<noinclude> <references/></noinclude> o5e83op354pm7j27u8o8wnobejlwhja 104 157684 503071 2022-07-30T14:49:50Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ Illustration återstår att infoga. proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DEN FÖRHISTORISKA FORNFORSKNINGEN I SVERIGE 1882—84.</small>|85}}</noinclude>romerskt arbete. I Danmark äro ganska många sådana statyetter anträffade<ref>Engelhardt, <i>Romerske statuetter og andre kunstgjenstande fra den tidlige nordiske jernalder</i> i <i>Årböger for nordisk oldkyndighed</i> 1871.</ref>. Ett par romerska silfvermynt (»denarer») från de två första århundradena efter Kristi födelse äro också under de nu i fråga varande åren hittade i Sverige. De äro båda funna på Gotland, der det ojemförligt största antalet förut från Sverige kända sådana mynt anträffats<ref>Af 4661 från hela det nu varande Sverige kända romerska mynt, präglade före kejsar Alexander Severi dödsår (235 e. Kr. f.), äro icke mindre än 3964, eller fulla 85 procent, funna på Gotland.</ref>. Vid Granskogs i Dalhems socken hittade man år 1882 en denar, präglad för kejsar Marcus Aurelius (St. M. 7117). — Under plöjning å egorna till Myrsjö i Stenkumla socken fann man 1884 en denar från samma tid (St. M. 7417). Vid dikesgräfning i en till Mannegårda i Lye socken på Gotland hörande åker fann man år 1882 en armring af guld, närmast lik fig. 347 i <i>Sv. forns.,</i> och således förskrifvande sig från den äldre jernåldern (St. M. 7064). Ringen väger 10 ort 16 korn; dess guldhalt är 93 %. I en till Frendarfve i Eskelhems socken på Gotland hörande åker har man funnit en vacker fingerring af guld, lik fig. 353 i <i>Sv. forns.</i> och vägande 9,72 gram (St. M. 7482). Vid Götslunda i Hulterstads socken, Öland, hittade man samma år en i spiral lagd guldarmring med vidgade ändar; vigt 17 ort 5 korn och guldhalt 97 % (St. M. 6999). — Under plöjning å en till Glabo i Högby socken på samma ö hörande åker fann man 1884 en fingerring från den äldre jernåldern och en i 3 {{bråk|1|4}} hvarf lagd, smal spiralring af guld (St. M. 7567). 10. Romersk bronsstatyett. Sjön Fysingen i Uppland. {{bråk|1|3}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> q8xdufigj11isdcp758x6pnpuej1bdf 104 157685 503079 2022-07-30T15:33:38Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|178}}</noinclude>ledes icke väcka några misstankar om hans offers undkommande. — Min fru, — sade han i det han förde Ingeborg till soffan och sjelf tog sin plats på en stol ett stycke derifrån — det hårda öde, som genom czarens stränghet mot edra landsmän drabbat er, har kallat mig hit. Ni skall förlåta mig detta. Ingeborg gjorde en böjning på hufvudet utan att svara. — Jag har kännt ert lidande som mitt eget, och min enda tanka har varit att kunna befria er man från det öde som väntar honom. — Er godhet är mycket stor, min general. — Ni finner det? En större belöning kan icke skänkas mig. — Den största måste dock vara den, som ni hemtar af ert eget hjertas bifall. — Mitt hjerta tillhör er, det är således endast genom er, det kan skicka mig sin lön. — Herr general! — Ni vredgas, men bortlägg denna vrede, försona er med en känsla, som ni hos mig adlat till trohet, till evig dyrkan, och ni har räddat er makes lif. — Är det för detta ändamål ni kommit hit, herr general, vågar jag be er lemna fristaden för min smärta, mitt toma och bedröfliga hus obesmittadt af ''ert'' deltagande. — Ha, min fru, vill ni med detta kalla, stolta svar säga mig att ni vågar trotsa på er makt öfver mig? Kanske tror ni att jag icke skulle hafva hjerta låta sorgen bleka rosorna på edra kinder, och tårarne fördunkla edra ögons glans? Men lita icke derpå! Sätt mig icke på ett prof, det jag säger förut, att jag icke skall genomgå! Den ena elden tänder den andra, kärleken förtviflan, förtviflan hämden. Ni misskänner min känsla, endast emedan ni icke förstår dess djup. Och ni har likväl redan erfarit hur den äkta mannens kärlek sjunker ner till prosaismens och mäkleriets lumpenhet, då deremot älskarns alltid brinner med dyrkans helgade flamma. — Hvad vågar ni säga mig, min general? Hvad berättigar er, att inför mina öron uttala dessa vanhelgande jemförelser? — Och de skulle verkligen icke sjelfva hafva tvingat sig på er? Ni har endast varit gift i trenne månader, min fru, och ser er man beröfva er edra dyrbarheter, ni ser edra smycken ryckas från er panna, er hals, edra armar, och hvarför? — på det han må kunna öfverlemna sig åt den uslaste af alla passioner! Ni sitter efter trenne månaders giftermål ofta en-<noinclude> <references/></noinclude> 3dlhm3de9ct68zpv1oc4x7tejpxghpv 104 157686 503080 2022-07-30T15:36:54Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|179}}</noinclude>sam i det toma hemmet, under det er man svärmar i otyglade bröders gillen och söker andra retelser än dem kärleken borde tillfredsställa; och ni skulle icke hafva tänkt, eller frågat er sjelf: — Skulle ej en bättre lott bort vara mig ämnad, skulle icke mitt hjerta förtjena en varmare kärlek? — Om dessa ord äro uppfunna i tanke att inskjuta ett frö till misstroende emot min make, så äro de fruktlöst använda, och, jag nödgas tillstå det — falla med förakt tillbaka på deras upphofsman. — Ni vill förneka deras sanning? Ni tror mig kanhända tala hvad jag icke kan bevisa? — Jag gör det förra utan att vilja sätta er på det svåra profvet af det senare, — Än om jag, å min sida, anmodade er derom, för att öfvertyga mig om mitt misstag? Om jag bad er att få se de nipper ni fått efter er mor, hvad skulle ni då säga? — Herr general, — stammade Ingeborg, och hennes förlägenhet blef synbar, — det skulle vara en förolämpning, att lägga ett bevis i dagen för en oskuld som icke behöfver bevisas. — Tschammer log. — Det är alltså makans grannlagenhet som afhåller er? O, qvinliga ädelmod! — — Det gör mig ondt, min fru, att nödgas vittna mot er, men jag har intet annat val för att ej se mig misskänd. Se här! — Och han framtog asken och slog ut nipperna på ett bord. Vid deras åsyn bemäktigade sig den högsta fasa Ingeborg, och hon utropade med bleknande läppar: — Barmhertige Gud. Ni vet då allt! Han är upptäckt! — Och er kärlek är ännu densamma? — frågade Tschammer ironiskt. — Grafven skall icke kunna förändra den! — Och bon sjönk tillbaka i soffan och gömde sitt ansigte i sina händer. — Tag dem, min fru! De äro edra. — Mina, o ve! Måtte deras sorgliga lott bli att sjunka med honom, med oss begge i grafven! — Dock nej, de äro profanerade af ert skämt och er lögn! Tag dem, kasta dem i sanden eller i floden, på det de för ingen må sqvallra om hur kärlek och trohet äro dömda att gå under på jorden! — Ingeborg! — Och Tschammer tog ett steg emot henne. — Och grymheten segra! — tillade hon i det hon sprang upp och for tillbaka. — Lugna er, — bad generalen och återtog sin plats. — Ni har sjelf uppmanat mig dertill. Det är således grymt att<noinclude> <references/></noinclude> te4lejj1i7db6totaqtct9wyybg4rk3 104 157687 503081 2022-07-30T15:41:36Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|180}}</noinclude>straffa ''mig'' med er vrede. Hvari har jag förbrutit mig? Er mans lefnadssätt är ingen hemlighet. Man kan icke fordra grannlagenhet af folk, som mäkla med penningar. Men jag kunde icke tåla att dessa dyrbarheter befunno sig i så grofva händer. Jag har löst dem för att återställa dem till er. Det är mitt brott, mitt hela brott! Straffa mig för det! — Hvartill denna usla lögn! Är det skämt, är det hån, min general? — Tror ni att denna stunds smärta icke är nog stor det förutan? För att rättfärdiga sig, omtalade generalen nu allt hvad som tilldragit sig i gäststugan under natten. Med en obeskriflig hjertklappning afhörde Ingeborg hvarje ord, men då han slutat utropade hon: Barmhertige Gud, han är räddad! — Han har icke låtit ertappa sig! — Allt låg nu så klart för hennes begrepp och hon såg att ingen annan än