Wikisource svwikisource https://sv.wikisource.org/wiki/Wikisource:Huvudsida MediaWiki 1.39.0-wmf.23 first-letter Media Special Diskussion Användare Användardiskussion Wikisource Wikisourcediskussion Fil Fildiskussion MediaWiki MediaWiki-diskussion Mall Malldiskussion Hjälp Hjälpdiskussion Kategori Kategoridiskussion Tråd Tråddiskussion Summering Summeringsdiskussion Sida Siddiskussion Författare Författardiskussion Index Indexdiskussion TimedText TimedText talk Modul Moduldiskussion Gadget Gadget talk Gadget definition Gadget definition talk 104 125789 503552 503289 2022-08-03T23:11:11Z PWidergren 11678 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" /></noinclude>jag har inget kunnat finna. Alla reverser äro överkorsade, och lådor och skåp stå tomma.’ ’Det var synd om henne, jungfru Anna Lisa,’ menade Beerencreutz. ’Då majorskan drog från Ekeby,’ fortsatte Brobyprästens dotter, ’så bad hon mig se till hennes hus. Och om jag nu hade funnit söta fars pengar, så skulle jag ha byggt upp Ekeby. Men då jag inte fann något annat att ta därhemma, så tog jag med mig av söta fars skamhög, ty stor skam väntar mig, då min matmor kommer igen och frågar mig vad jag gjort av Ekeby.’ ’Ta sig inte så nära av det, som hon inte har förskyllat, jungfru Anna Lisa’ sade åter Beerencreutz. ’Men jag har inte tagit med skamhögen för mig ensam,’ sade Brobyprästens dotter. ’Jag tog också därav för de goda herrarnas räkning. Var så goda, kära herrar! Söta far är väl inte den ende, som har vållat skam och skada i denna världen.’ Och hon gick från den ena till den andra av dem och lade ned några av de torra stickorna för var och en. Somliga svuro, men de flesta läto henne hållas. Till sist sade Beerencreutz med en hög herres lugn: ’Det är bra. Jungfrun skall ha tack. Jungfrun kan gå nu.’ Då hon var borta, slog han knytnäven i bordet, så att glasen hoppade. ’Från denna stund,’ sade han, ’absolut nykter! Något sådant skall inte brännvinet än en gång<noinclude> <references/> 546</noinclude> 9xvty6xhqzfmz2e9gqaxq10f2wuq8ld 104 125793 503553 435425 2022-08-03T23:30:41Z PWidergren 11678 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" /></noinclude>sinne. Och han uttydde för oss allt, som hade skett i år. Han sade, att det var en förberedelse till den kärlekens och lyckans tid, som nu helt visst vore att vänta. Mänsklig godhet hade han i år ofta sett bryta fram i spridda strålar. Nu skulle den framträda som en hel, lysande sol. Och det var oss alla, som om vi hade hört en profet tala. Alla ville älska varandra, alla ville vara goda. Han lyfte sina ögon och händer och lyste frid över nejden. ’I Guds namn,’ sade han, ’må oron upphöra! Må frid bo i edra hjärtan och i all naturen! Må de döda tingen och djuren och växterna känna lugn och upphöra att skada!’ Och det var, som en helig ro hade sänkt sig över trakten. Det var, som om höjderna hade strålat och dalarna lett och höstdimmorna hade klätts i rosenfärg. Sedan kallade han på en hjälpare för folket. ’Någon skall komma,’ sade han. ’Det är inte Guds vilja, att I nu skolen förgås. Gud skall uppväcka någon, som mättar de hungrande och leder er på hans vägar.’ Då tänkte vi alla på dig, Gösta. Vi visste, att prosten talade om dig. Folket, som hade hört din kungörelse, gick hem, talande om dig. Och du gick här i skogen och ville dö! Folket väntar dig, Gösta. Runtom i hyddorna sitta de och tala om att då den galna prästen på Ekeby nu vill hjälpa dem, så skall allt bli bra. Du är deras hjälte, Gösta. Allas deras hjälte är du. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 4o42zbyoh12d1be1j048x7a2q7dhe3r 104 125794 503554 435426 2022-08-03T23:33:31Z PWidergren 11678 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" /></noinclude>Ja, Gösta, det är visst, att den gamle talade om dig, och detta tör väl nu locka dig att leva. Men jag, Gösta, som är din hustru, jag säger dig, att du helt enkelt skall gå bort och göra din plikt. Du skall inte drömma om att vara sänd av Gud. Envar tör vara det, förstår du. Du skall arbeta utan hjältedater, du skall inte glänsa och förvåna, du skall laga, att ditt namn inte alltför ofta ljuder på folkets läppar. Betänk dig dock väl, innan du återtar ditt ord till Sintram! Du har nu skaffat dig ett slags rätt att dö, och livet torde inte bjuda dig mycken fägnad hädanefter. Det var en tid min önskan att dra hem till södern, Gösta. Mig, skuldbelastade, syntes det för mycken lycka att vara din hustru och få följa dig genom livet. Men nu skall jag bli kvar. Om du vågar leva, skall jag stanna. Men vänta dig ingen glädje av det! Tunga plikters väg skall jag tvinga dig att vandra. Aldrig vänte du av mig glädjens och hoppets ord! All sorg och olycka, som vi båda ha vållat, skall jag ställa som vakt vid vår härd. Kan väl ett hjärta, som har lidit så som mitt, älska mer? Tårlös och glädjelös skall jag vandra bredvid dig. Betänk dig väl, Gösta, innan du väljer att leva! Det är {{Rättelse|bortgöringens|botgöringens}} väg vi skola vandra.» Hon väntade inte på svar. Hon vinkade åt Brobyprästens dotter och gick. Då hon kom in i skogen, började hon bittert gråta och grät, ända till dess hon nådde Ekeby. Kommen dit, mindes hon, att hon hade glömt att tala om gladare ting än krig med Jan Hök, soldaten. {{tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|551}}</noinclude> f2z7xnvbqy3t5mgbaqwipiqp78qmk01 104 125795 503555 435427 2022-08-03T23:35:22Z PWidergren 11678 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" /></noinclude>I skogstorpet blev stilla och tyst, då hon var borta. »Herren Gud vare pris och ära!» sade plötsligen den gamla soldaten. De sågo på honom. Han hade rest sig och skådade ivrigt omkring sig. »Ondska, ondska har allt varit,» sade han. »Allt jag har sett, sedan jag fick mina ögon öppnade, har varit ondska. Onda män, onda kvinnor! Hat och vrede i skog och mark! Men hon är god. En god människa har stått i mitt hem. Då jag sitter här ensam, skall jag komma ihåg henne. Hon skall vara med mig på skogsvägen.» Han böjde sig ned över Gösta, löste hans band och reste upp honom. Sedan tog han högtidligt hans hand. »Förhatlig för Gud,» sade han och nickade, »det är just saken. Men nu är han det inte mer, och inte heller jag är det, sedan hon har stått i mitt hem. Hon är god.» Nästa dag kom gamle Jan Hök till länsman Scharling. »Jag vill ta mitt kors,» sade han. »Jag har varit en ond man, därför fick jag onda söner.» Och han bad att få gå i häkte i stället för sin son, men detta kunde ju inte ske. Den yppersta av gamla historier är den, som handlar om hur han följde sin son, vandrande bredvid fångkärran, hur han sov utanför hans fängelse, hur han inte övergav honom, förrän han hade lidit sitt straff. Den finner väl ock sin skildrare. {{tomrad}}<noinclude> <references/> 552</noinclude> 819f2f2zbordz7rjlpa0otlp6179vj2 104 125797 503556 435429 2022-08-03T23:48:55Z PWidergren 11678 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="PWidergren" /></noinclude>[[File:Georg Pauli Gösta Berlings saga 38.jpg|miniatyr|center|stående=2.0|Margareta Celsing.]] {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 5mvmggha5zmjyyafkxhx81sp5j62hm3 108 127806 503535 446523 2022-08-03T18:54:36Z Thuresson 20 Validerat proofread-index text/x-wiki {{:MediaWiki:Proofreadpage_index_template |Upphovsman=[[Författare:Gustaf af Geijerstam|Gustaf af Geijerstam]] |Titel=[[Karin Brandts Dröm]] |År=1904 |Oversattare= |Utgivare=Albert Bonniers förlag |Källa=[[:Fil:Karin Brandts Dröm 1904.djvu|djvu]] |Bild=[[Fil:Karin_Brandts_Dröm_1904.djvu|page=9|250px]] |Sidor=<pagelist 1="omslag" 2="omslag" 3="blank" 4="blank" 5="källa" 6="blank" 7="smutstitel" 8="tryckning" 9="titelsida" 10="tryckning" 239="blank" 240="blank" 241="blank" 242="omslag" 243="omslag" 244="omslag" 11=1 /> |Anmärkningar={{Libris post|1726769}} <h2> Innehåll </h2> *[[Karin_Brandts_dröm_1904/I.|I.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/II.|II.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/III.|III.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/IV.|IV.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/V.|V.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/VI.|VI.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/VII.|VII.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/VIII.|VIII.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/IX.|IX.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/X.|X.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/XI.|XI.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/XII.|XII.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/XIII.|XIII.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/XIV|XIV.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/XV.|XV.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/XVI.|XVI.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/XVII.|XVII.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/XVIII.|XVIII.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/XIX.|XIX.]] |Width= |Css= |Kommentar= }} [[Kategori:Validerade index]] [[Kategori:Projekt Runeberg]] p5islj5qzcyfiiap6fmvntnts8zj3j6 0 127846 503536 439359 2022-08-03T18:57:10Z Thuresson 20 stryker överflödig kategori wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Karin_Brandts_Dröm_1904.djvu" from=9 to=10 kommentar={{nop}} next="[[Karin Brandts dröm 1904/I.|I.]]" header=1/> [[Fil:Karin_Brandts_Dröm_1904.djvu|page=9||miniatyr]] {{innehåll börjar}} <h2> Innehåll </h2> *[[Karin_Brandts_dröm_1904/I.|I.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/II.|II.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/III.|III.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/IV.|IV.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/V.|V.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/VI.|VI.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/VII.|VII.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/VIII.|VIII.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/IX.|IX.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/X.|X.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/XI.|XI.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/XII.|XII.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/XIII.|XIII.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/XIV|XIV.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/XV.|XV.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/XVI.|XVI.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/XVII.|XVII.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/XVIII.|XVIII.]] *[[Karin_Brandts_dröm_1904/XIX.|XIX.]] {{innehåll slutar}} [[Kategori:Gustaf af Geijerstam]] [[Kategori:1900-talets verk]] [[Kategori:Romaner]] egpfnf54ett8qgjxoga67n9mxyl4gfe 104 128749 503519 441050 2022-08-03T18:23:10Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">XIX.</h2> Detta är sagan om Karin Brandt och hennes ungdoms dröm, samt hur hon hårdhändt väcktes ur drömmen och blef en annan än den hon var, medan drömmen och ungdomen ännu behärskade henne. Sagan hörde jag en gång, när jag själf var så ung, att jag hvarken hade smakat kärleken eller sorgen. Då stötte mig fortsättningen som berättade, att Karin Brandt blef en god maka och en lycklig mor till flera barn, hvilka hon uppfostrade till dugliga kvinnor och män, och därjämte en duglig husmoder, hvilkens hand var kraftig, liksom hennes sinne rättvist och strängt, dock med mycken godhet blandad i strängheten. Så som jag nu ser lifvet, är Karin Brandts bild mig vacker nog, sådan den verkligen blef, och intet synes mig stundom mera fåfängt än att önska människorna annorlunda, än hvad lifvet gestaltat dem. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 4flackqnjt5bd0anvyrqtf4oot1s7sh 104 128750 503521 441051 2022-08-03T18:24:26Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 221 —}}</noinclude>Fabian Skotte blef Karin en god man, och han hörde till dem, om hvilka man säger, att han bar sin hustru på sina händer. Något af kärfhet och äfven af noggrannt ordningssinne fanns i hans natur, och därför hade han icke lätt glömma, att hans hustru var nära trettio år yngre än han själf. Stundom blef han därför strängare i sina fordringar, än hvad fru Karin önskat. Men han älskade henne mera än de flesta män älska sina hustrur, därför att han länge lefvat ensam, och därför att han, innan Karin Brandt blef hans maka, upphört hoppas, att någon annan lycka än arbetets skulle kunna blomma på hans väg. När han fått ett hem och egna barn, blef mödan honom lätt och arbetet en glädje. Innan Fabian Skotte gifte sig, sålde han sin gamla gård och öfvertog svärfaderns. Där hölls hans bröllop, och där stannade han med sin hustru. Fru Karin flyttade ned från de båda små flickrummen på gafveln, där Sara hade klädt henne till brud. I sängkammaren, som stått stängd ända sedan den dag, då hennes mor dog, reddes hennes brudsäng, och i kabinettet därutanför med den hvita empiremöbeln och pendylen på kakelugnsfrisen satt Karin Skotte på samma plats, som Karin Brandt setat förr, och samma leende sjö, öfver hvilken hennes<noinclude> <references/></noinclude> 42ub7xa64dkc949vbu1bxaxp9c5tgz2 104 128751 503523 441052 2022-08-03T18:25:19Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 222 —}}</noinclude>flickdrömmar flugit, mötte hennes ögon, när hon var en mogen kvinna och mor. Så länge Magnus Brandt lefde, ändrades intet i det gamla huset. I de tre rummen till vänster i den stora manbyggningen stannade han kvar, och lugnare än förr gick han omkring bland folianterna i biblioteket. Plikterna, som blifvit honom för tunga, voro lyftade öfver på starkare skuldror än hans, och hans lifs aftonrodnad blef molnfri. Om Cecilia talade han sällan, och när