Stael sjelf kunnat vara den, som lemnat generalen asken med nipperna. Nu inträdde ordningen för generalen att blifva den förvånade. Han såg sig beröfvad föremålet för sin hämd samt hela ändamålet med sin plan förfelad, och, hvad som mest uppretade honom, att han sjelf släppt den fågel ur buren, för hvars fångst han gjort sig så mycket besvär. Hade han efter Ingeborgs glädjeyttringar ännu kunnat hysa något tvifvel om det snöpliga sätt hvarpå han låtit bedraga sig, skulle de hafva försvunnit vid det fruktlösa resultatet han erfor af de efterspaningar han låt anställa efter den föregifna köpmannen. Då Tschammer på detta sätt såg hela syftemålet af sin hämdplan förfeladt, lät han anmäla sig hos gamle furst Gagarin. Lyckligtvis leddes denne mäktige man alltförmycket af sitt menniskoälskande sinnelag och sin djupa menniskokännedom, för att ställa sig den föreskrifna brådskan med fångarnas nedskjutning till efterrättelse. Han visste ganska väl, att czar Petter var lika mån om sitt anseende som ädelmodig och rättvis, som het och uppbrusande till sitt lynne. Derför insåg han ock att de stränga orderna måtte vara en frukt af någon häftig vredesparoxysm, liksom att czarens värdighet och anseende i fremmande regenters ögon, och synnerligast i dens, hvars undersåter det gällde, fordrade några, åtminstone skenbara, motiver till den oerhörda domen, hvarför han redan beslutat att på egen risk uppskjuta dess verkställande intill dess han hunnit inhämta ytterligare befallningar, då general Tschammer infann sig för att anmoda honom i samma ändamål. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 0iee2eos5jth94qjvl2f6eap45bv2ls 104 157688 503082 2022-07-30T15:45:53Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|181}}</noinclude>Furst Gagarin hade också beräknat saken fullkomligt riktigt, såsom dess utgång visade; ty efter få dagar ankommo nya order, att om de förra ännu icke vore verkställda, borde fångarne skonas till lifvet, men i stället afsändas från Moskau och utplanteras i gouvernementerna in uti landet<ref>Historiskt.</ref>. För att emellertid statuera ett varnande exempel, till förekommande af alla vidare försök till oroligheter bland svenskarne, lät czaren dömma de i Rühlska rymningsförsöket mest blottställda och i Kasan ännu bevakade fångarne, att sändas till Moskau, att der arkebuseras; och mot denna dom var, ty värr, ingen protest. Vid deras ankomst blefvo dessa olycklige genast, såsom läsaren lätt kan föreställa sig, ett föremål för sina få, ännu qvarvarande landsmäns deltagande. Bland dessa befann sig Hysing. Och dragen af sitt menniskoälskande hjerta och sitt kalls pligter, försummade han icke ett ögonblick att inställa sig till de fångnes hjelp och tröst. Hans egenskap af prest förskaffade honom utan svårighet tillträde i deras fängelse, der han bland deras antal upptäckte Du Rietz, samt en annan svensk, som, ehuru för honom okänd, ådrog sig hans uppmärksamhet och medlidande för den ytterliga grad af förtviflan, som stod tecknad på hans ansigte. Sedan Hysing en stund uppehållit sig med Du Rietz vände han sig till den olycklige och fick, efter några deltagande yttranden, veta att han var kapten Linston, och att orsaken till den förtviflan, som nedtryckte honom, var icke så mycket fruktan för en död, den han måste dela med sina kamrater, som icke mer för hans maka, hvilken tilltvingat sig att få medfölja, i hopp att kunna beveka czaren till nåd för honom, och vid fängelseporten blifvit skild från honom och lemnad åt ett ovisst öde, midt i den stora staden, der hon ingen kände och ej visste hvar hon skulle finna hvarken herberge eller en god menniskas beskydd. Vid denna underrättelse stannade Hysing icke länge qvar, utan bjöd Linston farväl, tröstande honom dermed att han gick att skaffa sig underrättelse om den arma hustrun, och försöka uträtta hvad han kunde till hennes hjelp. Lyckan gynnade också hans barmhertiga företag, så att han ej behöfda söka länge innan han träffade fru Linston, emedan hon stannat i närheten af det ställe der hon sett sin man in-<noinclude> <references/></noinclude> mpjhlrne048kgercygdg35jo86ks97g 104 157689 503083 2022-07-30T15:49:24Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|182}}</noinclude>neslutas, finnande en tröst uti att åtminstone betrakta de murar, som omslöto allt hvad hon egde kärt i lifvet. Hysing förde henne till Ingeborg och anförtrodde henne till dennas omsorger; viss att hon der skulle finna det deltagande och den ömsinta behandling, som är det lidande hjertats enda balsam. Och hvem skulle bättre kunna bedöma dess smärta än Ingeborg, som nyss sjelf känt fruktan för sin makes lif och erfarit all den tacksamhet, som hans räddning skänkt henne. Det var också med en verklig tillfredsställelse hon omfattade tillfället, att med sin ömhet mot fru Linston erkänna sin skuld till den försyn, som skonat henne från ett lika beklagansvärdt. öde. Emellertid erhöll Ingeborg genom fru Linston underrättelse om, att Du Rietz befann sig bland de dömde. Denna nyhet var henne förfärlig. Men genast fattade hon beslutet, att med fru Linston kasta sig för czarens fötter och försöka hvad tårar och böner kunde vinna öfver hans hjerta. Redan påföljande dagen ämnade de begge qvinnorna att trotsa alla hinder för att bana sig väg till czarens person; men vid det första försöket mötte dem den underrättelsen att han tidigt på morgonen lemnat staden för att begifva sig till Petersburg. Det sista hoppet var släckt, alla utvägar till räddning stängda. Påföljande dagen skulle exekutionen försiggå. De begge fruarnes smärta var gränslös; de egde icke ett strå att fasthålla sina förhoppningar vid; de sågo icke en skymt af räddning, och timma gick efter timma, blott för att nedtrycka förtviflans dolk så mycket djupare i deras blödande hjertan. Det vore svårt att afgöra om Hysing, som fått sig uppdraget själasörjarns verk hos de dömde, hade den smärtsammaste pligten att uppfylla hos dem eller hos de begge förkrossade qvinnorna, mellan hvilka han troget delade hvarje stund af dessa sorgliga dagar. Den afgörande dagen var redan inne. Vi vilja icke plåga läsaren med skildringen af det hjertslitande afskedet mellan Linston och hans maka, eller den bittra smärta, som blandade sig i det farväl, som tilläts Ingeborg och Du Rietz att vexla med hvarandra. — Detta uppträde var redan slutadt; snyftande och med tårfyilda ögon sutto de båda olyckliga fruarne åter i sitt her, då klockans ljud bebådade att den förfärliga timman var inne. Vid dess slag nådde den arma makans förtviflan sin höjd. Den var för stark, för våldsam att tillåta kroppen denna domning, som tillika döfvar qvalen och med medvetslösheten sän-<noinclude> <references/></noinclude> ch7v1ozlpdfcb07f8mw9chjbpq8at1t 104 157690 503084 2022-07-30T15:54:01Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|183}}</noinclude>ker våra sinnen i ro. Hon ville ut; hon ville till platsen; ville återhålla soldaternas arm, eller ställa sig sjelf framför gevärens mynning. Hon var förförlig. Smärtan gjorde henne till en furie. Midt under detta utbrott inträdde ett bud och lemnade Ingeborg ett bref i handen. Vid dess läsning undföll henne ett rop. Dess innehåll var: “Er svåger, Du Rietz, är benådad. Det är er han har att tacka för sin räddning genom {{högertext|''T. O. Tschammer.''”|offset=3em}} Dessa rader voro daterade från czarens nattqvarter i Pleskow. Några ögonblick härefter inträdde Du Rietz sjelf. Vid hans åsyn och vid underrättelsen om hans benådning uppgaf fru Linston ett förtviflans anskri. Vi vilja icke ge afunden den minsta del i de känslor, som nu öfverväldigade henne; men vid jemförelsen af den lycka, som kunnat vara hennes, föll hennes öde med dubbel tyngd på hennes arma hjerta. Hennes sista krafter voro krossade och både kropp och själ dukade sedan hastigt under för tyngden af sitt eget brustna väsende. Inom kort tid låg hon på sjukbädden med intet annat hopp, än det att snart förenas med sin förutgångne make. {{linje|5em}} <section end=kap23 /> <section begin=kap24 /> <h2 align="center" style="border-bottom:none;">24 Kapitlet.</h2> Gode läsare, då vi inom kort nödgas förflytta oss till en ny tid och en ny skådeplats, för att följa de vexlande öden, som tecknade vår hjeltes bana, och lära känna hela styrkan af det fosterländska hjerta, som beredt hans namn dess ärofulla plats på historiens blad, vilja vi, för att icke lemna en alltför stor lucka öppen i händelsernas sammanhang, kasta en flyktig blick på hvad som under den mellanliggande tiden med afseende derpå, tilldragit sig. Sedan Stael, lyckligen undkommen den fara att blifva upptäckt, hvaraf vi sett honom så fruktansvärdt hotad, utan några vidare äfventyr, som kunna kallas märkvärdiga, återkommit till fäderneslandet, fick han genast en beskickning af rådet i Stockholm till kung Carl i Bender. Hans vackra, manliga utseende och väsende, hans bekanta tapperhet och de många äfventyr han genomgått och med hvil-<noinclude> <references/></noinclude> 93tytprvkmpmu4fbu0knn2e397yv9mp 14 157691 503085 2022-07-30T15:55:56Z Thuresson 20 Ny wikitext text/x-wiki [[Kategori:Romaner]] [[Kategori:Sophie Bolander]] [[Kategori:1850-talets verk]] l9cixh8z12f0fmp1dsnbrxb63wce452 0 157692 503086 2022-07-30T15:56:10Z Thuresson 20 Kap 23 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Georg Bogislaus Stael v. Holstein 1854.pdf" from=185 to=191 fromsection="kap23" tosection="kap23" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Georg Bogislaus Stael v. Holstein|23]] jtombe1ec3fcx48job9w33iq0270rv6 104 157693 503091 2022-07-30T17:04:02Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|84|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>Den period, som man hittills kallat <b>midten af jernåldern,</b> torde nu, sedan man funnit, att jernåldern börjat mycket tidigare än man förut antagit, hellre böra benämnas midten af det första årtusendet efter Kristus. Under de tre sista åren hafva följande guldfynd gjorts i Sverige, af hvilka åtminstone de flesta höra till denna på guld särdeles rika tid. Vid Tune i Väte socken på Gotland har man funnit en liten, hopböjd guldten, vägande 92 korn (St. M. 7273). Vid Valsnäs i Löts socken på Öland hittades 1882 en i tre spiralhvarf lagd ten af blekt guld samt en bit af en dylik ten, vägande tillsammans 5 ort 8 korn; guldhalt 74 % (St. M. 6981). — Vid Karlevi i Vikleby socken på samma ö hittades nämnda år en i något öfver tre hvarf lagd spiralring af guld, vägande 4 ort 7 korn; guldhalt 75 % (St. M. 7000). — Vid Holmetorp i Algutsrums socken på samma ö hittades äfven år 1882 en liten spiralring af guld (St. M. 7173). — Å en till n:o 2 Triberga i Hulterstads socken på samma ö hörande åker fann man år 1884 en stor, i 8 hvarf lagd spiralring af guld, vägande 40 ort och 68 korn, samt 5 bitar af guldtenar, vägande 4 ort 53 korn; den förstnämnda inlöstes för Statens Historiska Museum (n:o 7517). Å n:o 6 Lundby i Hvalinge socken, Himle härad, Halland, hittades är 1882 på en åker en liten spiralring i något mer än 2 hvarf, samt två afhuggna guldtenar, vägande tillsammans 6 ort 4 korn (St. M. 6986). — Vid Blixtorp i Årstads socken och härad, samma landskap, hittades nämnda år under mergelkörning en bit af en guldten (St. M. 7179). — Under potatesupptagning å n:o 3 Gödestad i Gödestads socken, Himle härad, hittades 1884 en i två hvarf lagd guldspiral, vägande 4 ort 43 korn (St. M. 7519). Vid Greby Sörgården i Tanums socken och härad, Bohuslän, har man funnit en liten, i 2 {{bråk|1|3}} hvarf lagd spiralring af guld, vägande 1 ort 42 korn (St. M. 7150). Vid harfning å egorna till Kategården i Rackeby socken, Kållands härad, Vestergötland, hittades år 1882 en i nära 3 hvarf lagd spiralring af guld, vägande 6 ort 30 korn (St. M. 7003). Det största fyndet af detta slag gjordes dock i Östergötland. Här fann man nämligen år 1882 under plöjning å egorna till Narfveryd i Vallerstads socken, Bobergs härad, 21<noinclude> <references/></noinclude> 71zjj6tp6qq4u7nzev7ynq9btii66l3 503127 503091 2022-07-31T08:40:05Z Gottfried Multe 11434 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|86|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>Den period, som man hittills kallat <b>midten af jernåldern,</b> torde nu, sedan man funnit, att jernåldern börjat mycket tidigare än man förut antagit, hellre böra benämnas midten af det första årtusendet efter Kristus. Under de tre sista åren hafva följande guldfynd gjorts i Sverige, af hvilka åtminstone de flesta höra till denna på guld särdeles rika tid. Vid Tune i Väte socken på Gotland har man funnit en liten, hopböjd guldten, vägande 92 korn (St. M. 7273). Vid Valsnäs i Löts socken på Öland hittades 1882 en i tre spiralhvarf lagd ten af blekt guld samt en bit af en dylik ten, vägande tillsammans 5 ort 8 korn; guldhalt 74 % (St. M. 6981). — Vid Karlevi i Vikleby socken på samma ö hittades nämnda år en i något öfver tre hvarf lagd spiralring af guld, vägande 4 ort 7 korn; guldhalt 75 % (St. M. 7000). — Vid Holmetorp i Algutsrums socken på samma ö hittades äfven år 1882 en liten spiralring af guld (St. M. 7173). — Å en till n:o 2 Triberga i Hulterstads socken på samma ö hörande åker fann man år 1884 en stor, i 8 hvarf lagd spiralring af guld, vägande 40 ort och 68 korn, samt 5 bitar af guldtenar, vägande 4 ort 53 korn; den förstnämnda inlöstes för Statens Historiska Museum (n:o 7517). Å n:o 6 Lundby i Hvalinge socken, Himle härad, Halland, hittades är 1882 på en åker en liten spiralring i något mer än 2 hvarf, samt två afhuggna guldtenar, vägande tillsammans 6 ort 4 korn (St. M. 6986). — Vid Blixtorp i Årstads socken och härad, samma landskap, hittades nämnda år under mergelkörning en bit af en guldten (St. M. 7179). — Under potatesupptagning å n:o 3 Gödestad i Gödestads socken, Himle härad, hittades 1884 en i två hvarf lagd guldspiral, vägande 4 ort 43 korn (St. M. 7519). Vid Greby Sörgården i Tanums socken och härad, Bohuslän, har man funnit en liten, i 2 {{bråk|1|3}} hvarf lagd spiralring af guld, vägande 1 ort 42 korn (St. M. 7150). Vid harfning å egorna till Kategården i Rackeby socken, Kållands härad, Vestergötland, hittades år 1882 en i nära 3 hvarf lagd spiralring af guld, vägande 6 ort 30 korn (St. M. 7003). Det största fyndet af detta slag gjordes dock i Östergötland. Här fann man nämligen år 1882 under plöjning å egorna till Narfveryd i Vallerstads socken, Bobergs härad, 21<noinclude> <references/></noinclude> dz57lk7g7q8j497nr59qdohb1c71puq 104 157694 503092 2022-07-30T17:06:01Z Gottfried Multe 11434 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'spiralringar af guld, hoplänkade till en 11,4 tum lång kedja. Flera hade man vid plöjning å samma åker funnit B dylika spiralringar, hvilka •äfven varit hoplänkade och nu jcmte de nyfunna inlöstes för Statens Historiska Museum (n:o 7108). Hela fyndet väger 56 ort 7 korn; guldhalten är 80—81,5 %. Spiralringar af guld användes som betalningsmedel, efter fråga varande tid, då inhemskt mynt ännu icke vigt, under nu Romerska och bysantinska guldmynt (»sol... proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DEN FÖRHISTORISKA FORNFORSKNINGEN I SVERIGE 1882—84.