det skedde, var det gärna i en ton, som om han fruktat, att minnet af henne skulle vara oangenämt för dottern eller mågen eller för bådadera. Fabian Skotte log i mjugg däråt och plägade därom säga till sin hustru: »Jag arbetade i sju år för Lea och fick Rachel. Min lott var bättre än patriarkens. Ibland har jag lust att säga det åt svärfar, men det är möjligt, att han inte skulle sentera det skämtet.» Magnus Brandt dog och blef begrafven på Torsby kyrkogård bredvid sin hustru på den plats, hvilken länge stått tom, och där den långa raden af stenar, hvilka buro namnet Brandt, slutade. När han låg på sitt yttersta, kallade han fru Karin till sig och tackade henne för att hon varit honom en god dotter, och först när dödsarbetet började, talade han om<noinclude> <references/></noinclude> snkcl228xi2q38q05xesnznjxo2jmky 104 128752 503524 441053 2022-08-03T18:26:21Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 223 —}}</noinclude>en lycka, som undgått honom, och en lång resa, hvilken han en gång gjort, därför att han älskat sina döttrar för högt. Fru Karin Skotte blef moder till många barn, och hennes lif blef fullt af arbete. Barnen blefvo hennes lycka, lade beslag på henne, gåfvo hennes tankar sysselsättning och gjorde hennes tillvaro rik. Hon aktade och ärade sin man, men hon älskade sina barn, och hon var lycklig, emedan hon såg, att just så ville Fabian hafva henne. Ju flera barn fru Karin fick, desto högre älskade hon dem, icke blott alla, utan hvar och en för sig. Genom barnen utplånades hon liksom själf i sina egna ögon, blef till för dem, blef mor helt och hållet och ingenting annat än mor. En mor blef hon äfven, icke blott för sina barn, utan för alla dem, som bodde rundt om henne i arbetarnes bostäder eller de små byggnaderna ute på ägorna eller inne i skogen. De gamla vännerna från barndomen såg hon dö, en efter annan af dem hjälpte hon till en hederlig svepning och en anständig begrafning. Men efter dem kommo nya till, och Karin Skotte räckte till för alla. Ända in i åldern kände hon det, som när hon var barn, att inga andra förstod hon så lätt, med inga kunde hon tala så som med folket på den gård, där de<noinclude> <references/></noinclude> jcagexy59cexz8bgj9r3kb2ey4gcwm8 104 128753 503525 441054 2022-08-03T18:27:10Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 224 —}}</noinclude>flesta, hvilka mindes lilla fröken Karin, längesedan gått bort. Omsider dog också Fabian Skotte, hennes man. Lugn gick Karin omkring vid hans bädd, lindrade hans plågor och höll hans hand, när den sista, svåra stunden kom. Värst var det sedan med barnen, som icke ville låta trösta sig, därför att far var död, och hvarken den dagen eller de, som följde, kunde modern lämna dem och blifva ensam med de tankar, som måhända eljest skulle kommit. Karin Skotte hade fetmat, såg stark och sund ut, och hennes lynne var jämt. När Fabian Skotte var död, tog hon gårdens skötsel om hand, och hvad mannen icke hunnit utföra, gjorde hustrun. Ty alla hans planer och tankar kände fru Karin, och därför var det hon, som lät bygga valsverket färdigt och utvidgade sågen. Hon var det också, som bröt igenom väggen på det gamla förmaket, utbyggde den stora verandan mot sjön och insatte de väldiga fönsterrutorna, bakom hvilka palmer, rosor och slingerväxter frodades, när snön täckte trädgården, parken och ängarna omkring sjön. Det berättas eljest om Karin Skotte, att om hon varit älskad af sina barn, så blef hon det ännu mera af sina barnbarn. Detta kom däraf, att ju äldre Karin Skotte blef, desto<noinclude> <references/></noinclude> 479sxdsjvk9slb58nw2tte3vq404jrf 104 128754 503526 441055 2022-08-03T18:29:04Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 225 —}}</noinclude>muntrare blef hon också och mera lätt till sinnet. Aldrig trifves ungdom så väl som i skydd af de gamlas glädje, och de gamlas glädje är det, som ger dem mod att möta lifvet. Just därför att farmor var så munter och rolig, fick hon en glad ålderdom, och barnbarnen sökte farmor hellre än far och mor. Och med barnbarnen hade hon lätt att vara glad. Ty för dem tyckte sig den gamla icke behöfva bära ansvar, och när de kommo till i hennes lif, hade Karin Skotte lämnat mödan åt andra och satt själf i ro på de nya rummen, hvilka blifvit inredda en trappa upp i det gamla huset, där gästrummen förr legat, både det, som en gång varit grönt och de öfriga. Så gammal blef Karin Skotte, att hon upplefde, hur hennes äldste sonson, hvilken ärft farmoderns natursvärmeri, tvang sig till att få fara ned till Paris, dit då alla unga, hvilka sökte sig fram i konsten, längtade som till ett förlofvadt land. När han for, tog farmodern honom in till sig, skref ett namn åt honom på ett kort, bad honom gömma det väl och söka finna den främmande mannen, ifall han ännu var vid lif. Ett år därefter kom sonsonen hem, och när han kom, låg farmodern illa sjuk. Den unge mannen gick upp på hennes rum, och det<noinclude> <references/></noinclude> 1owlutoehh8wdouth12xesoj1r0xya7 104 128755 503527 441056 2022-08-03T18:30:55Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 226 —}}</noinclude>samtal, han och farmodern haft med hvarandra, var så hemlighetsfullt och sällsamt, att både barn och barnbarn talade därom som om ett under. Och ett under var det. Ty i Paris hade den blifvande målaren träffat en gammal officer, som brustit i gråt, när den unge mannen nämnt sitt namn, och aldrig varit nöjd, om en vecka förgick, utan att Karin Skottes sonson besökte honom. Samme officer bar ett svenskt namn, det berättades om honom, att han blödt vid {{Samma som|på|Q=Q697266|ord=Gravelotte}}, och medan farmor låg sjuk, talade barn och barnbarn om, att honom hade en gång farmor älskat. Han å sin sida har älskat farmor så högt, att han alltid lefvat ogift. Och det har berättats i Paris, att det bref, hvilket innehöll farmors afsked, fick han vid ett middagsbord. Innan någon hann fråga, hvilken olycka som skett, låg mannen afsvimmad på golfvet med brefvet bredvid sig. Så berättade barnbarnen om farmor och hennes ungdomskärlek, och de yngsta bland dem ville icke tro sådant, därför att farmor nu var så gammal. För alla kändes det, som om gamla sagor vuxit omkring dem, och sagorna blefvo på ett sällsamt sätt till verklighet. Nu blommade narcisserna på rabatten, nu grönskade björkarna, nu gol göken i hagen. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> sxrrmskp31qoxx8nwv63y6ygsn5jzr2 104 128756 503528 441057 2022-08-03T18:31:43Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 227 —}}</noinclude>Men farmor ligger ensam uppe på sitt rum och har sagt till, att ingen får vara inne. Sonsonen har fört med sig en gåfva till henne, och gåfvan är ett porträtt, föreställande en medelålders man i uniform. Det är måladt på en liten panneau och bär en fransk mästares namn i ena hörnet. Men farmor har ej sinne för målaren nu, ej heller för hans konst. Ensam ligger hon i sin säng, och de gamla händerna knäpper hon samman öfver täcket. Det är pannan, hon ser på, de vemodiga ögonen, helskägget, som är grånadt och klippt i en spets, och som gör ansiktet främmande. Men som hon ser på det, kommer allt henne nära igen, och hon grubblar öfver, hur lifvet fört henne. Så fort har allting städse gått. Så underligt fort. Aldrig har hon haft tid att stanna och se sig om. Rakt fram har hon gått, dit andra ledt henne. Nu ligger hon där och ser och ser, och intet af hvad som skett kan hon önska ogjordt. Ty barnen, som lefva, äro hennes. Barnens barn höra henne till. Och ingenting af det, som nu är, kan ändras längre. Men lycklig känner sig Karin Skotte, att detta kom, och som en saga blir henne lifvet. När det börjar skymma, och aftonsolen redan gått bort från fönstret, då ringer hon. Nu är<noinclude> <references/></noinclude> j53v3pbia6w90cvgkagge7nrv9zchii 104 128757 503529 441058 2022-08-03T18:32:14Z Thuresson 20 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thuresson" />{{c|— 228 —}}</noinclude>det inte Sara, som kommer. Längesedan är gamla Sara död och borta. Det är en ny, ung tjänsteflicka, hvilken ingenting vet om allt det gamla, som nyss var dödt, och nu blifvit lefvande åter. — Låt porträttet stå där, så att jag kan se det, säger Karin Skotte. Så står porträttet där dag efter dag och natt efter natt. Ännu när barnbarnen samlats kring den sjukas bädd, och hon icke kan tala längre, söka hennes gamla ögon porträttet, läpparna mumla ohörbara ord, och från alla dem, som hon älskat och födt, fostrat och gladt, är hon borta. Verkligheten släpper sitt tag, och drömmen äger henne åter. Karin Brandts dröm. {{linje|4em}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 76ufilrpf5fzemi3z34gp282b07ih4f 104 148262 503488 503387 2022-08-03T13:07:26Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>7</u>}}</noinclude>före skall man trolla? Mannen, som bor deruppe i de hemliga rummen, väcker icke hos någon glada tankar. Men jag vill hoppas, att han och hans ohyggliga näste icke har att göra med dig och mig. ”Men ser du, Thomas —” afbröt Karin. ”Han är en trollkarl, som du vet.” Och han skulle hafva förjagat fisken för oss i dag, kanske? ”Jaja, hvem vet?” Ah bah. ”Jag skall säga dig, Thomas, den der förnäma herr Björnram är väl en stygg karl, men icke destomindre går han stundom ut och spatserar i björklundarne. Han är också det gamla slottets egare, så han kan gå hvart han vill och behagar, fast jag tror ganska få sett honom med sina ögon, emedan det roar en sådan karl att göra sig osynlig; åtminstone har jag aldrig skådat honom. Någon enda gång har min mor träffat honom på de der spatserturerna, och han har talat med henne ett par ord.” Han har väl lärt henne trolla litet? ”Nej. Men du skall icke skämta, Thomas, när jag vill tala annorlunda. Han har sagt min mor, att hon skulle se bättre efter mig, än hon gör.” Ser hon då icke bra efter dig? ”Icke ständigt, Thomas.” Huru mycket vill trollkarlen, att hon skall se efter dig? ”Han fordrade endast, att hon måtte hålla mig mera inne, och att jag ej skulle få gå ut så mycket med dig, Thomas. Det hade han ganska rätt uti.” Jag är ganska bra mot dig, om jag skall säga, Karin! utbrast ynglingen med tillförsigt. Och jag vet säkert, att du har ingenting att klaga på. ”Jo, men se, du är för bra, Thomas.” Hvad? ”Det menar trollkarlen.” Det är en dum karl! ”Min mor har derföre också förmanat mig och sagt, att ehuru du och jag kallas förlofvade, likasom ett par ifrån barndomen, så skola vi ändå vara mera folk. Ty, du vet, att den der stora herrn, som roar sig med att bo så illa i ruinerna deruppe,<noinclude> <references/></noinclude> 141rcnyebwywqjwf2ltck6fyhol8f6o 104 148263 503489 503388 2022-08-03T13:13:32Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>8</u>}}</noinclude>är egare till hela godset och rår om både din och min fars gårdar.” Rår om? utbrast Thomas med en vred uppsyn. Det är väl sant, att han är en rik karl, tror jag. Men min far har arrenderat Hemmingsbo af honom och har kontrakt på femtiosex år ännu; hvilket jag tänker skall komma mig rätt väl till pass efter min fars död. Och när vi betala arrendet, så har herrn i ruinerna ingenting vidare att pocka på. Hm, jag måtte säga! Och är det icke äfven detsamma med dina föräldrar, Karin? Din far har Lummelunds gård också på en ganska lång tid. Din far har lemnat sin skatt lika ordentligt, som min, det känner jag med visshet. Hvad har då trollkarlen att säga din mor om oss begge? ”Åh, han säger endast, att när han går ut ur sin ruin och spatserar och trollar litet i bygderna, så vill han hafva tyst dit han kommer. Han påstår, att han någongång blifvit störd af dig, Thomas. Du vet nog med dig, att du kan föra ett stort väsen, när det bär åt: och kanske har han också någon endaste gång blifvit störd af mig sjelf; ty jag har heller icke alltid varit så tyst och trumpen när jag måst svara på dig, och köra bort en spektakelmakare.” Och sådant tycker icke trollkarlen om, kan jag förstå? ”Vet du hvad han påstår? Jo, han säger, att fastän dina och mina föräldrar nu äro förmögna, så skulle de ändock komma ihåg, att de från början endast varit bondfolk. De borde derföre icke låta sina barn gå som herrskap, plocka blommor för ingenting, roa sig halfva dagarna med att meta mört — och allt hvad han säger. Minsann! går jag icke med min fars bondpigor på ängen och hjelper till att räfsa hö, när det är brådtom. Fast — tröska på logen, det gör jag icke; ty min mor säger, att jag orkar icke.” Trollkarlen ville väl, att du skulle vara helt och hållet en bondpiga sjelf, Karin? ”Jaja. Och kanske vore det nog också det klokaste,” inföll Karin. ”Jag kan en dag komma att behöfva taga tjenst,” slöt hon med en sorgsen blick i marken. Hahaha! utropade Thomas, du skall blifva min hustru, och vi skola lefva på Hemmingsbo. Hvad mig sjelf angår, så är jag ofta närvarande vid ryktningen af min fars hästar: jag<noinclude> <references/></noinclude> 4tqv3t3wn2c5fnmys6chrma1iux5nrm 104 148264 503491 503389 2022-08-03T14:32:22Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>9</u>}}</noinclude>är med både på åker och äng. Fast, icke står jag och dikar, eller hugger ved, som en dräng: det gör jag icke. I höst tänker jag resa till akademien, såsom min far vill; och sedan är jag en fullkomlig herre. Nu, så länge, har jag icke läst stort mera i bok än du, Karin: och far säger, att det kostar pengar, som han nu just är något i behof af. Men snart skall han få mycket penningar och jag böcker, påstår han. Hvad kan trollkarlen hafva emot allt detta? ”Ingenting. Men emellertid tror jag, att han skall förderfva oss, om vi icke göra som han behagar. Han är bestämdt en farlig karl. Det är ingen annan än han, som förtrollat fisken för oss i dag.” Hvad hade han för skäl att göra det i dag? ”Det vet du nog, Thomas.” Vet jag det? Kanske för att du gick undan för mig genom lunden der? Och jag sprang efter? Var det skäl att förderfva hela metningen för det? Karin svarade intet, men blickade ut öfver vattnet. Hennes kinder purprade sig mera än vanligt. ”Ja, sådant underligt folk gör aldrig någonting med reson,” sade hon. Nå, men hvad gör han då för trollkonster? inföll Thomas. ”Känner du icke det?” Nej, icke just, om jag skall vara uppriktig. ”Det var besynnerligt! Du är ju lika hemma här på trakten som jag sjelf?” utbrast Karin. Visserligen har jag hört pratas, svarade han. Herr Björnram i Ruinerna skall ingen tjuf våga sig på; ty så fort någon, som han icke bedt stiga in genom dörren, bara så mycket som rör vid låset, får han en knuff, så att han faller öfverända. ”Och aldrig reser sig mera!” Det har jag icke hört. Men det säger man, att trollkarlen kan gifva hvem han vill en stöt, blott han tager honom i hand eller annorstädes. Allt hvad han behagar, kan han förvandla till guld, genom att koka det ett par omgångar i sin gryta. För öfrigt är han så god vän med åskan, att denna aldrig slår ner i hans röda torn eller i någon annan del af ruinerna; men hvart han eljest vill att ljungelden skall träffa, dit går han och slår han. ”Nå, är icke detta nog?” {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 0icdpi3dv4g4va8gegn0mytj8e8gqza 104 148265 503517 503390 2022-08-03T17:23:17Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>10</u>}}</noinclude>Jo, om det är sant. Det jag räknar för värst, är att han kan skjuta utan krut. ”Och att han låtit folk se månen så nära, att de kunnat räkna getterna, som gå och beta på bergen deruppe.” Hvad? fins det getter i månen? ”Så talar en, som påstått att han varit hos trollkarlen.” Vet du, Karin, alltsammans är snack. Det bästa blir, att den rika karlen har feta, goda åkrar. ”Ja; men de skola hafva varit magra som grusbackar.” Det måtte halva varit före vår tid. ”Men det är sant, Thomas. Min mor, som är född på denna trakt, har berättat lör mig att allt hvad vi nu se i åkrar på Hemmingsbo och Lummelund, var i hennes barndom beteshagar.” Och det har trollkarlen gjort om till så skön åker? Han måste då vara rätt gammal, när han kunde trolla redan i din mors barndomstid. ”Kanhända, att hans far gjorde det. Ty han var ock en trollkarl; och han bodde äfven deruppe i ruinkamrarne.” Vet du, kära Karin, nu har jag ingen lust att stå på stranden med metspöet längre, utan jag tycker vi gå hem. Och den osynlige herr Björnram må vara en trollkarl, om han kan: men jag har ingenting sett af hans konster. Gif mig armen, Karin, så gå vi upp till Lummelund. ”Armen? Nej tack.” Hur nu? ”Jag skall ju vara och blifva en bondflicka, och du en dräng, Thomas såsom mor ibland säger att det är nödvändigt? För det kan till sluts nog inträffa, att min far icke har mera penningar än din far, såsom de slå fram emellanåt. Och då duger det ej att vara herrskap.” Nå än sen? ”Och spatsera med hvarann under armen —” Gudbevars, kantänka! Adiö då. Vill du stanna qvar, Karin? ”Ja, jag stannar.” Hm — jag måste säga! ”Adjös, Thomas.” Skall jag gå ensam hem? ”Det tänker jag du kan.” {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 5uujpfgcxbpgei4i10769r106yvu63v 104 148266 503518 503391 2022-08-03T17:27:22Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>11</u>}}</noinclude>Men hvarföre dröjer du, Karin? ”Jag går ej hem utan ett kok fisk åt mor och far.” Nå, det var makalöst! Och du har ju sett, att vi ingen fisk få i dag? ”Det är för att du varit med.” Hvad? ”Det är ditt fel, att jag ingen fisk fått, Thomas; du har haft elaka ögon.” Såhå. Minsann, om jag skall hindra dig! ”Adjös, Thomas!” ropade Karin, då hon såg honom i half vrede ämna aflägsna sig. Ja, det får jag säga, att det kan gå en menniska till hjertat! utbrast han, slängde metspöet öfver axeln och skulle just gå. Likväl kunde han ej förmå sig härtill, utan att först nalkas Karin, för att taga ett bättre afsked af henne. Skola vi ej se hvarann mera i dag, sade han, så — ”Adjö, Adjö — När vi råkas i morgon eller i afton hos föräldrarne, skall du i stället få två, om det blir. Men nu får du ingen — adjös!” — hviskade hon, bortvände leende sin mun och hela anletet, och gick några steg ifrån honom nedåt sjöstranden. Sådant förargade Thomas högeligen. Han hade sin stolthet, han också, nickade ett mörkt farväl, och aflägsnade sig. Under hans bortgång såg Karin ett par gånger förstulet efter honom; men yttrade ingenting. Hon utkastade sin metref i vågorna. Efter några ögonblick nappade det. Hon drog hastigt upp spöet, och en stor, fet aborre låg och sprattlade i gräset för hennes fötter. Snabbt öppnade hon sin katse, och nu gick det icke som förra gången, då hon hade att göra med den motspänstiga fisken. Hon fick in aborren utan svårighet. Hon utrustade sin krok med ny mask, och kastade åter ut. Rätt som det var nappade det ånyo. Hon drog i land en ännu fetare aborre. ”Hm,” tänkte hon, ”det gör mig ändå ondt, att jag skall vara så här lycklig, just när Thomas är borta. Men det kan icke hjelpas!” slöt hon, och kastade sin metref i sjön för tredje gången. ”Det skall blifva en fägnad åt min mor,” sade hon för sig sjelf. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> mp9oxc5ls0mbpmm80jv3nj05k2tq1ci 104 148267 503530 503392 2022-08-03T18:38:20Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>12</u>}}</noinclude> Under en liten stund, som aborrstimmet gick förbi grundet vid udden, hvarpå flickan stod, metade hon sålunda upp sex, åtta herrliga fiskar. Sedan hon lagt den sista stora aborren in i katsen, klappade hon i händerna, under högljudd förnöjelse öfver den fägnad, alla der hemma skulle känna vid blicken på det hon lyckats uppmeta; hon svängde sig i glädjen omkring på klacken. Hvad varseblef hon, när hon härigenom kom att se sig tillbaka? En högväxt man i mörkröd slängkappa, med buskiga ögonbryn öfver de brinnande ögonen, svarta mustascher, så långa, att de hängde i flätor på hvar sin sida om munnen, och ett yfvigt skägg. — Vid denna uppenbarelse blef Karin så förfärad, att hon kände sig på väg att sanslös neddigna till marken. Men i detsamma framträdde ur den närliggande lunden en ung man af högt och ädelt utseende. Han gick vänligt fram till den bäfvande flickan, fattade hennes hand, och bad henne utan omsvep följa sig. När hon kom så långt i besinning, att hon kunde fullkomligt fatta hvad som tilldrog sig, sade hon till sig sjelf: ”en af desse måste utan tvifvel vara trollkarlen! Men hvilkendera? Eller kanske begge? Den i röda kappan ser förskräcklig ut: han griper mig, eller förvandlar mig, eller förgör mig genast, om jag icke gifver mig under den andres beskydd.” Hon gjorde följaktligen intet stort motstånd att följa, den andre, hvilken såg ganska mensklig och nästan undfallande ut. Han i röda kappan tillkännagaf ingen afsigt att förfölja dem. Likväl såg han bistert på de begge bortgående. Derefter nalkades han Karins fiskkatse och tog upp den från marken. Han tycktes väga dess tyngd i sina händer; hvarefter han hvisslade. En dvärg, i betjentlivré, framkom ur närmaste skogsdunge. Mannen i röda kappan gjorde ett tecken åt dvärgen och lemnade honom fiskkatsen. Tigande och lydig aflägsnade han sig dermed. Sedan detta var fullbordadt, vände sig röda kappan åt samma håll, som Karin i sällskap med den angenäma herrn nyss anslagit. Han gick efter dem; men likväl på stort afstånd. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> s75od4hwumztvs7urvxlsrt8noziivv 503531 503530 2022-08-03T18:38:36Z Thurs 138 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>12</u>}}</noinclude>Under en liten stund, som aborrstimmet gick förbi grundet vid udden, hvarpå flickan stod, metade hon sålunda upp sex, åtta herrliga fiskar. Sedan hon lagt den sista stora aborren in i katsen, klappade hon i händerna, under högljudd förnöjelse öfver den fägnad, alla der hemma skulle känna vid blicken på det hon lyckats uppmeta; hon svängde sig i glädjen omkring på klacken. Hvad varseblef hon, när hon härigenom kom att se sig tillbaka? En högväxt man i mörkröd slängkappa, med buskiga ögonbryn öfver de brinnande ögonen, svarta mustascher, så långa, att de hängde i flätor på hvar sin sida om munnen, och ett yfvigt skägg. — Vid denna uppenbarelse blef Karin så förfärad, att hon kände sig på väg att sanslös neddigna till marken. Men i detsamma framträdde ur den närliggande lunden en ung man af högt och ädelt utseende. Han gick vänligt fram till den bäfvande flickan, fattade hennes hand, och bad henne utan omsvep följa sig. När hon kom så långt i besinning, att hon kunde fullkomligt fatta hvad som tilldrog sig, sade hon till sig sjelf: ”en af desse måste utan tvifvel vara trollkarlen! Men hvilkendera? Eller kanske begge? Den i röda kappan ser förskräcklig ut: han griper mig, eller förvandlar mig, eller förgör mig genast, om jag icke gifver mig under den andres beskydd.” Hon gjorde följaktligen intet stort motstånd att följa, den andre, hvilken såg ganska mensklig och nästan undfallande ut. Han i röda kappan tillkännagaf ingen afsigt att förfölja dem. Likväl såg han bistert på de begge bortgående. Derefter nalkades han Karins fiskkatse och tog upp den från marken. Han tycktes väga dess tyngd i sina händer; hvarefter han hvisslade. En dvärg, i betjentlivré, framkom ur närmaste skogsdunge. Mannen i röda kappan gjorde ett tecken åt dvärgen och lemnade honom fiskkatsen. Tigande och lydig aflägsnade han sig dermed. Sedan detta var fullbordadt, vände sig röda kappan åt samma håll, som Karin i sällskap med den angenäma herrn nyss anslagit. Han gick efter dem; men likväl på stort afstånd. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 8ldzrac8sctojh0wqf1a24qhc449afi 104 148268 503534 503393 2022-08-03T18:47:36Z Thurs 138 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thurs" />{{c|<u>13</u>}}</noinclude>Karin märkte snart, att den väg, hvarpå hennes följeslagare förde henne, icke ledde hem till hennes föräldrars gård, utan, ett litet stycke på andra sidan om lunden, afvek derifrån. Vid denna elaka upptäckt skulle hon hafva velat slita sig från sin ledsagares arm. Likväl, när hon såg sig tillbaka, hade hon den förfärlige skäggmannen i spåren. Huru och hvart skulle hon fly? Och den, vid hvars sida hon gick, talade med henne på ett sätt, som ej injagade fruktan. ”Goda barn!” sade han, ”jag känner både dig och dina föräldrar, ehuru du icke känner mig. Dock har du säkert hört talas om mig. Det kan då vara tid, att du också personligen gör min bekantskap. Jag skall troget föra dig hem till ditt. Men slå nu först med mig en liten lof upp till ruinerna. Fast du är född här i trakten, tror jag ej, att du ännu någon gång gjort dessa förfallna murar och gamla torn ditt besök? Fruktan har väl afhållit dig, likasom så många andra?” Karin svarade ingenting. Det var ännu långt qvar af dagen. Hon kunde således komma hem i tid, oaktadt hon gjorde en spatserfärd till ruinerna. För öfrigt tjenade det henne till ingenting att säga nej. Hon kunde ej annat föreställa sig, än att hon gick vid sidan af sjelfva egaren till det gamla i ruiner fallna slottet, hvartill hela godset hörde. Det var utan tvifvel unga herr Björnram, af hvilken hennes och Thomas’ fäder arrenderade gårdarne; den, om hvilken hennes mor talat, och som alla kallade en förundransvärd menniska. Det kunde också ej nekas, att han valt sig en hemsk boning, och att han bland folket förtjenade ett elakt namn, då han så sällan visade sig bland sina underhafvande, att hans egna arrendatorers barn, Karin och Thomas, ingen gång, så mycket de visste, hade sett och talat med honom. De spatserande gingo uppåt berget och kommo in i den småskog, som omgaf ruinernas yttermurar. Den långa mannen med skägget följde dem troget i spåren och gick upp till de förfallna murarne, lika väl som de. Om aftonen kom Karin icke hem till Lummelunds gård. Hennes föräldrar råkade i bekymmer och ångest. I mörkningen inträdde en dvärg i köket, räckte fram en katse med åtta aborrar, och sade till matmodren: här har ni fisk, fru! Jag skall helsa er från er dotter. Hon kommer efter, när tider<noinclude> <references/></noinclude> agfub9rswgi2dcm7tmlvxk83ydf6vnx 104 148351 503551 482835 2022-08-03T21:52:00Z Thurs 138 /* Inte korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Thurs" />{{c|<u>34</u>}}</noinclude> När trolofningsparet kommit i midten af salen, uppträdde det på eu liten upphöjning och emottogs der af presten. Han utsade välsignande ord, och tillkännagaf saken för allt folket. Nu uppslog bruden sina ögon, och såg sig omkring, mildt rodnande. Mor och lar från Lummelunds- gård trädde fram först al alla, att önska lycka och nåd från höjden. 