</small>|87}}</noinclude>spiralringar af guld, hoplänkade till en 11,4 tum lång kedja. Flera hade man vid plöjning å samma åker funnit B dylika spiralringar, hvilka •äfven varit hoplänkade och nu jcmte de nyfunna inlöstes för Statens Historiska Museum (n:o 7108). Hela fyndet väger 56 ort 7 korn; guldhalten är 80—81,5 %. Spiralringar af guld användes som betalningsmedel, efter fråga varande tid, då inhemskt mynt ännu icke vigt, under nu Romerska och bysantinska guldmynt (»solidi») Sverige. fanns ganska stor mängd letat sig väg hit, och man hade emellertid har äfven under de sista åren hittat flera sådana mynt. De hafva alla träffats pä Gotland och Öland, der äfven de allra flesta förut från Sverige kända mynt af detta slag äro funna. På Gotland äro under åren 1882—84 följande solidi hittade: Hablingbo socken (präglad för kejsar BaEn vid Lilla Burge En vid Gullanser siliscus och hans son Marcus; St. M. 7001). Hangvars socken (präglad för kejsar Anastasius; st. M. 7060). Hörsne socken (präglad för kejsar AnaEn vid Nybjers En vid Myrungs Linde socken (prägstasius; St. M. 7061). lad för kejsar Leo; St. M. 7377). På Öland äro under samma år följande solidi hittade; En vid Mellböda Böda socken (präglad för kejsar Theodosius II; St. M. 6977). En vid Fagerum Böda socken (präglad för En vid Salomonstorp kejsar Theodosius II; St. M. 7102). Köpings socken (präglad för kejsar Leo; St. M. 7362). En vid Tjusby Gärdslösa socken (präglad för kejsar Libius Severus; St. M. 7411). En vid Egby Egby socken (präglad för kejsar Anthemius; St. M. 7503). förut år i i i i — i i — i i — i — i — i — ladt nit i Under dessa år är således intet för kejsar Anastasius prägmynt funnet på Öland, under det att man på Gotland fun- 2 solidi, präglade för denne kejsare, hvilken regerade åren 491—518. Detta är anmärkningsvärdt, emedan ganska man äfven förut denne kejsares mynt på Gotland, men intet enda på Öland Pä dessa båda öar äro för öfrigt 203 af de 261 från hela Sverige nu kända solidi funna. Bland de fynd, som amanuensen Gustafson år 1884 gjorde graffältet vid Hafvor Hablingbo socken på Gotland, bör på ett här omnämnas. På detta graffält hade för några år sedan hittat ett stort antal af 1 . i 1 H. Hildeltrand, Från äldre tider, sid. 73.<noinclude> <references/></noinclude> 00ex7qhe7tvlc8hvoencv0z6vl9nhrv 503126 503092 2022-07-31T08:39:15Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DEN FÖRHISTORISKA FORNFORSKNINGEN I SVERIGE 1882—84.</small>|87}}</noinclude>spiralringar af guld, hoplänkade till en 11,4 tum lång kedja. Flera år förut hade man vid plöjning å samma åker funnit 6 dylika spiralringar, hvilka äfven varit hoplänkade och nu jemte de nyfunna inlöstes för Statens Historiska Museum (n:o 7108). Hela fyndet väger 56 ort 7 korn; guldhalten är 80—81,5 %. Spiralringar af guld användes som betalningsmedel, efter vigt, under nu fråga varande tid, då inhemskt mynt ännu icke fanns i Sverige. Romerska och bysantinska guldmynt (»solidi») hade emellertid i ganska stor mängd letat sig väg hit, och man har äfven under de sista åren hittat flera sådana mynt. De hafva alla träffats på Gotland och Öland, der äfven de allra flesta förut från Sverige kända mynt af detta slag äro funna. På Gotland äro under åren 1882—84 följande solidi hittade: En vid Lilla Burge i Hablingbo socken (präglad för kejsar Basiliscus och hans son Marcus; St. M. 7001). — En vid Gullanser i Hangvars socken (präglad för kejsar Anastasius; St. M. 7060). — En vid Nybjers i Hörsne socken (präglad för kejsar Anastasius; St. M. 7061). — En vid Myrungs i Linde socken (präglad för kejsar Leo; St. M. 7377). På Öland äro under samma år följande solidi hittade; En vid Mellböda i Böda socken (präglad för kejsar Theodosius II; St. M. 6977). — En vid Fagerum i Böda socken (präglad för kejsar Theodosius II; St. M. 7102). — En vid Salomonstorp i Köpings socken (präglad för kejsar Leo; St. M. 7362). — En vid Tjusby i Gärdslösa socken (präglad för kejsar Libius Severus; St. M. 7411). — En vid Egby i Egby socken (präglad för kejsar Anthemius; St. M. 7503). Under dessa år är således intet för kejsar Anastasius prägladt mynt funnet på Öland, under det att man på Gotland funnit 2 solidi, präglade för denne kejsare, hvilken regerade åren 491—518. Detta är anmärkningsvärdt, emedan man äfven förut hittat ett ganska stort antal af denne kejsares mynt på Gotland, men intet enda på Öland<ref>H. Hildebrand, <i>Från äldre tider,</i> sid. 73.</ref>. På dessa båda öar äro för öfrigt 203 af de 261 från hela Sverige nu kända solidi funna. Bland de fynd, som amanuensen Gustafson år 1884 gjorde på graffältet vid Hafvor i Hablingbo socken på Gotland, bör ett här omnämnas. På detta graffält hade för några år sedan<noinclude> <references/></noinclude> 8694nk85pvyamjc5njlcpvkzrh3k7ri 104 157695 503097 2022-07-30T17:52:43Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />28</noinclude>wards vanliga umgänge, än mindre att uppkalla honom till någon täflan i de tidsfördrif, som utgjorde deras lifs vigtigaste sysselsättning. Vid drottning Annas död hade sir Everard afstått från sin plats i parlamentet och, då åren tilltogo och antalet af hans jemnåriga minskades, efter hand dragit sig ifrån sällskapslifvet, så att, då Edward någon gång tillfälligtvis råkade tillsammans med bildade, väluppfostrade unga män af sitt eget stånd, han i deras sällskap kände en underlägsenhet, som ej så mycket härrörde af bristande kunskaper, som af oförmåga att beherska och ordna dem, han egde. En djup och tilltagande känslighet stegrade denna motvilja för sällskapslifvet. Tanken på att hafva begått det ringaste, vare sig verkliga eller inbillade, fel emot belefvenhetens fordringar var ett verkligt qval för honom; ty sjelfva brottet inger kanske ej somliga sinnen en så djup känsla af blygsel och samvetsförebråelser, som en blyg, känslig och oerfaren yngling erfar af medvetandet att hafva brutit emot etiketten eller ådragit sig åtlöje. Der vi ej känna oss hemmastadda, kunna vi ej vara lyckliga; och man kan derför ej undra på, att Edward Waverley ansåg sig hysa motvilja mot och vara oskicklig för sällskapslifvet, blott emedan han ännu ej förvärfvat den umgängesvana, som sätter oss i stånd att ömsesidigt skänka och emottaga nöje. De stunder, han tillbragte med sin onkel och sin faster, användes att åhöra den berättelselystna ålderdomens ofta upprepade historier, och äfven der vid lag väcktes hans öfvervägande själsförmögenhet, inbillningen. Familjetraditioner och genealogier, hvaromkring sir Everards samtal gemenligen vände sig, äro just motsatsen emot ambra, hvilket, i och för sig ett värdefullt ämne, vanligtvis innesluter flugor, strån och annat lappri; hvaremot dessa kunskaper, ehuru i sig sjelfva af obetydligt värde, icke desto mindre bidraga att föreviga mycket af det, som är sällsynt och värdefullt i forntidens seder, och att åt efterverlden öfverlemna många märkvärdiga fakta, som ej på annat sätt kunna förvaras och meddelas. Om Edward Waverley derför emellanåt gäspade åt den torra skildringen af sin familjs ättartal samt alla de särskilda giftermålen och inom sig knotade öfver den skonslösa och långsläpiga noggrann-<noinclude> <references/></noinclude> ochnic82985m8jts84yx7kmia7ewei1 104 157696 503098 2022-07-30T17:55:13Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|29}}</noinclude>het, hvarmed den värde sir Everard förtäljde de olika slägtskapsförhållandena mellan den Waverleyska familjen och de tappra baroner, riddare och väpnare, med hvilka den var befryndad — om han, oaktadt sin förbindelse med de upprätt gående hermelinerna, ibland med sjelfva Hotspurs bitterhet i sitt hjerta förbannade heraldikens rotvälska, med dess gripar, flygande ormar och drakar, så fans det äfven ögonblick, då dessa meddelanden intresserade hans fantasi och belönade hans uppmärksamhet. Wilibert af Waverleys bedrifter i det heliga landet, hans [[File:Waverley Woldemar Friedrich 1876 03.jpg|miniatyr|center|stående=2.0]] långa frånvaro, hans förmenta död och hans återkomst samma afton hans hjertas älskade gifte sig med den hjelte, som under hans frånvaro skyddat henne från skymf och förtryck; det ädelmod, hvarmed korsfararen afstod från sina anspråk och i ett närbeläget kloster sökte den frid, som aldrig förgår — till dessa och dylika berättelser kunde han lyssna, till dess hans hjerta brann och hans ögon glänste. Ej mindre rörd blef han, då hans faster Rachel omtalade lady Alice Waverleys lidanden och själsstyrka under det stora inbördes kriget. Den vördnadsvärda