1 hast märk- te hvar menniska nu, att herr Laurits Björnrams fästmö var lilla Karin frän Lummelund. Folket betogs al undran, förskräckelse och glädje på en gång. Med hvad trolldom har lilla Karin kunnat bemäktiga sig den rika herrn? tillsporde enhvar sin granne. Visserli- gen blir hon dock för oss alla en villfarig och nådig fru? Hon skall icke glömma oss, från hvilka hon leder sitt ursprung? Det dröjde icke länge, lörrän festen fortgick från högtid- lighet till muntert skick. De lörlofvade satte sig på röda metstolar vid salens höjd. allmänt herrskapets skäl. Derpå vardt det ånyo ett uppehåll. Presten förkunnade, att ännu skulle en förlofning ske, ty godsets herre ville icke vara ensam i glädje pä denna dag. Junker Thomas stod tyst och blek. Han kunde ej röra sig ur stället, förrän Kerstin tryckte hans hand och påminte: nu är det vi, som skola gå fram. ”Ja, svarade han, jag skall gå och dränka mig; och det skall jag göra vid samma sjöstrand, der jag stod och metade fisk i dag. Hvad fick jag då? Intet. Och hvad får jag nu? Intet. n Det är lagom åt mig att dö i vågorna.” Ah, genmälde hon hastigt och tvert, du får icke dö på an- nat ställe än Korpagäll. Se så, kom! Thomas fattade mod, tog Kerstin vid handen och gick fram till presten. Så förlofvades också de. Nu buros åter bägare omkring. Derpå börjades en glad musik, och det vardt dans. En liten tid derefter höllos också de tvenne bröllopen. Der stod Thomas brudgum i en dannemans hederliga, men enkla drägt; och Wartofta-Kerstin visade sig klädd som en äkta danneqvinna från Korpagäll. Herr Laurits bekostade älven detta bröllop jemte sitt eget på vigsel var slutad, gick han sjelf med i dansen, då kronan dan- sam- Bägare kringburos, och man drack dag; och sedan all samma<noinclude> <references/></noinclude> iyac39eoqetqkdp52yndolleeoj4wqa 104 148352 503550 482839 2022-08-03T21:51:40Z Thurs 138 /* Inte korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Thurs" />{{c|<u>33</u>}}</noinclude>het inbjudit sitt goda folk, att bevista festen och deltaga i sin herres lycka. ”Så? tänkte Thomas, det var besynnerligt! Jag menade, det var jag och ingen annan, som hade att förlofvas här?” Wartolta-Kerslin kastade en sträng blick på sin fästman och hviskade: var tyst och tig! det blir nog vår ordning efter- åt. — Thomas makade sig beskedligt åt sidan, utan att, såsom förut, ställa sig midt framför hela det öfriga sällskapet. Efter ett ögonblick hördes musik, och en ståtlig marche, som nalkades utanföre, antydde ankomsten af det lörnäma pa- ret. Riddarsalens stora dörrar slogos upp. Främst trädde en lång man med yfvigt skägg och utomordentliga mustascher: slottets yppersta lakej, hvilken i fordna tider skulle hafva kal- lats dess kastellan: en värdighet, den herrarne Björnram, far och son, af kärlek och lust för det gammalmodigt högtidliga, roade sig att upprätthålla på sin gård. Efter den rödklädda kastellanen, hvilken för tillfället" bar en lång häroldsstaf, kom- mo Here par af slottets närmaste tjenare och underhafvande. Midt i tåget syntes den höga och vackra gestalten af herr Lau- rits Björnram sjelf, hvilken mången bland egendomsfolket nu för första gången såg framför sig. Vid hans sida trädde ett frun- timmer i svart siden och sammet. Hela prakten af detta ståtliga tåg, jemte allt hvad i den gamla gyllenläderssalen syntes, var egnadt att hos de närvaran- de ännu mera stärka den gängse tanken, att deras mäktige herre var en sannskyldig trollkarl, ehuru af välgörande slag, såsom hans milda blick tillkännagaf. Men hvem var hans till- kommande brud? Hon mäste utgöra ett ännu mäktigare troll än han sjelf, då hon kunnat rycka till sig en så stor herres själ, hjerta och ynnest? Den inträdande unga damens skönhet upphöjdes ännu mer af den praktfulla svarta sammetsdrägten; och lockarne lågo kring hennes hals såsom på ett öfverjordiskt väsende. Hvem är hon? Hvarifrån har hon kommit? hviskade man till hvar- ann. Är hon en person af högsta slag, som hon säkert måste vara, så är det icke underligt, att hon tjusat vår egen herre, hvilken sjelf har en så stor smak för det förträffliga. Ser hon icke ut att kunna intaga och förblända hvilken som helst äf- ven af oss? {{Tomrad}}<noinclude> <references/> {{ph|3}}</noinclude> 6o98ecrc6r5d3xk9dsd22qj6zj59h9n 104 148353 503549 482840 2022-08-03T21:51:21Z Thurs 138 /* Inte korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Thurs" />{{c|<u>32</u>}}</noinclude>säg mig något, som jag icke vet: häruppe ser man väl Here stjernor på himmelen, än man märker dernere? Får jag lof att skåda genom detta synrör?” Herr Björnram hjelpte sin lilla brud att genom tuben be- trakta den ena konstellationen etter den andra, hvilka blefvo allt mer synliga, ju mera dagern sjönk och man nalkades mot altonen. Karin kände sig inlagen. Hennes sinne öfvergick till allt högre allvar. Han och hon tillbragte en lång stund med det sköna nöjet att beundra Gud i hans skapelser, och söka läsa några af hans al läbeter. Tystnad och helgedom omgaf dem. Slutligen stego de ned, lika varsamt och klokt, som de träd t upp. ”Nu, Karin, har du sett alla rummen i ditt tillkomman- de slott,” sade herr Laurits, när spatserfärden genom ruinkam- rarne slutat. <br>{{linje|4em}}<br> Om aftonen voro ljusen tända i den delen af den gamla borgen, som låg närmare vägen, och som var något mera be- kant, åtminstone tillgänglig för allmänheten. Här träffade god- sets underhalvande stundom sin herre, och fingo med honom uppgöra livad som skulle ske. Denna högtidliga afton sågs den gamla riddarsalen festligt prydd. Socknens prest var bjuden, och en talrik skara af un- dersåtare anlände. Till och med ortens bästa spelmän och valdthornister af det indelta regimentets musik saknades icke. Arrendatorerna från Hemmingsbo och Lummelund syntes bland de öfriga. En kall kåre gick öfver Thomas’ rygg, då han varseblef Lummelundsfolket. Huru skall jag se ut i synen, om också Karin infinner sig? tänkte han. Hon skall gifva mig blickar af förebråelse, ord fulla af grämelse: hon skall kanske dö eller svimma midt ibland lörlofningsgästerna? Thomas stod försagd och likasom litet blek vid sidan af Wartofta-Kerstin. Till sin lycka märkte han aldrig Karin inträda, oaktadt riddarsalens dörr så ofta öppnades. Sedan alla gäster blifvit församlade, tillkännagafs, att egen- domsherren sjelf, herr Laurits Björnram, hade för afsigt att fira sin egen trolofningsakt, samt att han för denna högtidlig-<noinclude> <references/></noinclude> g93wpdk8d30k0xo7atnw2hova28sktz 104 148354 503548 482841 2022-08-03T21:51:03Z Thurs 138 /* Inte korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Thurs" />{{c|<u>31</u>}}</noinclude> ”Nå, tror du det?” Jag har väl icke derpå mina säkra vissheter: men i alla fall skulle det mycket roa mig, om jag finge stiga upp och se? ”Men du måste hålla väl i dig.” Gå förut! gä förut! Herr Björnram kände sig väl något tvekande, om han skulle tillåta sin älskade detta vågstycke. Men hennes olör- skräckthet betog honom all fruktan. Han vandrade uppföre med den lätthet, som vanan gaf honom. Han såg henne skynda ef- ter, så säker och viss på sin fot, som nånsin han sjell. När de begge kommit upp, såg hon bakefter sig med den anmärkningen: ”det var en skön stege: värre äro våra pinn- trappor hemma, der jag så ofta gått med min mor och med Tho—■ åh, men se! — se! — häruppe var vackert. Hvilken utsigt? Kors, hvad man blickar långt!” Ja, ser du? ”Der borta ner inunder skogen märker jag de röda taken på, Lummelunds gård. O hvad jag står högt! Der nere sitta nu min far och min mor i gröna dalen, alldeles som i en li- ten täck blomsterkorg: de veta icke i denna stund, att jag från höjden skådar ned på dem.” Nej, Karin. Likasom du sjelf icke vet, att denna stund från höjden skådar ned på dig. ”Gud? det vet jag nog.” Nå, hvad tror du då han tänker om dig i detta ögonblick? ”Hvad Gud tänker?” en annan i Ja. ”Det törs jag icke säga” — hviskade Karin. Säg ändå Karin tog en af herr Laurits’ hårlockar, förde den sakta till sin mun, kysste den, och sade: ”jo, Gud tänker, att sedan jag nu blifvit så lvcklig, skall jag göra mina föräldrar glada i alla mina dar.” Än mig då? ”Åh — det faller af sig sjelf! Det behöfver Gud icke tän- Tror du det, Karin? Men jag har den förmodan, att Gud lägger mycken vigt också på det. ”Ach ja. Det är visst rätt. Och det skall nog gå. Men, för mig — ka på.”<noinclude> <references/></noinclude> dtd6l1m14ubyueuvvbu387lo011jxsv 104 148355 503547 482842 2022-08-03T21:50:52Z Thurs 138 /* Inte korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Thurs" />{{c|<u>30</u>}}</noinclude> ”Hon hoppade från fönsterkarmen — det gjorde hon — men —” Nå, hvart? ”Det törs jag icke säga.” Lilla Karin begaf sig med dessa ord hastigt ned från fönstret der hon stod, in i kammaren, der hennes älskares öpp- na armar med lörtjusning emottogo henne. Ha — sade hon, och drog efter andan — det var ett djupt hopp! ”Stackars Karin — du föll sä hårdt?” Karin nickade bifall. Det syntes, att hon började finna sig ganska hemmastadd i allt hvad hon såg och erfor. Hon hade nära återkommit till sitt ursprungliga lynne, och började behandla herr Björnram nästan med samma lätthet som Thomas. ”Ännu halva vi en kammare högre upp,” inföll herr Lau- rits. Vill du följa mig dit?” Jag? ja. ”Men det är en mycket hög och brant trappa —” Så att man får lungsot på halfva vägen? Icke sant? ”Nåsåkom,fåviseom duharmod.” De lemnade tornkammaren med höga fönstren, och utgin- go i sidofarstun, för att uppstiga i tredje våningen. Men dit ledde ingen riktig trappa, utan blott en ofantlig stege, med temligen smala pinnar. ”När du flyttat hit och blifvit min, Karin, skall jag in- rätta allt detta bättre, sade ruinernas herre; jag skall låta sät- ta hit en ordentlig trappa. Men nu så länge —” Nu så länge gå vi på stege, det är klart. ”Nej, Karin! jag törs icke låta dig stiga upp här. Du kunde svindla.” Men jag har ju blifvit bjuden att få se på rummet der- uppe? ”Det är sant, om du vågar gå bara.” Men hvad är det då för ett slags rum der i höjden ? ”Min far har brukat det till stjernkikeri.” Nu förstår jag! utbrast Karin hallhögt. Det är deruppe man får se månen genom synrör, ända till den grad, att man kan märka getterna gå på bete i måndalarne. Icke sant? Det har jag hört. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 5ch5dzlhgbfmz4g8eaw81nryqcdao3z 104 148356 503546 482843 2022-08-03T21:50:41Z Thurs 138 /* Inte korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Thurs" />{{c|<u>29</u>}}</noinclude> Aha? Nå, det är rätt. Men nog kan man ocksä dö här- inne, i fall ens sista stund kommer — och — men — här har dä således icke bott någon röfvare alls? Det var märkvärdigt! ”Kom, Karin, skola vi nu gå en trappa högre upp i tor- net; ty jag vill visa dig alla dina tillhörigheter” — sade herr Björnram och nalkades en motsatt dörr. Flickan löljde honom. När han öppnat låset här, och dörren gifvit vika för tryckningen, sågo de sig vid trappan, som ledde till andra våningen i röda tornet. De gingo ditupp. De inträdde i ett rum, till skapnaden likt det undre, men ljusare och högre. Tvenne stora fönster gåfvo en vidsträckt utsigt öfver de nedanlöre liggande nejderna. Såsom tornet sjelf stod pä en brant, var det ifrån fönsterkarmarne ganska djupt ned till marken. Jag berättade icke fullt riktigt — vidtog herr Laurits — då jag nyss omtalade den röfvade flickans död der nere. Em el** lertid har en sådan verkligen funnits här i tornet, men hän- delsen tillgick på annat sätt. Den skedde icke i det rum, vi lemnat, utan i den kammare och vid det fönster, der vi nu stå. Den instängda sköna flickans fängelse var här. Röfvaren be- sökte henne dagligen; och hon föll ofta på knä för honom, med bön att få slippa ut. Då sade han slutligen: ja! — men ingen annan väg än denna. Han öppnade lönslret, ställde henne upp på karmen så här, som jag nu ställer dig, och hon — ”Ah utbrast Karin med en slug blick ifrån fönstret ned på herr Laurits — jag vet hvad hon gjorde då!” Hvad gjorde hon? ”Skall jag säga det?” Ja visst! ”Får jag?” Herr Björnram kunde ej undvika att småle öfver det kloka uttryck Karins uppsyn i hast antog; och han märkte, alt hon ånyo genomskådat honom. ”Jo,” sade Karin tvert, och tittade genom fönstret utför branten, likasom hon föraktat dess djup: ”den röfvade flickan, hon —” Nå? ”Hon hoppade icke ut.” Det var besynnerligt? Hon ville ju komma sin väg? {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 8rhflnpzgr553bjsuypcr97s7lehbq6 104 148357 503537 482844 2022-08-03T19:02:56Z Thurs 138 /* Inte korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Thurs" />{{c|<u>28</u>}}</noinclude> Man älskade henne dä icke? utropade Karin, och såg be- stört på herr Lauri Is. ”Jo, han älskade henne till hennes död. Men hon fick aldrig komma ut” — svarade han. Och här blef då verkligen hennes graf? inföll lilla Karin och såg sig omkring på golfvet med naiva ögon, likasom letade hon efter någonting. Han älskade henne? ända till hennes död? och — — och hon ligger härunder begrafven? Flickan runkade smått på sitt hufvud, under det hon gick på golfvet och ej upptäckte det hon sökte. Slutligen utbrast hon: ”och en så rik man lät ej lägga en skön grafsten öfver platsen, der hans älskade vän hvilade? han, som dock hade alla sina väggar i så dyrbart skick!” Herr Björnram såg på henne med förundran, nästan be- störtning öfver, att hans berättelse på henne ej gjorde ett dju- pare intryck af läsa. Efter några ögonblick steg Karin fram till honom, en tår glänste på hennes kind, hon tog hans hand, och sade: ”nog skulle jag kunna dö här — här inne — när min stund kom- mer! om jag blott har en vid min sida, som älskar mig. Men ville först skåda klara luften derute. Icke — — icke i Jag skall jag blifva innestängd här? nu?” Den frågande oskuldsfulla blick, hon härvid kastade på honom, hade något så långväga, så underbart i sin färg, alt herr Laurits ej kunde iakttaga sin föresatta hållning längre. Han tryckte henne med häftighet till sitt bröst och höljde henne med kyssar. ”Skulle detta vara ett fängelse, tror du? Nej. Här har ingen röfvad (ficka bott. Ingen har suckat, in- gen dött här! Kan du förlåta mitt skämt?” Hm — hviskade hon. Utan att yttra något vidare, såg hon sig blott omkring mot väggarne, för att i lampdagern upptäcka, om verkligen in- tet vittne var närvarande. Då hon härom förvissat sig, tryckte hon sjelf honom ånyo till sig, och sade skalkaktigt: jag för min del tycker alls icke illa om detta rum. ”Också har jag icke talat sant för dig härom,” utbrast herr Laurits. ”Hvarken har någon härinne undergått döden, ej heller är det min studerkammare. Det var endast slottets säng- kammare, jag ville visa dig.” {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> lsyv2rd94uwuqk60dkuettckcppra91 104 148358 503500 482845 2022-08-03T14:47:00Z Thurs 138 /* Inte korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Thurs" />{{c|<u>27</u>}}</noinclude> När Karin först trädde uppför trappan i denna gamla bygg- nad, kände hon sig darra, och hon tänkte: kan ett fängelse se värre ut? Herr Laurits bar denna gång sjelf nycklarne till de rosti- ga jerndörrarne; ty han ville nu ej hafva den långa rödrockige kammartjenaren till vittne af sin promenad med den sköna flickan. De kommo in i den nedersta tornkammaren. Endast nå¬ gra små gluggar, öfverst upp, inläto här ett sparsamt ljus från den yttre verlden. Herr Laurits tände en lampa. Vid det rödgula skenet af dess låga gick han ånyo till dörren, och sköt en rigel för. Karin såg sig omkring; en rysning var på väg att genomila hela hennes kropp. Likväl var kammaren i sig sjelf icke ohygglig. Väggarne betäcktes af ekpaneler, konstrikt arbetade och väl polerade. Ett svart, med mosaik inlagdt sten- bord, på fötter med hieroglyliska zirater, stod vid ena hörnet, under lampan. I hörnet gent emot befann sig en fyrstolpig säng, efter gamla tidens bruk; men icke öppen, utan tätt om- hängd med rödt och grönt sidensparlakan. ”Detta rum,” sade herr Laurits, ”är nu min studerkam- mare. Men, om jag skall tro berättelsen från gamla tider —- och jag tvifiar ej derpå — så är detta en ganska märkvär- dig plats.” Lilla Karin såg upp på sin värd, ej utan en liten häpnad Öfver den blekhet, nästan högtidlighet, liksom stränghet, hvil— ken afspeglade sig på hans kinder. ”Ett mord har skett i detta rum” — utbrast han halfhögt, och hans ögon flammade af en oförmodad, en mörk eld. Hu — ett mord här! utbrast Karin. ”Du skall få höra,” inföll herr Björnram; ”ty du bör lära känna din blifvande boning. På en tid — jag vet icke sä noga när, men visst är det väl längesedan,” fortfor han, och blinkade hastigt — tilldrog sig, att en ung man bodde i delta slott: en man, som — nogaf: han röfvade till sig det han älskade att ega hos sig. Så hade han en dag förmått en ung flicka, den största skönhet i denna bygd, att lemna sina för- åldrar och komma hem till honom på slottet, utan att någon visste deraf, Han förde henne in i detta rum. Hon kom al- drig ut härifrån. Här blef hennes graf.” {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> avzyqwj0apz85gz3fr014czwvss6alb 104 148359 503499 482846 2022-08-03T14:46:50Z Thurs 138 /* Inte korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Thurs" />{{c|<u>26</u>}}</noinclude>festen mellan honom och hans fästeqvinna. Vill Thomas nu beqväma sig alt vara hvad hans hederlige fader började med, nemligen en man inom sitt eget stånd; sä kan hans gitter- mål firas när som helst, utan hinder af hans ålder. Eljest måste han och Kerstin vänta i tre år ännu.” Wartofta-Kerstin såg bekymrad på Thomas. Junkerns blick mörknade något. Men hastigt fattade han sig och sade: må gå! jag skall lägga af att heta herre: lör Kerstis och Korpagälls skull får det vara. Jag skall blifva en sä hurtig danneman, som trots någon i Kullings härad: ja vars! ”Lycka till då —” sade herr Laurils Björnram, med en nå- dig nick på dem. Thomas och Kerstin gjorde en djup och vördnadsfull åtbörd lör den lörnäma herren, och aflägsnade sig ur den gamla rid- darsalen. Då de voro borta, trädde den höge beherrskaren in i den grillerade logen bredvid salongen. ”Hvad tänker du, Karin? hade icke Thomas rätt?” sade han, och fattade sin flickas hand. Karin steg upp. Thomas har haft fullkomligt rätt, svarade hon, då han så ofta förebrått mig, att jag icke riktigt älskat honom. Jag önskar honom allt godt, dit han går! ”Nåväl, Karin, vet du hvad jag gör? Jag sänder i afton icke blott bud till Thomas’, utan också till dina föräldrar. Af- ven de kunna ju få vara närvarande vid en förlofningsfest? Du och jag kunna ju låta våra underhafvande, Kerstin och hen- nes vän, få det nöjet att förlofvas i vår närvaro och på samma gång som vi sjelfva?” Karin sjönk i hans armar. <br>{{linje|4em}}<br> Under de timmar, som förflöto innan aftonen kom, förde herr Laurits sin vackra gäst omkring i sin boning. Han ville visa henne huru ruiner kunna se ut innantill. Han förde hen- ne till det röda tornet, som på afstånd gaf nejderna rundtorn- kring en så dyster, förvånande, hemsk anblick. Här, sade han, har jag de flesta minnen förvarade från min fars tid och från äldre århundraden. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> qj8ibp7m9bh3w2pbeogav0s4s6osiu6 104 148360 503498 482847 2022-08-03T14:45:46Z Thurs 138 /* Inte korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Thurs" />{{c|<u>25</u>}}</noinclude>hemgift han utfästat åt sin goda tjenarinna; men han önskade för hennes lyckas skull se sig lörvissad, att hennes fästman verkligen för henne hyste den kärlek, som fordrades för ett lyckligt äktenskap. Junker Thomas svarade, att han ingen anledning hade att betvida sin kärlek till henne. Han hade väl från sin barndom, sade han, lekt fästman med en annan flicka, om hvilken han ej kunde säga annat än godt, men hvilken blott hans föräldrar utsett till fästmö åt honom. Han tyckte om henne som sin dopvän, och nekade ej, att han ofta funnit nöje i hennes säll- skap. Han hade också nog tänkt på henne till hustru; men ännu oftare slagit det ur hågen, emedan hon varit så stolt, gjort sig så förnäm, och icke — ”Jag förstår,” anmärkte egendomsherrn afbrytande. Thomas fortfor: älven har jag gång efter annan hört, att hennes föräldrar alls inga pengar skola halva; så att jag måste tro det. Jag gör ju således allrabäst, då jag bugar mig och lemnar ifrån mig en qvinna, hvilken ständigt påminner mig om att jag bör arbeta och göra gagn. Kantänka! Nå, lika godt. livar och en har sin smak och går sin egen väg. Hon lår väl se, hvad hon har en gång, när föräldrarne falla ifrån. Jag för min del är obeskrilligen nöjd med bytet. Kersti från War- tolta, här, har jag haft mig bekant i ett rundt års tid, och efter hon — ”Du älskar Thomas?” frågade egendomsherrn Wartofta- Kerstin. Flickan rodnade och nedslog ögonen. ”Mina vänner! sade herr Björnram, jag håller mitt löfte. Hemmanet Korpagäll på andra sidan om Lummelund är ledigt efter sina förra åboer. Jag lemnar det i hemgift åt Kerstin, och utan arrende. Det må vara till belöning för de trogna tjenster, hon bevisat min far och mitt hus i liera år. Hon är litet äldre än du, kära Thomas; men — derpå har du väl redan tänkt?” Det räknar jag icke på, svarade han. ”Saken är då afgjord, sade egendomsherrn. Gåfvobrefvet till Kerstins blifvande man skall jag i afton underteckna; och för att göra er glädje fullkomlig, mina goda tjenare, sänder jag bud efter Thomas’ föräldrar, att i afton bevista trololnings-<noinclude> <references/></noinclude> tcu9fvbrtf5rm906ochxu9xltd5xg6t 104 148361 503497 482848 2022-08-03T14:44:14Z Thurs 138 /* Inte korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Thurs" />{{c|<u>24</u>}}</noinclude>de mest smältande melodier. Flickan kände sig så intagen, att hon glömde all den smärta hon nyss rönt af Thomas1 uppfö- rande. Hennes själ höjde sig i rymder af skönhet och ädelhet. Sångaren sprang upp från sitt piano, då han märkte Ka- rin stå utmed sin sida. Sjelf hänryckt af den känsla han fann hos henne, slöt han henne i sin lämn och tryckte en varm kyss på hennes kind. Lilla Karin drog sig undan. Något misshag märktes dock ej i hennes uppsyn. Kammarjungfrun inträdde med kristallskålar på en bricka. Hon bjöd på det artigaste, och tillkännagaf med detsamma för sin herre, att det anbefallda snart var i ordning i salongen. När hon ånyo utgått, sade värden: älskade Karin! vill du i mitt sällskap vara närvarande vid en förlofning, som i afton firas mellan tvenne af mina underhafvande? Hvilka äro de? inföll Karin, och det klack till litet i brö- stet på henne. Du skall blifva vittne dertill, svarade han. Och om det på ett eller annat sätt skulle roa dig, att hellre vara närva- rande osedd, så kan jag skaffa dig tillfälle dertill. Salen Yar ursprungligen af min far inrättad till ett rum, der han ostörd sjelf, sittande i en ”grillerad loge,” i likhet med hvad hans beundrade herre, kung Gustaf sjelf, så mycket älskade, kunde iakttaga sina gästers uppförande, då de trodde honom vara ute; och på detta sätt pröfva dem, såsom jag förut för dig omtalat vara min fars stora nöje. Har du icke lust att begifva dig ditinn? Jo, jag vill! svarade den lilla arrendatorsdottern. Efter en stund begaf man sig dit. Herrn i huset be- ledsagade sin älskarinna genom en korridor till den dörr, som ledde in i den bredvid salen belägna, med jalousier försedda lilla kammaren. Karin satte sig i den grillerade logen. Litet derefter såg hon ett sällskap genom en annan dörr inträda i salen och närma sig till ett bord. Egendomsherren sjelf, herr Laurits Björnram, var deribland. Junker Thomas sak- nades icke. Vid hans sida befann sig den flicka, Karin förut varseblifvit i så förtroligt förhållande till honom. Herrn uppmanade Thomas, att ännu en gång förklara livad allvar han hade med sitt frieri till en af hans underhafvande. Herr Laurits ville visst, tilläde han, lemna henne hela den<noinclude> <references/></noinclude> m91mhorufdgj37yxn1anypj31ykp563 104 148362 503496 482849 2022-08-03T14:44:04Z Thurs 138 /* Inte korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Thurs" />{{c|<u>23</u>}}</noinclude>såg ”junker Thomas” den ena gången efter den andra besvara den vackra flickans ömhetsbetvgeiser. Hon borde icke hafva tittat genom rutan; men hon gjor- de det ändå. Hon stod som fastvuxen vid sidenfransarne, och andades knappt. Hennes sällskap, kammarjungfrun, gick på hen- nes begäran efter ett glas vatten. Under det att Karin således befann sig i ensamhet, måste hon höra lika mycket som se. Hon märkte, att Thomas, på allt sätt obesvärad, samtalade med sin vän om framtiden. Flic- kan förebrådde honom för hans onyttiga lefuad. Thomas sva- rade, att han ämnade blifva en förmögen karl och icke tänkte arbeta onödigtvis. Fy, Thomas I sade Karin för sig sjelf, och kastade en be- kymrad blick omkring sig i det mörka rummet, der hon stod vid rutan.. Efter ett ögonblick såg hon Thomas med öfvermodig mun- terhet spatsera öfver rummet, och yttra: minsjäl! den jag äl- skar, skall fä åka med hästar och i herrskapsvagn. När vi kom- ma till kyrkan, skola alla gapa afundsjukt på oss; och när vi sitta i kyrkan, blir jag man för, att flere skola kika på oss, än på presten. En sådan odugling! utbrast lilla Karin åter för sig, och en tår smög sig utför hennes kinder. I detsamma återkom kammarjungfrun och bjöd sin gäst ett glas af den mest uppfriskande tillblandning. Tillika helsade hon från Laurits Björnram, som ånyo önskade se sitt älskvärda fremmande, för att underhålla henne med ett passande tidslör- drif för aftonen, innan han lät henne färdas hem — tilläde kammarjungfrun. Karin följde gerna. Sedan de vandrat genom ett par rum, inträdde de i en skön kammare, der ruinernas herre satt vid ett pianoforte. Då han såg sin landtligt vackra gäst nalkas, steg han upp och emottog henne på det innerligaste. Kam- marjungfrun aflägsnade sig. Värden förde nu sin bekantskap till en soffa, der han bad henne sätta sig ned, medan de väntade på några fruk- ter och förfriskningar. Emeilerlid fortfor han sjelf att spela och sjunga. Förtjust af att höra visor och musik, steg lilla Karin upp och gick fram till instrumentet. Sångaren utförde<noinclude> <references/></noinclude> 9eso3jhksupm1718gob2rxmpm897i2v 104 148363 503495 482850 2022-08-03T14:43:49Z Thurs 138 /* Inte korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Thurs" />{{c|<u>22</u>}}</noinclude>stund under samtal härinne, tyckte Karin sig märka röster från ett angränsande rum. ”Det är min syster” — inföll den andra. Din syster? Är det den andra kammarjungfrun? ”Ja.” Men hon tyckes ej vara ensam? ”Nej; hon talar vid en god vän.” Aha? sade Karin. Men da höra vi gä undan. Det är orätt att höra hvad folk tala med hvarann. ”Lappri. De göra ingen hemlighet af sig. Det är en god gosse, en ung karl, som min syster älskar, och som älskar henne.” Han bor här? ”1 trakten.” Liksom jag sjelf? Kammarjungfrun såg på henne med ett stort ögonkast. ”Karin känner honom nog,” inföll hon. ”Det är närmaste gran- nen, unga junker Thomas, såsom hans egna föräldrar bruka kal- la honom.” Thomas! Och han är vän med din syster? ”Hvarföre icke?” Hafva de känt hvarann länge? ”De hafva många gånger träffats ute på äng, i skog och betesmark, der unga Thomas med sina föräldrars tillåtelse helst fordrifver sin tid med att göra ingenting.” Jag vet det nog, suckade Karin. Att han skall vara en sådan dagdrifvare! ”Så ingenting har han dock ej gjort, att han icke talat vid min syster, då hon varit i ärenden frän slottet här.” Låt oss gå bort härifrån, sade Karin med beslutsamhet. Det anstår oss icke att lyssna på hvad de tala. Kammarjungfrun förde sin gäst in i ett sidorum, som Ka- rin hoppades skulle vara aflägsnare från det förra. Men häruti bedrog hon sig. Kammaren låg väl litet mera åt ena sidan, men skildes blott med en tunn brädvägg från det rum, hvari Thomas och hans väninna befunno sig. Det fans till och med en liten ruta på en dörr, som bar ditinn. För rutan hängde väl en grön sidengardin. Men denna satt till hälften dragen åt sidan; och det var icke möjligt, att ej kasta sina ögon ditinn. En fin blekhet drog sig öfver Karins kinder, när hon här<noinclude> <references/></noinclude> hevcdveh003a8wa77yzbqfdhjgvgqid 104 148364 503494 482851 2022-08-03T14:43:30Z Thurs 138 /* Inte korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Thurs" />{{c|<u>21</u>}}</noinclude>jag det vore godt att kanna sig van i något, som duger; el- ler