gamla möns välvilliga anletsdrag antogo ett högtidligare uttryck, då hon berättade, huru Carl II efter<noinclude> <references/></noinclude> 78hxmnzp7asesoxuuzhm71376v7k73x 104 157697 503099 2022-07-30T17:57:15Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />30</noinclude>slaget vid Worcester funnit en dags tillflykt på Waverley-Honour, och huru lady Alice, då en kavalleritrupp nalkades för att genomspana huset, afsändt sin yngste son jemte en handfull betjening, med befallning att till hvad pris som helst uppehålla fienden en timme, så att konungen skulle hinna undkomma. »Och Gud hjelpe henne så visst», brukade mrs Rachel säga, i det hon fäste sina ögon på hjeltinnans porträtt, »dyrt fick hon betala sin furstes räddning med sitt mest älskade barns död. De hitförde sonen som en fånge, dödligt sårad, och man kan ännu skönja blodsdropparne ifrån stora förstugudörren, längs lilla galleriet och uppe i salongen, der de nedlade honom att dö vid hans moders fötter. Men det låg likväl en tröst i deras möte; ty han visste af moderns blick, att ändamålet med hans förtviflade försvar var vunnet. Ack!» fortfor hon, »jag påminner mig ganska väl hafva sett en, som kände och älskade honom. Miss Lucy S:t Aubin lefde och dog ogift för hans skull, ehuru hon var en af de vackraste och rikaste flickor i landet; hela verlden sprang efter henne, men hon bar hela sitt lif sorgdrägt efter stackars William; ty de voro förlofvade, fast inte gifta. Hon dog — jag kan inte påminna mig årtalet; men jag kommer ihog, att i november samma år, då hon fann sina krafter aftyna, önskade hon ännu en gång blifva förd till Waverley-Honour, och då besökte hon alla de ställen, der hon varit tillsammans med min grandonkel, och lät upplyfta mattorna för att se spåren af hans blod; om tårar kunnat borttvätta dessa, så skulle de ej nu vara att se der; ty det fans inte ett tort öga i hela huset. Man skulle ha trott, Edward, att sjelfva träden sörjde med henne, ty de fälde sina löf rundt omkring, utan att en fläkt rörde sig; hon såg verkligen ut som en, hvilken aldrig skulle få se dem gröna igen.» Från dylika berättelser brukade vår hjelte smyga sig bort för att öfverlemna sig åt de fantasier, de alstrade. I ett hörn af det stora, mörka biblioteket, utan annat ljus än det, som frambragtes af de slocknande bränderna i den väldiga spiseln, kunde han hela timmar njuta af denna förtrollning, hvarigenom förflutna eller inbillade tilldragelser framställas liksom verkliga för drömmarens öga. Då uppstodo i en lång och ståtlig rad den lysande bröllops-<noinclude> <references/></noinclude> sh4dheytvlmoq0almk15tsoxa5vrl7j 104 157698 503100 2022-07-30T17:59:21Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|31}}</noinclude>festen på Waverley-Castle, med dess verkliga herres resliga, afmagrade gestalt, der han stod i sim pilgrimsdrägt, en obemärkt åskådare af sin förmenta arftagares och sin tillärnade bruds giftermål; det elektriska slag, denna upptäckt förorsakade; vasallernas skyndande till vapen; brudgummens bestörtning; brudens förskräckelse och förvirring; det qval, hvarmed Wilibert märkte, att äfven hennes hjerta samtyckt till detta giftermål, samt den min af på en gång värdighet och djup känsla, hvarmed han bortkastade det till hälften dragna svärdet och för alltid vände ryggen åt sina förfäders boning. Derefter förändrade han skådeplats, och fantasien framstälde på hans önskan tant Rachels tragedi. Han såg lady Waverley sittande i hennes rum, med örat spändt på hvarje ljud och hjertat klappande af dubbel ångest; än lyssnade hon till de aftagande hofslagen af konungens häst och än, sedan dessa bortdött, hörde hon i hvarje vindfläkt, som susade genom parkens träd, bullret af den aflägsna skärmytslingen. Ett ljud höres på afstånd, liknande bruset af en uppsväld ström; det närmar sig, och Edward kan tydligt urskilja hästars galopp: skrik och rop, blandade med pistolskott, genljuda i salen. Ladyn springer upp — en förskräckt tjenare inrusar i rummet — men hvarför fortsätta en sådan skildring? Allt efter som lifvet i denna drömverld med hvar dag vardt angenämare för vår hjelte, blef hvarje afbrott i samma mån obehagligt. Det vidsträckta område, som omgaf slottet och vida öfversteg storleken af en park, kallades vanligtvis Waverleys djurgård och hade ursprungligen varit en skogsmark, som till en del ännu bibehöll sin ursprungliga vilda karaktär, ehuru den här och der var afbruten af vidsträckta glad, der de unga rådjuren sprungo omkring. Den var genomskuren af breda vägar, som på många ställen voro halft igenvuxna med buskskog, der forna dagars skönheter brukat taga plats för att se hjorten förföljas af vindhundarne eller för att med armborstet få sigte på honom. På ett ställe, som kallades Drottningsplatsen och som utmärktes med ett mossbelupet götiskt monument, sades Elisabeth sjelf med egen hand hafva fält sju råbockar. Detta ställe var ett af Edward Waverleys favorittillhåll. Vid andra tillfällen<noinclude> <references/></noinclude> 4cab0srpzgwhddxc104sdbenarekp8k 104 157699 503101 2022-07-30T18:01:45Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />32</noinclude>brukade han med bössan på axeln och åtföljd af sin hund, hvilka tjenade till en ursäkt för andra, och med en bok i fickan, hvilken kanske tjenade som en ursäkt för honom sjelf, följa en af dessa långa alléer, hvilken, efter att under fyra mil<ref>Öfverallt, der mil förekomma, menas engelska, hvaraf ungefär 6 gå på 1 svensk.</ref> sakta hafva höjt sig, småningom afsmalnade till en ojemn gångstig, ledande genom det bergiga och skogbevuxna pass, som kallades Mörkandal och som plötsligt öppnade sig vid en liten djup, mörk insjö, som af samma skäl kallades Mörkantjern. Der stod i forna tider på en af vatten nästan omgifven klippa ett enstaka torn, som fått namn af Waverleys Fäste, emedan det under farliga tider ofta varit familjens tillflykt. Der hade, under krigen mellan husen York och Lancaster, de sista anhängare af Röda Rosen, som vågade förfäkta dess sak, fört ett plundringskrig, tills fästet intogs af den ryktbare Richard af Gloucester. Der bibehöll sig äfven länge ett parti kavaljerer<ref>Så kallades under inbördes krigen Stuartska husets anhängare.</ref> under Nigel Waverley, äldre broder till den William, hvars öde tant Rachel omtalat. Ibland dessa scéner var det, som Edward älskade »att grubbla på bittert ljufva drömmar» och att, liksom ett barn bland sina leksaker, af sitt lysande men onyttiga fantasiförråd utleta och ordna syner, lika strålande och lika flyktiga som en aftonhimmels. Den verkan, som denna efterlåtenhet hade på hans karaktär och hans lynne, skall visas i nästa kapitel. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> nzjm7of7rxx2ix79lvtjet305gk17vj 104 157700 503102 2022-07-30T18:04:21Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">FEMTE KAPITLET.<br /><b>Val af lefnadsyrke.</b></h2> {{Initial|A}}f den omständlighet, hvarmed jag beskrifvit Waverleys sysselsättningar och den riktning, dessa oundvikligt gåfvo åt hans inbillningskraft, torde läsaren måhända i följande berättelse vänta sig en imitation af Cervantes' roman. Men han skall göra min klokhet orätt genom en sådan förmodan. Min afsigt är ej att följa denne oefterhärmlige författares steg vid skildringen af en sådan fullkomlig förståndsrubbning, som misstyder de föremål, hvilka verkligen framställa sig för sinnena, utan att beskrifva denna vanligare afvikelse från sunda förnuftet, hvilken visserligen uppfattar tilldragelserna sådana de i verkligheten äro, men ger dem en anstrykning af sin egen romantiska färgton. Edward Waverley var så långt ifrån att af andra vänta sig någon sympati med sina känslor eller att tro, att tingens närvarande skick var lämpligt för förverkligandet af de drömmar, hvaråt han älskade att öfverlemna sig, att han ej fruktade för någonting så mycket, som att någon skulle upptäcka de tänkesätt, hvilka förestafvades af hans funderingar. Han hvarken hade eller önskade hafva någon förtrogen, för hvilken han kunde yppa sina drömmerier, och han insåg så väl den löjlighet, som vidlådde dem, att han, efter hvad jag tror, om han måst välja mellan hvilket straff som helst, som ej varit vanhederligt, och nödvändigheten att afgifva en kall och sansad redogörelse för den drömverld, hvari han tillbragte största delen af sina dagar, ej skulle tvekat att undergå<noinclude> <references/> {{huvud|<small><i>Waverley.