hur?” Herr Laurits såg på henne. Han sökte dölja sin rörelse. Men, vidtog han etter en paus, om jag blir din och du blir min, behöfver du då frukta för fattigdom? ”Det är en sak för sig” — svarade hon. ”Det är ingen, som vet hvad som kan hända. Och då tänker jag, att det säkra- ste är det bästa.” Vill du då icke tillåta mig, att älska dig? Karin sade ingenting. Likväl såg hon ömt och betydel- sefullt på herr Laurits. Det underligaste var, att hon med det- samma drog sig litet tillbaka på trädgårdsbänken, der hon satt. Var uppriktig, Karin! icke kan du i sjelfva verket älska Thomas? ”Det är icke sä gifvet” — sade hon med en liten nick. Och du tror väl, att han älskar dig så utomordentligt? ”Det känner Gud bäst: men nog skulle det kunna hända.” Det är godt: vi få väl se — sode värden och steg upp. Han bjöd den vackra flickan armen, och de började ånyo gå upp och ned i trädgården. Karin syntes häraf mycket in- tagen. Hon var upprymd och glad öfver allt hvad hon hörde oeh såg. Slutligen yttrade herr Björnram: nu, goda Karin, vilt jag säga dig, att jag sändt bud hem till dina föräldrar, lör alt stål- la dem tillfreds öfver din frånvaro. Du blir här till aftonen. Var utan all fruktan! Gå in på en stund till de b egge flickor- na, hvilkas bekantskap du redan gjort. De skola blifva dina kammarjungfrur och uppasserskor, om du sjelf blir min. Ar du min maka, så skall du hvarje dag kunna skicka hem någon af dem med skänker af alla slag till dina föräldrar. Vid dessa uttryck från den älskvärda mannen strålade Ka- rins hela uppsyn af glädje. Man trädde in. Herrn tog på en stund afsked från sin skö- na gäst, med en handtryckning, som hon sakta besvarade. Karin mottogs af den ena, den yngre kammarjungfrun, som införde henne i några salar, der hen ännu icke varit. Under det att Karin och denna goda flicka tillbringade en<noinclude> <references/></noinclude> ps5q4aptkn1utf140fbyqee9mb6c7ua 104 148980 503569 484252 2022-08-04T08:51:00Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>Det var Maja Lisas vanliga tur! När hon öppnade dörrn till storstugan, såg hon, att moster höll på att byka. Hon hade en stor bykgryta hängande över elden, och bykkaret, som var fullt av kläder, stod mitt på golvet, medan luten sakta rann bort ur det. Nu skulle väl moster bli mer misslynt än vanligt över att det kom främmande. Det var mycket vatten utspillt på golvet, och på en lång bänk låg nytvättade, grova kläder. Det fick ju Maja Lisa erkänna, att ingen kunde bli glad åt att ta emot gäster i ett rum, som var så tillstökat. Härinne fanns ingenting, som påminde om Lövdala, utan här var vanlig bondstuga. Maja Lisa hade alltid tyckt, att det var ett vackert och ärevördigt rum med de stora, takhöga skåpena, den väldiga himmelssängen och de långa, väggfasta bänkarna. Men nu hade tvättkläderna förjagat trevnaden. Moster stod vid en balja med ryggen åt dörrn och skubbade och gned av alla krafter. Maja Lisa hade hört många gånger om sin mor och hennes systrar, att de hade varit långa och spädvuxna som hon själv, men moster var nu stor och duktig och såg alls inte vek ut. Hon bar svart vadmalskjortel och rött livstycke med vit överdel. Den korta, vita fårskinnspälsen, som hörde till dräkten, hade hon kastat av sig under arbetet. Inte vände sig moster mot dörrn, när de öppnade den, och inte ett ord sa hon. Det var säkert,<noinclude> <references/></noinclude> qfshcweu9nxi9p3dbyftgzba008f9dq 104 148981 503570 484253 2022-08-04T08:52:19Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>att Maja Lisa önskade sig många mil därifrån. Men hon hade ingen annan råd; hon fick gå bort till henne och sträcka fram handen för att hälsa. Moster hade båda sina händer nere i vattnet. Hon drog upp den ena, men inte gjorde hon sig besvär att torka av den, utan hon räckte handbaken åt systerdottern. »Jaså, det blev du, som kom till sist,» sa hon. »Den nya prästfrua är väl för fin för att hälsa på oss bondfolk.» Hon sa verkeligen inte något mer än detta, och hon talade inte mer ovänligt, än hon brukade, men säkert var Maja Lisa inte så tålig som vanligt, utan hon brast i gråt. Kanhända att hon tog så illa vid sig, därför att hon var ute med tiggarstaven, och nu tyckte hon sig inte våga att ta fram den. Då tårarna kom farande, kände hon sig först riktigt eländig. Ack, ack, att hon skulle ge sig själv till spillo på sådant sätt hos denna mostern, som inte hade något hjärta för henne! Och inte var det så heller, att hon bara fällde ett par tårar, som var lätt borttorkade. O nej, de kom strömmande i riktiga floder utför kinderna, och strupen blev så tillsnörd, att hon inte kunde säga ett ord. Det gjorde henne så bitterligen ont om henne själv. Hon grät över att hon grät, och det vet man ju, att har man bara kommit så långt, då vill det aldrig bli något slut på gråten. Helst hade hon velat rusa i väg ut och gå<noinclude> <references/></noinclude> lsypr546tiommiriajxd978krlp23jr 104 148982 503571 484254 2022-08-04T08:53:33Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>hem med detsamma. Hon gick också så långt som till dörrn, men när hon kom dit, kände hon sig så svag, att knäna vek sig under henne. Det fanns en liten kort bänk tätt vid dörrn, och där blev hon sittande. Hela tiden kunde hon så väl föreställa sig vad moster skulle tänka om henne, som kom in och grät och störde henne mitt i tvätten. Fast hon såg då inte ut att bli så värst orolig. Hon slutade upp att skubba på kläderna, men hon gav sig allt tid att slå en skopa hett vatten i bykkaret och att lägga ett par vedträn på elden, innan hon kom bort till henne. »Du ska väl inte ta så illa vid dig,» sa hon. »Jag är kanske inte så farlig, som jag ser ut.» Men om hon hade trott, att hon skulle stilla prästdotterns gråt med detta, så bedrog hon sig. Den hade en så djup och rik sorgekälla att flöda ur, så att när den nu hade kommit i gång, måste den hålla på i timtal. Prästdottern kunde inte svara ett ord, fastän hon väl förstod, att moster skulle bli otålig, och att hon behövde gå och se till byken. Men moster blev inte rådlös, utan hon vände sig till lilljänta, som hade hållit sig bredvid prästdottern hela tiden och nu stod helt förskrämd och strök hennes ena hand. »Kanske att du har reda på vad det är hon gråter för? Hon kan väl inte ha tagit sig så djupt av att jag inte hade tid att hälsa ordentligt på henne?» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 7fvi9pqcor37wi5nx2jf5r3c1gris50 104 148983 503572 484255 2022-08-04T08:54:49Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>Det lät på rösten, som om hon skulle ha velat skratta åt alltihop, och det måtte lilljänta ha förstått, för hon blev på en gång riktigt ursinnig. »Skulle hon inte gråta, så som ni bär er åt mot henne? Här kommer hon till sin mors egen syster för att få hjälp, och så säger ni inte ett vänligt ord till henne!» Prästdottern fick brått att lägga handen över lilljäntas mun, men det hjälpte inte, för lilljänta hade inte tålt vid att se, att mamsell Maja Lisa grät, utan nu hade hon råkat i det rätta desperata blåsvädershumöret. Man kunde inte märka, att moster blev ond på lilljänta, men hon började tala bredare bondmål, än hon hade gjort förut, och allt, vad hon sa, kom gnälligt och långsamt. Vad kunde det vara, som hon skulle hjälpa Maja Lisa med? Hon hade det väl så bra på Lövdala, så att inte kunde hon behöva hjälp av en fattig bondhustru. Hon kunde inte ha sagt något bättre för att få lilljänta i gång. »Ni är visst av densamma ulla som styvmora hennes,» sa hon. »Men annars ska jag säga, att hon har kommit hit för att be er om en — —» Nu högg prästdottern så kraftigt tag i hennes arm, att hon teg. Men moster låddes inte det minsta om avbrottet. »Kan det vara så svårt för Maja Lisa, att ho har fått styvmor? De plär säga, att den, som får styvmor, får också styvfar, men så kan det väl<noinclude> <references/></noinclude> 9b48jnysjpazayfr99vnpy0kwmtqjwd 104 148984 503573 484256 2022-08-04T08:56:18Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>inte ha gått henne. Inte är det väl möjligt, att det finns någe, som ho vill ha och inte får?» Prästdottern gjorde alla möjliga tecken åt lilljänta, men vad hjälpte det, när moster på detta sättet satt och eggade upp henne? »Ni kan väl själv se på'na hur hon har det,» sa lilljänta, »om ni har ögon att se med. Hon är ju inte mycke bättre klädd än jag, och hon är bara skinn och ben. De säger ju, att blodet är tjockare än vatten, men det är visst inte så med er. Inte frågar ni efter, att styvmora plågar ihjäl'na.» Det blev så plågsamt, allt detta, för prästdottern. Svårt var det, att hon inte kunde bli herre över gråten, och än värre, att moster lockade lilljänta att tala om allt möjligt. Vem visste hur moster tog det? Kanske hon hade riktigt agg till systerdottern och bara var glad åt det, som hon hörde. Hon kunde inte stå ut längre. Hon reste sig och famlade sig fram till dörrn. Men när hon skulle lyfta dörrklinkan, var den på något sätt i olag. Hon kunde inte få upp den genast, hon ryckte och drog, och sjönk så samman — föll till golvet — — När hon kom till sans igen, låg hon i en säng i rummet med de blårutiga gångmattorna. Hon vilade på så mjuka kuddar och så fina lakan, att det knappast fanns maken på Lövdala. Bredvid sängen stod ett bord och på bordet en bricka och på brickan ett fat, och över fatet låg en duk. Jo, hon kände sig litet hungrig, och hon<noinclude> <references/></noinclude> fzglp11z65kk9r5xkwlh8sxhvysli8f 104 148985 503574 484259 2022-08-04T08:57:25Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>skyndade att ta duken av fatet. Men det fanns inte något ätbart under den, utan bara en stor, blank, präktig speciedaler. Först kunde hon inte begripa hur detta hängde samman, men så förstod hon ju. Moster hade lockat sanningen ur lilljänta. Hon blev så glad och så rörd, att hon började gråta igen, och när hon hade gråtit en stund, somnade hon. Hon sov i ett sträck, ända tills väggklockan i storstugan slog tre. När hon då såg upp, var speciedalern borta, men det stod i stället all möjlig god mat bredvid sängen. Hon blev rädd först, därför att slanten var borta, men hon tänkte som så, att hon var i goda händer nu, och hon lugnade sig och åt. När hon hade ätit, blev hon på nytt så rörd över att hon hade mött så mycken godhet, att hon omigen började gråta. Och hon grät, tills hon somnade. Nästa gång hon vaknade, var det mörka kvällen. Det brann en brasa i spisen, och moster satt bredvid sängen och såg på henne. Det första, som hon sa, var, att Maja Lisa skulle ursäkta, men hon hade tagit sig den dristigheten att skicka speciedalern till karlen, som hade lånat ut den. Det hade gått skjuts upp till Henriksberg nu på eftermiddagen, och drängen hade fått dalern med sig med befallning att ta reda på vilken av smederna som hade tingat upp hö i Lobyn i julas. Han skulle lämna slanten till honom och hälsa från prästdottern. Moster hade tyckt, att<noinclude> <references/></noinclude> 30l2ny2085nwm824k0xt1da8xp8qadi 104 148986 503575 484260 2022-08-04T08:59:05Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>detta var det bästa. Det var väl inte så lätt för Maja Lisa att därnere i Svartsjö få bud till Henriksberg. Återigen blev prästdottern så rörd, att hon knappt kunde svara. Men moster lät henne inte komma i gråt, utan började i stället fråga ut henne om Lövdala. Hon talade inte om styvmodern eller om något tråkigt, utan bara om sådant, som hon inte kunde bli ledsen för. Hur var det med mormor? Hade hon det lika fint på brygghuskammarn, som hon brukade? Och hur var det med Gammal-Bengta i drängstugan? Hade hon det lika smutsigt som förr? Och bodde kattugglan kvar på vinden? Och satt trasten i grantoppen borta vid Vilarstenen och spelade om vårkvällarna? Och fanns det liljekonvaljer i björkhagen bakom trädgården nu om årena? Och stod den gamla stolpboden kvar än? Och var den nya prästgårdsbyggningen, som Maja Lisas far hade satt upp, alldeles lik den gamla? Och hade de fårena ännu i det gamla, mörka fårhuset? Prästdottern låg där rätt förvånad och hörde på. Det var ingenting, som moster inte kom ihåg att fråga om. Till sist talade hon litet om sig själv. »Jag ska säga dig, att första tiden jag var gift, gick jag hem till Lövdala, så ofta jag kunde. Jag såg, att folket här i Svanskog inte tyckte om det, men jag gick ändå, för jag längtade. Jag hade svårt att trivas då i början. Det var inte så lätt för mig, ska du veta. Jag hade<noinclude> <references/></noinclude> t4tfthxgx1f7ihju7jldjcotcsu3g0z 104 148987 503576 484261 2022-08-04T09:00:25Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>en svärmor, som var mot mig, som din styvmor är mot dig. Det var en annan också, som var rätt sträng och hård. Vi var inte så goda vänner, som vi har blivit se'n, och det var det, som var det värsta. »Men så märkte jag ju, att för var gång jag kom till Lövdala, blev det svårare för mig att vända om hit tillbaka. Och till sist fick jag lov att gå till rätta med mig själv och fråga mig hur jag ville ha det. Det var detta stället, som jag hade valt till mitt hem, och här måste jag leva, och det var väl dumt av mig att förnöta livet med att längta efter det, som jag hade lämnat. Jag tog mitt beslut: jag skulle aldrig mer gå till Lövdala, och jag skulle inte ha något att göra med Lövdalafolket heller. Jag ville alldeles komma bort ifrån det gamla. Och detta var det riktiga för mig. Sedan dess blev jag lugnare själv, och de andra förändrade sig emot mig, när de förstod, att jag ville höra dem till på allvar. »Du kan tro, att de hade ögona på mig, när ni kom hit för att hälsa på. Men de såg och förstod, att jag bjöd till att hålla mig främmande för er. »Ja, jag hade satt upp en så fast mur mellan mig och er, att jag trodde, att ingenting i världen kunde riva ner den. Men jag hade aldrig tagit med i beräkningen, att en prästdotter från Lövdala skulle komma till mig liten och vek, som jag själv var vid hennes år, och be mig om hjälp. Se, då tog det slut med all min kraft. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> lnexag1i1kiddoiq44cwpmicwoma80q 104 148988 503577 484262 2022-08-04T09:01:04Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>»Men du ska inte tro, att jag får några ledsamheter fördenskull härhemma. Vet du vad jag gjorde nyss, medan du sov? Jo, jag tog min karl i tröjärmen och lät honom gå hit till dörrn och bara kasta en blick på dig. Och se'n talade jag om för honom hur det hängde ihop och frågade om han hade något emot, att jag hjälpte dig. Och nu ska du höra vad han sa. ’Ho, som ligger därinne, ho ä så lik dig själv, så'n du va, när du först kom till mig, så att den, som inte hjälper'na och står'na bi, den ska få med mig å göra.’» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> bta9gnpg2ciee40bgpagd0delc54beo 104 148989 503581 484263 2022-08-04T11:14:46Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">FINNPRÄSTEN.</h2> DET VAR som förgjort. Maja Lisa kunde inte låta bli att tänka på söta mor. Hela morgonen hade hon henne i tankarna, och fast hon visste henne vara i fullt arbete med ljusstöpning på Lövdala, kunde hon inte hjälpa, att hon spratt till, var gång någon öppnade en dörr, i rädsla att söta mor skulle komma in genom den och se hur illa hon bar sig åt. För tänk, om söta mor visste, att hon hade sovit ända till åtta på morgonen! Och än mer: att moster hade varit så huld mot henne, att hon hade kommit och bjudit henne kaffe på sängen, fastän allt kaffedrickande var förbjudet av Kungl. Majestät! Söta mor, som var så noga, att man skulle följa alla förordningar! Hon hade nog blivit så upprörd, att de röda fläckarna hade börjat brinna på kinderna. Eller tänk, om söta mor hade sett hur moster denna dagen lämnade allt arbete för att sitta på bänken mellan fönstret och det breda storstugubordet och prata med Maja Lisa! Eller om hon hade hört hur moster skrattade, då systerdottern berättade om söta mor och alla hennes bedrifter!<noinclude> <references/></noinclude> 7sglwf84b9lkzr250v4ij1dnxjyyx4j 104 149026 503582 484362 2022-08-04T11:16:30Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>För nu, då Maja Lisa var utvilad, var hon ingen pipesill längre, utan hon gjorde bara narr av alla sina besvärligheter. Söta mor hade nog väntat, att denna mostern skulle vara likadan mot Maja Lisa som hon själv. Hon skulle ha blivit rätt förtretad, om hon hade kommit underfund med hur hon tagit miste. Men inte hade det varit så farligt, om söta mor hade fallit över Maja Lisa, när hon var ensam med moster. Hade hon kommit ett stycke fram på dagen, kunde det ha slagit värre ut. Mitt på förmiddagen svängde en resande in på gästgivargården. Maja Lisa skyndade att vända sig mot fönstret och såg en lång, vacker karl stiga ur en liten, grönmålad släde. Han var klädd i hemvävda vadmalskläder, så ljusa, att de nästan var vita, och hade ingen päls, men det syntes av det frimodiga sätt, varpå han skakade hand med gästgivarn, att det var en herreman. Moster var så van vid resande, att hon inte en gång brydde sig om att se ut. Maja Lisa måste be henne vända sig mot fönstret och tala om vem den vackra karlen var. Det var så lyckligt, att moster kunde ge henne besked. Han, som stod därute, jo, det var minsann prästen i Finnerud, pastor Liljecrona. Söta mor skulle just ha varit där för att se hur Maja Lisa ryckte till, då hon hörde namnet på den främmande. Moster märkte det också och blev nyfiken, men det gjorde ingenting, för hon var sådan, att Maja Lisa gärna berättade för henne<noinclude> <references/></noinclude> m3us6uwr764u3816ejlu4a4czxuukr9 104 149027 503583 484363 2022-08-04T11:18:18Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>om drömpannkakan och drömmen. Den historien hade det varit omöjligt att berätta för söta mor. Hon skulle bara ha gjort en föraktlig knyck på nacken åt alltsammans. Moster däremot tog den på fullaste allvar. »Det vore inte det sämsta för dig, om du kunde få honom,» sa hon. »Inte nog med att han är vacker, utan han är också en riktigt präktig karl.» Maja Lisa blev ganska förvånad. Inte kunde moster mena, att hon skulle gifta sig med prästen i Finnerud? Det låg så långt upp i norr, ändå längre bort än Västmarken. Och där bodde ju inga andra än finnar, som hade flyttat dit för ett par hundra år se'n och inte kunde tala svenska. För Maja Lisa var Finnerud så främmande, som om det hade legat överst i Lappmarken. Men moster lugnade henne. Hon skulle inte vara rädd för att behöva bo i Finnerud. Pastor Liljecrona hade varit präst där i elva år, men nu skulle han troligen flytta därifrån och bli kyrkoherde i Sjöskoga. Då började Maja Lisa förstå varför moster hade blivit så ivrig. Hon, som var gammal prästdotter, visste nog, att Sjöskoga var det bästa pastoratet i stiftet. Men Maja Lisa brydde sig egentligen varken om Finnerud eller Sjöskoga. Hennes man måste vara präst i Svartsjö och bo på Lövdala. »Ja, så säger du nu, men bara den rätte kommer, frågar du varken efter gård eller socken.» Moster talade så allvarligt, att Maja Lisa måste<noinclude> <references/></noinclude> 1vhxxtpdvi8qv10nggyym2um4yi7e9u 104 149028 503584 484364 2022-08-04T11:22:39Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>än en gång vända sig mot fönstret och se ut. Verkeligen var inte prästen mycket vacker med sin ståtliga figur och sina blixtrande, blå ögon. Han hade en hög, glad röst, som hördes ända in. Gästgivarn stod och hörde på honom med en belåten min, och från stall och loge skyndade hans drängar fram för att spänna från hästen. »Se, hur de kommer från alla håll! Det märks, att det är Finnerudsprästen, som är ute. Honom tycker alla om. Vi ska väl tro, att han inte far genast, utan stannar en stund, så att du får tala ett par ord med honom.» Moster hade knappt sagt detta, förrän dörrn gick upp och prästen kom in till dem. Redan då han stod på tröskeln, ropade han, att gästgivarn hade bett honom gå in i den fina saln, men inte ville han sitta där ensam. Mor Margreta hade väl ingenting emot, att han kom in till henne i storstugan? Han fick kanske vänta rätt länge i gästgivargården. Hans bror, förvaltarn på Henriksberg, hade stämt möte med honom här, men han var inte kommen. Visste inte vad som stod på, hade fått budet med en skidlöpare sent i natt och rest hemifrån tidigt i morse. Bruksförvaltarn borde egentligen ha varit här före honom. Ordena kom som en ström. Moster gick emot honom för att hälsa, och Maja Lisa tänkte, att hon var visst likaså glad åt honom som karlarna därute. Äntligen fick moster ordet för att säga honom, att han kunde sitta i storstugan, så länge<noinclude> <references/></noinclude> mpjoxly6ec8hkth3f9m366kwgikvzqi 104 149029 503585 484365 2022-08-04T11:24:35Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>han ville. Det blev inte många gånger till nu, som han kom den vägen fram. Hon fick lov att lyckönska honom till det stora gället, som han skulle ta emot, fast det blev en saknad för henne att inte mer få se honom. Han gjorde en otålig rörelse. »Jag vet inte hur jag ska göra, mor Margreta. Jag tror jag får avsäga mig alltihop. Men vad tus… Nej, jag ska väl inte svära, jag, som är präst!» Han hade ropat till så för intet annat än det, att han hade fått syn på prästdottern. Hon hade hela tiden suttit kvar på fönsterbänken, och inte förrän nu hade han lagt märke till henne. Han gjorde Maja Lisa inte litet förlägen, då han gav sig till att fråga med hög röst: »Vad är det för grannlåt, som ni har fått i huset, mor Margreta?» Moster talade om vem hon var, men han uppförde sig inte mera passande fördenskull. Ja, det kunde han just tro, att detta var en av de vackra prästdöttrarna från Lövdala. Det var då väl, att han till sist fick se henne. För alla de gånger, som han hade bett mor Margreta, att hon skulle bjuda honom tillsammans med systerdottern, så att han skulle få veta om det var sant, vad folk sa om henne! Maja Lisa blev inte bara förlägen, utan riktigt skrämd. Det gick inte an att sitta och höra på sådant. Söta mor… Men det var ju sant! Söta mor höll på att stöpa ljus på Lövdala. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 1tm0znqvg2or1nb8iznd4nwbgnad452 104 149030 503586 484366 2022-08-04T11:25:52Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>Moster såg nog, att hon blev ängslig. Hon sökte få honom från att molstirra på Maja Lisa. Det var väl inte möjligt, att han ämnade avsäga sig Sjöskoga? sa hon. Han måtte väl vara glad att ha fått ett så stort pastorat vid så unga år. Hon hade hört, att det bara brukade vara gamla gubbar, som kunde komma åt ett så fett köttstycke. Han ryckte på axlarna. Det hade ju aldrig varit hans mening att komma dit. Lyckan hade varit honom alltför huld. Han hade varit nöjd, som han hade det. Men sökt hade han ju? Åja, det var alla de där släktingarna, som hade legat över honom. Nu hade han glömt Maja Lisa så väl, som om hon aldrig hade funnits. Han tänkte bara på sitt, medan han gick fram och tillbaka på golvet med rynkad panna och med mycken häftighet i rörelserna. Han hade en lång lock över pannan, som han fattade om med handen och ställde rätt i vädret och sedan lät falla ner igen. Han tycktes då alls inte vara noga med sitt utseende, fast hon måste bekänna, att han var så vacker, att han tog sig bra ut, hur han än bar sig åt. Äntligen stannade han framför moster och frågade om han finge be henne om ett råd. För han hade tänkt så mycket fram och tillbaka nu. Han visste varken ut eller in. Vid detta reste Maja Lisa på sig. Hon tyckte, att hon inte borde sitta och höra på hans<noinclude> <references/></noinclude> 7oy0u3huc5ccw8syk6iqa6r42pxe1wx 104 149031 503587 484367 2022-08-04T11:28:25Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>hemligheter. Men han var en sådan, som hade ögon i nacken. Så fort som han märkte, att hon rörde på sig, bad han, att hon skulle bli sittande. Det var en sådan glädje att ha något vackert att titta på. Tänk, att hon redan hade blivit så van vid honom, att hon inte en gång rodnade! Men det var heller alls intet att bli generad för. Hon märkte nog, att han såg på henne alldeles som på en vacker docka. Föll honom visst inte in ett ögonblick, att den dockan kunde både höra och tänka. När han nu började tala med moster, slog han sig ner på det breda bordet med ryggen åt prästdottern. Hon trodde, att hon var alldeles borta ur hans tankar. Men rätt som det var, satt han grensle över en stol och stirrade på henne. Nå, nu ville han för det första fråga om mor Margreta hade hört något om det myckna bekymmer, som han hade gjort folket i Finnmarken, alltifrån han kom dit. Visste hon det, att redan första gången han predikade i Finnerudskapellet, hade finngubbarna och finngummorna suttit och undrat vad han kunde ha gjort för ont, som hade blivit skickad upp till dem? Moster ville svara, men han gav henne inte tid. Jo, det var sant, att de hade undrat just på detta, och de hade kanske haft skäl till det. De visste vad de hade för ett boställe att bjuda sin präst, och vad han fick för lön hos dem, och de hade klart för sig, att de inte kunde få andra<noinclude> <references/></noinclude> 5l124b8av111z28lj75n7fzj3k7b76v 104 149032 503588 484368 2022-08-04T11:29:45Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>präster än just sådana, som ingen annan ville ha. Och när de nu hade fått se honom… Den ståtliga karlen avbröt sig och visste inte hur han skulle fortsätta, men moster fyllde ut meningen åt honom. »De tyckte väl, att pastorn var för ung och vacker för att komma upp till dem.» Han tog vid igen med full fart. Nå, de såg ju, att han inte var lastgammal, och fast de inte förstod vad han sa, eftersom han talade svenska, så hörde de ju, att han kunde både tala och sjunga. De kom sams om, både gubbar och gummor, att han var en sådan, som borde bo i en prästgård med höga rum och stora glasfönster, och att han aldrig skulle ha flyttat upp till dem, om det inte hade varit något fel på honom. »Var kanske inte så lätt att tro annat heller.» »Nej, det var väl inte det. Och inte förr for någon av dem ner till svenskbygden för att sälja björnhudar och fårskinn, än de gav honom i uppdrag att ta reda på vad det var för ett fel med prästen.» Han sprang upp från stoln och gick fram och tillbaka på golvet. Var visst än i dag upprörd över detta. Moster bara skrattade och frågade om de utskickade hade fått reda på något. »Ah! Vad skulle de få reda på? Visste ingenting annat, när de kom tillbaka, än att det var på egen begäran, som han hade blivit skickad upp till Finnerud. »Finngubbar och finngummor var lika kloka<noinclude> <references/></noinclude> 6a60aldihijg1yog8o28dri1z9ro9ti 104 149033 503589 484369 2022-08-04T11:31:06Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>som förut, de. Omöjligt förstås för någon att tänka ut, att han hade kommit till dem, därför att de var övergivna och försummade och skilda från sitt eget folk. Måste förhålla sig på något annat sätt.» »De är så kloka däruppe i Finnmarken, ser pastorn. En får inte räkna för noga med dem.» »När de nu hade hört så säkert, att han inte hade gjort något ont, fick de ju lov att tro detta. Men de nöjde sig inte, förrän de hade hittat på en förklaring efter sitt eget huvud. Han hade nog kommit upp till dem bara för att få övning och vana i kallet. Skulle säkert flytta sin väg, så snart som han kände sig hemmastadd på en predikstol.» »Och så fick de inte rätt i det heller!» »De fick inte det, nej. Nu har jag varit