</i></small>||<small>3</small>}}</noinclude> bpoqpip89d0s5tjpcwfi0wssnot7h8q 0 157701 503103 2022-07-30T18:05:27Z Thuresson 20 Kap 4 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Waverley 1879.djvu" from=31 to=36 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Waverley|04]] [[fr:Waverley/Chapitre IV]] 5z2df7p385q7dgpigl0w68xdg6m58pf 104 157702 503104 2022-07-30T20:00:39Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />34</noinclude>den förstnämnda bestraffningen. Denna hemlighet blef dubbelt dyrbarare, då han vid tilltagande ålder kände de vaknande passionernas inflytelse. Qvinliga gestalter af utmärkt skönhet och behag började blanda sig med hans fantasis skapelser, och det dröjde ej länge, innan han började se sig omkring för att jemföra sin inbillnings foster med det verkliga lifvets qvinnor. Listan på de skönheter, hvilka hvarje söndag utvecklade sin ståt vid sockenkyrkan i Waverley, var hvarken talrik eller utvald, och miss Cissley eller, som hon tyckte mer om att kallas, miss Cecilia Stubbs, dotter till squire Stubbs, var den vida drägligaste ibland dem. Jag vet ej, om det kom sig af en »ren tillfällighet», en fras, som i ett fruntimmers mun ej alltid utesluter en förutfattad afsigt, eller af likhet i smak, att miss Cecilia mer än en gång råkade Edward på hans älsklingsplatser i Waverleys djurgård. Han hade ännu ej fått mod att tilltala henne vid dessa tillfällen; men mötet var likväl ej utan sin verkan. En romantisk älskare är en besynnerlig afgudadyrkare, som ibland ej frågar efter, ur hvilket block han tillskapar sin afgudabild; och om blott naturen gifvit detta föremål en någorlunda dräglig andel af personliga behag, kan han lätt spela juveleraren och dervischen i den österländska sagan och ur sin egen fantasis fatabur rikligen utrusta henne med öfvermensklig skönhet och alla möjliga utmärkta själsförmögenheter. Men innan miss Cecilia Stubbs behag hade upphöjt henne till en verklig gudomlighet, eller åtminstone upplyft henne i jemnbredd med hennes heliga namne, fick miss Rachel Waverley en vink, som gaf henne anledning att söka förekomma den stundande apoteosen. Äfven de menlösaste och minst misstänksamma bland qvinnokönet hafva — Gud välsigne dem! — i dylika fall en instinktlikt skarp iakttagelseförmåga, hvilken ibland kommer dem att varseblifva tycken, som aldrig funnits till, men sällan förfelar att upptäcka dem, som verkligen ega grund. Miss Rachel vinnlade sig med mycken klokhet om, ej att bekämpa, utan att afböja den annalkande faran, och förestälde sin broder nödvändigheten af, att arftagaren till hans namn borde se någonting mer af verlden, än som var förenligt med hans ständiga vistelse på Waverley-Honour. Sir<noinclude> <references/></noinclude> o7happlyy59mbiwxdg3zgt4rbxu9h6d 104 157703 503105 2022-07-30T20:02:41Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|35}}</noinclude>Everard ville till en början ej höra talas om ett förslag, som åsyftade att skilja honom från hans brorson. Han medgaf, att Edward hade litet anlag för att blifva en bokmal; men han hade alltid hört, att ungdomen var lärdomens tid, och hans brorson skulle fatta mera smak för jagt och landtbruk, sedan läslusten saktat sig och hans hufvud blifvit fullproppadt med kunskaper. Han sade sig ofta sjelf hafva ångrat, att han ej egnat någon tid af sin ungdom åt studier; han behöfde derför inte hafva skjutit och jagat med mindre skicklighet, och han skulle då hafva låtit S:t Stephens tak genljuda af längre tal än de ifriga »nej», hvarmed han såsom parlamentsledamot under Godolphins ministèr motsatt sig hvarje styrelseåtgärd. Tant Rachels farhogor ingåfvo henne likväl skicklighet att vinna sitt ändamål. Hvarje representant af deras hus hade ju rest utomlands eller som officer tjenat sitt land, innan han nedsatt sig på Waverley-Honour, och till bekräftelse af sitt påstående vädjade hon till deras slägtregister, hvilket var en auktoritet, som man aldrig hört sir Everard motsäga. Med ett ord, ett förslag framstäldes för mr Richard Waverley, att hans son skulle resa utomlands under sin närvarande lärares, mr Pembrokes handledning, och genom baronetens frikostighet förses med passande underhåll. Fadern hade ingenting att invända emot detta förslag; men då han tillfälligtvis kom att omnämna saken vid ministerns bord, antog den store mannens ansigte ett allvarligt uttryck. Skälet härtill förklarades enskildt. Ministern anmärkte, att sir Everards olyckliga politiska tänkesätt gjorde det högligen olämpligt, att en ung man med så lofvande utsigter skulle resa på kontinenten med en guvernör, som sannolikt blefve efter farbroderns val och som skulle bestämma hans färd efter dennes föreskrifter. Hvilka personer blefve väl mr Edward Waverleys sällskap i Paris, i Rom, der alla slags snaror utlades af pretendenten och hans söner? — Detta var allt saker, som mr Waverley borde besinna. För sin del kunde han säga, att hans majestät hade en så god tanke om mr Waverleys förtjenster, att han — ministern — vore förvissad, att, om mr Waverleys son för några år ville inträda i armén, han kunde påräkna en sqvadron i ett af de dragonregementen, som nyligen återkommit från<noinclude> <references/></noinclude> f129rd495u32p65yiei68ri960p8kn2 104 157704 503106 2022-07-30T20:04:22Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />36</noinclude>Flandern. En dylik vink kunde ej strafflöst åsidosättas, och ehuru Richard Waverley bäfvade för att stöta sin stolte brors fördomar, ansåg han sig ej kunna undvika att för sin son emottaga den sålunda erbjudna fullmakten. Han räknade likväl mycket, och med skäl, på sir Everards ömhet för Edward, hvilken ömhet sannolikt ej skulle tillåta farbrodern att misstycka något, som brorsonen kunde göra till åtlydnad af sin fars befallning. Två bref förkunnade detta beslut för baroneten och dennes brorson. Brefvet till sonen meddelade blott sjelfva saken och omnämnde endast de nödiga anordningar, som borde vidtagas för hans inställelse vid regementet. I brefvet till sin broder var Richard omständligare. Han instämde på det mest smickrande sätt med honom rörande tillbörligheten af, att hans son finge se litet mera af verlden, och han tackade honom på det ödmjukaste för hans erbjudna understöd; men han var högst ledsen öfver, att det olyckligtvis numera ej stod i Edwards makt att alldeles följa den plan, som blifvit uppgjord för honom af hans bäste vän och välgörare. Äfven han hade med smärta tänkt på ynglingens overksamhet vid en ålder, då alla hans förfäder burit vapen, och sjelfva majestätet hade värdigats efterfråga, om ej unge Waverley vore i Flandern, då ju hans farfar vid den åldern redan blödt för sin konung i det stora inbördes kriget. Denna fråga hade åtföljts af anbud om en sqvadron. Hvad kunde han göra? Han hade ej tid att rådfråga sin broders önskan, äfven om han kunnat förmoda, att denne hyste några invändningar emot, att hans brorson beträdde sina förfäders ärofulla bana. Med ett ord, Edward vore nu — sedan mellangraderna af kornett och löjtnant med lätthet blifvit öfverhoppade — kapten vid — — dragonregementet, vid hvars högqvarter i D— i Skottland han inom en månad borde inställa sig. Sir Everard Waverley emottog med blandade känslor demna underrättelse. Vid hannoveranska ättens uppstigande på tronen hade han dragit sig ifrån parlamentet, och hans uppförande det minnesvärda året 1715 hade ansetts ganska misstänkt. Rykten hade varit gängse om hemliga mönstringar af underhafvande i månskenet i Waverleys djurgård och om kistor med karbiner och pistoler, som blifvit uppköpta i Holland och adresserade<noinclude> <references/></noinclude> 67n0xjbyclb1gfc91o5kstl6ilsoucb 104 157705 503107 2022-07-30T20:06:25Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|37}}</noinclude>till baroneten, men tagna i beslag genom en vaksam strandridare, som, til tack för sin beställsamhet, en mörk natt prellades i ett lakan af en hop raska bönder. Ja, det sades till och med, att då sir W— W—, en af torypartiets ledare, häktades, hittades ett bref från sir Everard i hans nattrocksficka. Men det fans ingen öppen handling, hvarpå man kunde grunda en anklagelse, och nöjd med att hafva undertryckt 1715 års insurrektion, ansåg regeringen det hvarken klokt eller rådligt att hämnas på andra än dem, som verkligen gripit till vapen. Ej heller tycktes sir Everard röja några personliga farhogor, som motsvarade de rykten, hvilka voro gängse bland hans whigistiska grannar. Det var nogsamt kändt, att han understödde flere af de efter slaget vid Preston tillfångatagna och i Newgate och Marshalsea förvarade northumberländarne och skottarne med penningar, och det var hans ombud och vanlige advokat, som vid ransakningen ledde flere af dessa olyckliga adelsmäns försvar. Man tog derför för gifvet, att sir Everard, om ministrarne egt något verkligt bevis på hans deltagande i upproret, antingen ej skulle vågat på detta sätt trotsa den dåvarande styrelsen eller åtminstone ej skulle gjort det strafflöst. Men de känslor, som då förestafvade hans åtgöranden, voro en ung mans under en orolig tidpunkt. Sedan den tiden hade sir Everards jakobitism efter hand svalnat, liksom en eld, hvilken slocknar af brist på bränsle. Hans toryistiska och högkyrkliga grundsatser vidmakthöllos genom någon tillfällig öfning vid parlamentsval och provinsmöten; men de grundsatser, som rörde arfsrätten, hade fallit i ett slags förgätenhet. Det lät likväl särdeles missljudande i hans öron, att hans brorson skulle inträda i armén under braunschweigska dynastien, och detta så mycket mera, som det, oafsedt hans höga och samvetsgranna föreställningar om den faderliga myndigheten, var omöjligt eller åtminstone högligen oförsigtigt att söka förekomma det genom en kraftig mellankomst. Denna qväfda förtrytelse gaf anledning till många »ack» och »o», hvilka skrefvos på ett häftigt giktanfalls räkning, tills den värde baroneten, efter att hafva skickat efter rangrullan, tröstade sig med att uppräkna ättlingarne af de familjer af obestridd konungskhet, Granville,<noinclude> <references/></noinclude> 6ge60xyomtflr4moin6qmrodijff3hl 104 157706 503108 2022-07-30T20:08:40Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />38</noinclude>Stanley med flere, hvilkas namn funnos i detta militäriska register. Frambesvärjande alla sina känslor af familjestorhet och krigisk ära, yttrade han slutligen med en logik, som påminde om Falstaffs, att, ehuru det, när krig var nära att utbryta, vore en skam att stå på någon annan sida än den rätta, så vore det likväl en ännu större skam att vara overksam än att stå på den orätta sidan, om denna också skulle vara skändligare, än ordet »inkräktning» förmår uttrycka. Hvad tant Rachel beträffar, hade hennes plan väl ej alldeles utfallit efter hennes önskan; men hon var nödsakad att foga sig efter omständigheterna, och hennes förtret skingrades af den sysselsättning, hon fann i att utrusta sin brorson för fälttjensten, och hon blef högligen tröstad af utsigten att få se honom stråla i full uniform. Edward Waverley sjelf emottog med liflig och uppenbar öfverraskning denna högst oväntade nyhet. Det var, som ett vackert gammalt poem uttrycker sig, »likt en eld satt intill ljung», en eld, som betäcker en enslig kulle med rök och på samma gång upplyser den med en dunkel låga. Hans informator, eller rättare mr Pembroke, ty han antog knapt någonsin titeln informator, hittade i Edwards rum ett skaldestycke i oregelbunden versform, hvilket han tycktes hafva författat under inflytelsen af de uppskakande känslor, som förorsakats genom att denna nya sida i lifvets bok plötsligt uppslagits för honom. Doktorn, som hyste en hög tanke om all poesi, som var författad af hans vänner och renskrifven i vackra, raka rader, med stor begynnelsebokstaf för hvarje rad, öfverlemnade denna skatt åt tant Rachel, som, med glasögonen fördunklade af tårar, förflyttade den till sin portfölj, bland en vald samling af recept, utdrag ur predikningar samt några romanser och jakobitiska visor, hvilka hon sjungit i sina yngre dagar. Poemet framtogs, då sjelfva portföljen jemte andra autentiska familjeurkunder lemnades till beseende åt den ovärdige utgifvaren af denna minnesvärda historia. Om det ej skänker läsaren något större nöje, skall det åtminstone bättre än något slags berättelse göra honom bekant med vår hjeltes förvirrade och upprörda själstillstånd. <poem>När solen sjönk, en höstdag sval, Ned öfver sjön i Mörkan-dal,</poem><noinclude> <references/></noinclude> e0mjt12ihxy6ylp3f7qypcvio7dtzj9 104 157707 503109 2022-07-30T20:11:04Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|39}}</noinclude><poem>Då speglades i bölja blå Hvart guld- och purpurmoln också. Så tydligt i kristallklar våg Hvarenda udde speglad låg, Och tornet uppå klippan der, Hvart träd, hvar blomma, fin och skär — Af allt man såg en spegelbild, Som om, från sorg och oro skild, En verld, mer skön än vår, der låg Djupt under insjöns klara våg. Men snabba vindars lätta tropp Nu väcker trötta sjöråt opp. Hör, eken susar! Till dess ljud Det lyss och tager på sin skrud, Den dystra, svarta — krigar'n så Vid härskri't drar sin rustning på. Och nu, då stormen brusar ned, Det skakar skumtäckt hjessa vred; Mörk är dess kind, och på dess bud Hörs vågen uppge tordönsljud. — Den ljufva drömverld, nyss man såg, Nu splittrades af vredgad våg; Förintadt, slungadt emot strand, Var nu det hulda sagoland. Af sällsam tjusning rörd likväl, Förvandlingen förnam min själ När stormens strid med skog och våg Jag från det gamla tornet såg; Mitt hjerta häftigt upprördt slog, När vredgad kring mig vinden drog. De forna bildernas behag I min förtjusning glömde jag. Så flyr hvar dröm, vår ungdoms tröst, Vid verklighetens hemska röst; Hvar skuggbild den förjaga skall, Likt denna scen, som sjöns kristall Nyss speglade, så frisk och grön. Så fängslande, så flyktigt skön. För fantasiens öga så Må hvarje gyckelbild förgå. Fly, dröm om frid vid qvinnobarm, För ärans bud och vapnens larm!</poem> På ren prosa, hvilket dessa verser kanske mindre bestämdt antyda, försvann den flyktiga tanken på miss Cecilia Stubbs från kapten Waverleys hjerta midt ibland den uppståndelse, som hans nya bestämmelse förorsakade.<noinclude> <references/></noinclude> e4ucm43q755xv1zm777yb3ajcg5j5pq 104 157708 503110 2022-07-30T20:13:26Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />40</noinclude>Hon uppträdde visserligen i full glans i sin faders bänk, samma söndag, då han för sista gången bevistade gudstjensten i den gamla sockenkyrkan, vid hvilket tillfälle han på sin onkels och tant Rachels begäran förmåddes — utan svårighet, om sanningen måste sägas — att visa sig i full uniform. Det fins ej något bättre motgift emot att hysa en för hög tanke om andra, än att på samma gång synas helt förträfflig i sina egna ögon. Miss Stubbs hade visserligen uppkallat alla konstens hjelpmedel att förhöja sin skönhet; men ack! styfkjortel, muscher, friserade lockar och en ny sidenmantilj af äkta franskt siden voro förlorade på en ung dragonofficer, som för första gången bar sin guldgalonerade hatt, kragstöflar och sabel vid sidan. Jag vet ej, antingen, liksom hos kämpen i en gammal ballad, <poem>»Hans hjerta blott för äran slog, {{em}}Och han för stolt att älska var; Ej någon dam i riket än {{em}}Hans kalla hjerta sårat har»;</poem> eller om de breda, lysande guldgalonerna, som nu omslöto hans bröst, trotsade artilleriet från Cecilias ögon; men hvarje pil afsköts förgäfves. Dock <poem>»Jag märkte, hvar Cupidos pilar träffat; De råkat ej en liten ros från vestern — O, nej! — En landtman, vesterns skönsta ros, Benämnd John Culbertfield, förvaltarns son.»</poem> Bedjande om förlåtelse för mina hjeltedikter — hvilka jag i vissa fall ej kan motstå att gifva vika för — är det ett sorgligt faktum, att min historia måste taga afsked af den vackra Cecilia, som, liksom mången Evas dotter, efter Edwards afresa och förskingringen af vissa tomma drömvillor, hon låtit bedåra sig af, lugnt åtnöjde sig med en ''pis-aller'' och efter sex månaders förlopp gaf sin hand åt förutnämnde Jonas, son till baronetens förvaltare och arfvinge — en ej klen utsigt — till en förvaltareförmögenhet samt till den rätt trefliga sannolikheten att få efterträda sin fader i befattningen. Alla dessa förmåner förmådde squire Stubbs, lika mycket som friarens solbrända, manliga gestalt inverkade på hans dotter, att afpruta<noinclude> <references/></noinclude> 27lb3tn6dv4xqg2jgpjef2fzhlpcwew 104 157709 503111 2022-07-30T20:15:38Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|41}}</noinclude>något i fråga om deras adelskap, och dermed blef partiet afslutadt. Ingen tycktes mera belåten än tant Rachel, som dittills sett litet på sned på den förmätna unga damen — så mycket, som det till äfventyrs var hennes natur möjligt — men som vid det nygifta parets första uppträdande i kyrkan hedrade bruden med en djup nigning och ett småleende i närvaro af kyrkoherden, klockaren och hela menigheten i de båda församlingarna, Waverley och dess annex, Beverley. Jag ber en gång för alla om förlåtelse hos de läsare, som blott taga en roman i händerna för nöjets skull, för det jag så länge plågat dem med gammalmodig politik rörande whigpartiet och torypartiet, hannoveraner och jakobiter. Sanningen till sägandes, kan jag ej lofva dem, att denna berättelse skall blifva begriplig, än mindre sannolik, den förutan. Min plan fordrar, att jag skall förklara bevekelsegrunderna, ur hvilka handlingen härleder sig, och dessa bevekelsegrunder härflyta nödvändigt från tidehvarfvets känslor och fördomarne hos dess politiska partier. Jag inbjuder ej mina vackra läsarinnor, hvilkas kön och otålighet ger dem den största rätt att klaga öfver dessa omständigheter, att färdas i en flygande char, dragen af bevingade hästar eller framdrifven genom trollkraft. Jag har endast att bjuda på en simpel engelsk postvagn, som går på fyra hjul och håller sig på stora landsvägen. De, som ej tycka om fordonet, kunna lemna det vid nästa hästombyte och vänta, tills de blifva fortskaffade med prins Husseins matta eller väfvaren Maleks flygande skyllerkur. De, som äro belåtna att följa med mig, få väl bereda sig på att ibland blifva utsatta för den tråkighet, som är oskiljaktig från djupa vägar, branta backar och andra jordiska förhinder; men med drägliga hästar och en höflig postiljon — som det står i annonserna — utfäster jag mig att så snart som möjligt komma till en mera romantisk trakt, om mina passagerare benäget vilja hafva något tålamod med mig under de första hållen. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 66fwprhgudve0w3yxs9btkku6p6gy9y 104 157710 503112 2022-07-30T20:17:36Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">SJETTE KAPITLET.<br /><b>Waverleys afsked.</b></h2> {{Initial|P}}å aftonen samma minnesvärda söndag inträdde sir Everard i biblioteket, der han öfverraskade vår unge hjelte, som öfvade sig att fäkta med den gamle sir Hildebrands uråldriga bredsvärd. Detta bevarades som en familjeklenod och hängde vanligen öfver kaminen i biblioteket, under en tafla, föreställande riddaren till häst, på hvilken målning riddarens anletsdrag voro nästan alldeles bortskymda af hans rika, lockiga hår, och der den Bucephalus, han red, doldes af det väldiga schabrak, hvarmed han var prydd. Efter ett ögonkast på taflan och ett annat på sin brorson, började sir Everard, som vid närvarande tillfälle var upprörd af mindre vanliga känslor, ett litet tal, hvilket likväl snart öfvergick till hans vanliga okonstlade samtalston. »Brorson», begynte han, men rättade sig och fortfor: »min kära Edward, det är Guds och äfven din faders vilja — och honom är det ju näst Gud din pligt att lyda — att du skall lemna oss och träda i krigstjenst, i hvilken så många af dina förfäder utmärkt sig. Jag har vidtagit anordningar, som sätta dig i stånd att gå i fält som deras ättling och som det Waverleyska husets presumtive arftagare, och på stridsfältet måste du komma ihog, hvad namn du bär. Och kom äfven ihog, Edward, min käre gosse, att du är den sista af ätten, samt att det enda hoppet om dess fortplantande beror på dig; undvik derför faran, så vidt pligt och heder tillåta det — jag menar onyttig fara — och<noinclude> <references/></noinclude> jrixnbu6nrrymf5li5naac85ctygz21 0 157711 503113 2022-07-30T20:18:59Z Thuresson 20 Kap 5 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Waverley 1879.djvu" from=37 to=45 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Waverley|05]] [[fr:Waverley/Chapitre V]] m4haj9ih1a6814dlw8m0hmbs81bjwbh 104 157712 503128 2022-07-31T08:54:31Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ Illustration återstår att infoga. proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|88|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>en kullfallen och under jordytan dold bildsten hittats, som är af ett äldre slag än de vanliga, och som nu förvaras i Statens Historiska Museum. Högst 4 meter från det ställe, der stenen legat, påträffade hr Gustafson lemningarna af en liten grafkista, bildad af resta hällar, hvilkas öfverkanter nådde nästan upp till jordytan. På kistans botten lågo brända ben, ett litet guldmynt, en del af ett låsbeslag af brons, några smärre bronsbitar och åtskilliga klumpar af ljusgrönt glas (St. M. 7582). Guldmyntet, afbildadt fig. 11 i naturlig storlek, är en barbarisk efterbildning efter ett romerskt eller byzantinskt guldmynt från det 5:te århundradet eller tiden deromkring. Myntet, som är försedt med en liten ögla, har måhända varit större; man ser nämligen delar af bokstäfver vid kanten. 11. Guldmynt med ögla. Hafvor på Gotland. {{bråk|1|1}} Hösten 1882 hittades under plöjning å en till Asums kyrkoby hörande åker i Färs härad, Skåne, en ovanligt stor guldbrakteat, afbildad i naturlig storlek fig. 68 i <i>Månadsbladet</i> 1882, sid. 177 (St. M. 7128). Dess diameter är 12,3 cm.; det är den största guldbrakteat, man nu känner. Tyvärr hade öglan, som varit fastlödd, lossnat och hittades icke på samma gång som brakteaten. Det är dock möjligt, att den ännu kan återfinnas vid arbete på åkern. Vigten är nu, utom öglan, 23 ort 60 korn. Föreställningen är den vanliga: ett menniskohufvud öfver ett fyrfota djur; framför hufvudet ses ett hakkors och en runinskrift. Under det ställe, der öglan suttit, finnas sirater af fina, pålödda guldtrådar, bildande små dubbelspiraler. På ön Hven hittades år 1883 under plöjning en guldbrakteat med den ofta förekommande bilden af ett menniskohufvud öfver ett fyrfota djur (St. M. 7257). Den är nästan alldeles lik en vid Åkarp mellan Lund och Malmö och sju vid Bolbro på Fyen funna guldbrakteater, men är icke präglad med samma stamp som dessa, emedan på brakteaten från Hven framför menniskohufvudet ses ett hakkors, som icke finnes på de andra<ref>Brakteaten från Åkarp är afbildad fig. 9 å pl. 2 i mitt arbete <i>Från jernåldern,</i> och två af dem från Bolbro i <i>Atlas for vord. oldkynd.,</i> pl. XII fig. 240 och 241; jfr <i>Från jernåldern,</i> fynd 344 och 454.</ref>. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> hr7qrt8411qyp5421osd9p0p4cjq0p8