där i elva år.» Han skrattade harmset. »Men än i denna dag kan de inte låta bli att fundera på mig. Det finns inte en herreman 1 socknen, och om jag hade gått och jämrat mig över min ensamhet, så skulle de ha förstått mig. Och om jag hade stängt mig inne i prästgården med mina böcker som sällskap, så skulle de ha förstått det med. Men en präst, som jämt var ute, och som var nöjd att umgås med bara finnbönder! En, som ville ha reda på hur de skötte myrslåtter, och hur de brände fall, och som gick med dem på jakt, en så'n präst kunde de inte bli kloka på.» Han satt nu åter grensle på stoln och svängde den runt ett varv, så att han kom öga mot öga<noinclude> <references/></noinclude> 9cseztc0q7wofq5o2mfj4hbkg3g8fdu 104 149034 503590 484370 2022-08-04T11:32:25Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>med Maja Lisa. Men han fortsatte att tala med moster. När han hade gått i Finnerud något år, hade han en söndag tagit sig till att predika på finska. De hade gråtit i kyrkan, varenda människa, så tagna hade de blivit. Och hade visst inte kommit sig för, en enda av dem, att fundera över honom, förrän gudstjänsten var slut. Men bara de hade kommit ur kyrkan, hade de börjat på det gamla sättet. Vad kunde prästen ha för mening med att tala på finska? De hade gått till Petrus, som var dräng i prästgården, och hört sig för. Hade han förstått om prästen önskade sig en ny prästgård? Pekka hade aldrig märkt annat, än att prästen var nöjd med att bo i en vanlig finnstuga med bara ett rum och eldstad utan skorsten, så att man måste öppna en lucka i taket för att släppa ut röken. Och de fick gå sin väg utan att begripa mer än förut. Man kunde ju bli trött på sådana, kunde man inte? »Pastorn ska veta, att vi härhemma har inte alltid varit så bra mot de där främmande.» Inte kunna begripa en så enkel sak, som att man vill dem väl! De skulle ha varit riktigt belåtna, om han hade satt på sig en bedrövad min, som om han hade sörjt över att förnöta den sköna ungdomstiden bland fattiga finnbönder. Det gjorde dem oroliga, att han såg nöjd och glad ut. Ett år hade han talat vid några finnbarn, att de skulle komma till honom och läsa svenska för att inte vara så hjälplösa som föräldrarna vid ting<noinclude> <references/></noinclude> d67gediiudd6mfqix1fj16fkp5wdejt 104 149035 503591 484371 2022-08-04T11:33:52Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>och marknader nere i svenskbygden. Men när finngummor och finngubbar hörde, att barnena började tala svenska, kom den gamla oron upp i dem. Och så tvärt till Pekka. Kanske att prästen ville ha större lön? Pekka lät dem veta, att han aldrig hade hört annat, än att prästen var nöjd med en lön, som inte var större, än vad en dräng hos en svensk bonde hade. Pekka var den enda däruppe, som hade en smula förstånd. På samma sätt hade det gått, då han hade lärt finngummorna att odla lin. Han hade följt med dem och visat dem alltsammans, hade själv både sått och häcklat och skakat. Men när de hade hunnit så långt, att de hade eget lin att spinna i finnpörtena, då hade den gamla oron kommit tillbaka. Varför hade prästen lärt dem att odla lin? Det var omöjligt att begripa. De fick lov att ta sin tillflykt till Pekka igen. Det var väl inte så, att prästen ville ha en ny väg fram till prästgården? Pekka svarade, att husbonden var nöjd med den väg, som han hade, fast den var så gropig och backig, att det knappt var möjligt att komma fram där med häst annat än på vinterföre. Åja, sådant var retsamt, det förstod mor Margreta. Kanske det var för detta, som han hade sökt sig därifrån? Det hade gjort sitt till. Han hade funnit det tråkigt, att han aldrig kunde vinna deras förtroende. Men mest hade det väl varit, för att modern jämt hade legat över honom med böner, hon och hela släkten. De var lika omöjliga, de, som<noinclude> <references/></noinclude> i8bfnsv84c3vpk2e2myt9eckrrk2amb 104 149036 503592 484373 2022-08-04T11:35:23Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>finnbönderna. Skrev oupphörligen till honom, att han förspillde sitt liv. Frestade honom att söka sig söderut, så snart som ett något så när anständigt pastorat blev ledigt. Det hade nog tröttat honom, men förut hade han inte frågat efter dem, för han ville göra sin gärning. När så Sjöskoga… Han avbröt sig, gick och ställde sig mitt framför prästdottern och såg på henne. En sådan som hon, sa han eftertänksamt, kunde han förstås aldrig få, om han stannade i Finnerud. Det var då tydligt, att han tyckte, att hon var vacker. Men det var ingenting mer heller. Han bara såg på henne som på en livlös bild. Inte en gång söta mor kunde ha funnit det minsta spår av ömhet i de långa blickarna, som han gav henne. Strax därpå började han igen att tala om sina bekymmer. När den gamla änklingen prosten Cameen i Sjöskoga hade dött nu i somras och pastoratet hade blivit ledigt, så hade det fallit honom in, att han skulle söka. Han tyckte, att han kunde göra sin mor den glädjen att lämna in sin ansökan, eftersom det ingen fara var, att det kunde leda till något. Sjöskoga brukade alltid bli bortgivet till någon gammal professor eller skolpräst, som sökte direkt hos kungen. Hade också gärna velat se vad de skulle göra för min i Finnerud. Men det var i alla fall mest av okynne, som han reste ner till Karlstad med sina handlingar. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 4q3lchtthho1h3o1xh0ytr11flrfl3v 104 149037 503593 484374 2022-08-04T11:37:02Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>Han blev tvehågsen många gånger, medan han var på vägen. Folk skulle kanske göra narr av honom. Det var för tilltagset av en Finnmarkskaplan att söka det stora pastoratet. Tänkte så, att han ändå kunde resa in till Karlstad, när han var på väg. Skulle inte lämna fram sina papper, förrän han hade tagit reda på vilka andra det var, som sökte. Resan drog ut längre, än han hade trott, och han kom till staden, nätt och jämnt en timme innan ansökningstiden var ute. Hade bara tid att sätta in hästen, sedan måste han skynda upp i konsistorium. När han kom i trappan, blev han så ångerköpt igen, att han höll på att vända. Men konsistorienotarien var ju en god vän till honom, och när han nu ändå var där, ville han gå in och hälsa. Sjöskoga skulle han inte nämna. Han kunde säga, att han hade farit ner till Karlstad för att träffa mor. Knappt hade han stuckit in huvudet genom dörrn, förrän konsistorienotarien ropade mot honom: »Se, här kommer äntligen en för att söka Sjöskoga! Jag har väntat på bror under hela ansökningstiden.» Först hade han trott, att den andre bara skämtade med honom, och han sa ifrån, att han hade kommit till staden för att råka mor. Hur kunde bror tro, att han skulle söka Sjöskoga? Han var väl inte så bortkommen, att han inte visste, att<noinclude> <references/></noinclude> 3m6c083mb9iawy3u0ju4gd4fnyrw5dr 104 149038 503594 484375 2022-08-04T11:38:10Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>Kungl. Majestät skulle ge Sjöskoga till något gammalt lärdomsljus från Uppsala eller Lund. »Det måtte ni inbilla er allihop,» sa konsistorienotarien. »Ni är så missmodiga, att ingen vågar sig på att söka. Men det är andra tider nu, än då förra kungen levde. Jag blev glad, då bror kom, för jag har inte fått in mer än två ansökningar. En till borde vi ha åtminstone. Kom nu fram bara med papperna!» På det sättet hade han blivit narrad att lämna in sin ansökan. När han kom hem, gick han ett par dar och undrade om detta skulle få någon framgång. Men snart var han inne i de vanliga sysslorna och hade glömt alltihop, då han en vacker dag fick en skrivelse från konsistorium. Han var uppförd i tredje förslagsrummet, och om några veckor skulle han fara till Sjöskoga och hålla provpredikan. Han hade inte blivit glad, nej, inte ett ögonblick. Hade helst velat ta tillbaka sin ansökan, men gjorde det inte, därför att han inte ville, att det skulle sägas, att han var rädd för att predika i en socken, där det fanns så många myndiga bönder och så mycket herrskap. Mor Margreta visste ju, att han var av en gammal prästsläkt. Han ville inte, att man skulle tro, att han var sämre än far och farfar. Han for alltså och provade, och åhörarna satt ju rätt andäktiga i kyrkan. Men inte visste han vad de tyckte. När han for hem, var han ganska glad. Nu var väl den här historien äntligen slut. Men strax före jul<noinclude> <references/></noinclude> ahaohvctewn8lfr0baokjg8kluheleu 104 149039 503595 484376 2022-08-04T11:46:15Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>hade han fått underrättelse, att det hade varit val, och att han hade fått alla rösterna. Han sa detta med en så bekymrad min, att mor Margreta måste skratta. Om han nu rakt inte ville, kunde han ju ta tillbaka? Det var väl det han hade försökt att göra, men då kom det brev från själva biskopen, med uppmaning att han skulle stå kvar. Han hade allt hopp att bli utnämnd. Och mor hade fått nys om saken och skrev och tiggde och bad, att han inte skulle kasta bort sin lycka. Och inte bara mor, utan bröder och systrar och kusiner. Han hade aldrig vetat, att han hade en så stor släkt. »De hade ju också rätt, förstås. Inte kunde pastorn bli — —» Han avbröt henne. Nu nästan sprang han över golvet och tryckte de knutna nävarna mot pannan i ett slags sorglustig förtvivlan. Det var ju dessa välsignade finnbönderna! Visste mor Margreta vad de hade tagit sig till? När de hade fått höra, att han kunde komma att flytta, hade de fällt timmer i skogen och kört fram till prästgården för att bygga ett nytt boställe. Hans lön hade de inte ökat på, men de gjorde på annat sätt. En dag låg en ny älghud i hans släde, en annan gång fann han en smörbytta utanför sin dörr. De sa just ingenting, när han råkade dem, men då han stod i predikstoln, hade de blickarna fästade på honom, både stora och små, och han förstod, att de tänkte, varenda en: »Inte kan du vilja<noinclude> <references/></noinclude> 0q3kzycomedu08xjhzuyrhoatspu6l8 104 149040 503596 484378 2022-08-04T11:47:26Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>överge oss? Då hade det varit bättre, att du aldrig hade kommit.» Så att nu visste han äntligen, att de ville ha honom kvar. Han kom fram till moster, satte sig bredvid henne och tog hennes hårda, arbetsbrutna hand i sin. »Tänk, mor Margreta,» sa han så vackert och innerligt, att både moster och Maja Lisa fick tårar i ögona, »om någon skulle komma till er och säga, att ni fick flytta till ett stort herrskapsställe på det villkoret, att ni skulle lämna den här gården och allt, som ni här har ställt med i hela ert liv! Hur skulle ni då göra?» Men vad moster hade ämnat svara, fick ingen veta, för Maja Lisa kunde omöjligt hålla sig stilla längre. Hon rusade fram till prästen med kinderna i brand och rösten darrande av iver och utropade, att visst skulle han stanna i Finnerud. Varför skulle han flytta till Sjöskoga? Där kunde de nog bärga sig honom förutan. Han, som hade gjort så mycket för finnbönderna, att han bara kunde tänka sig att flytta ifrån dem! Hon skulle ha hållit på länge ännu, om det inte hade fallit sig så, att någon i detsamma hade tagit i dörrn. Då kom hon av sig, och fastän det inte var söta mor, utan bara en av pigorna, blev hon stående helt förvirrad och kunde inte fortsätta. Men den unga prästen hade förstått hennes mening. Han sprang upp och kom emot henne. Han sträckte ut armarna. Det såg ut, som om han hade velat ta henne i famn, men han fattade<noinclude> <references/></noinclude> lfoqs1fknjr3iq2oj3jgtibrprj2zgt 104 149041 503597 484379 2022-08-04T11:48:21Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>bara båda hennes händer och tryckte dem mellan sina. »Mamsell Maja Lisa, käraste mamsell Maja Lisa!» sa han med mycken värme. »Mamsell Maja Lisa är den första av mitt eget stånd, som tror, att jag gör någon nytta däruppe. Jag tackar av allt mitt hjärta. Visserligen, visserligen ska jag ― ― ― ―» Han avbröt sig i detsamma, som han skulle ge sitt löfte. Rösten stockade sig i hans strupe, händerna ryckte till, och då prästdottern förvånad såg upp i hans ansikte, märkte hon, att varje dess drag skälvde av den starkaste lidelse. Han vände sig bort, gick ett slag över golvet och kom tillbaka för att böja sig ner mot henne och säga med en röst, som gjordes otydlig av hans stora upprördhet: »Jag ska avsäga mig, om jag förmår. Om jag inte förmår, är det mamsell Maja Lisas skuld.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 4ih1hh8sg013r23u0am1a2na3mei3gh 104 149042 503598 484380 2022-08-04T11:52:15Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">SMEDEN FRÅN HENRIKSBERG.</h2> DET VAR en enda liten stund på hela dagen, som Maja Lisa inte tänkte på söta mor, och det var på kvälln, då hon och pastor Liljecrona och allt husfolket satt runt omkring den stora stockvedsbrasan i storstugan och hörde på den långa, mörka smeden från Henriksberg, som stod stödd mot ett av de höga skåpena och spelade på gästgivarns fiol. De hade det så gott, att Maja Lisa tyckte sig förstå hur moster kunde trivas med att vara bondhustru. Det var obegripligt behagligt att kunna sitta omkring brasan på kvälln med man och tjänstefolk omkring sig, var och en med sitt arbete och alla lustiga och begivna på att prata. Här talade dräng och husbonde och matmor och piga med varandra, som om det ingen skillnad fanns mellan dem. Ack, det var kanske inte någon lycka att leva som herrskap och söka höja sig över mängden? Skördade man någon annan vinst därav än ensamhet och ledsnad? Var fanns en sådan trygghet och säkerhet som i en gammal bondgård? Maja Lisa skulle vilja säga, att man var närmare jorden där än<noinclude> <references/></noinclude> njbyws59b1e4cq4xbbukpl26wum2f6a 104 149100 503599 484498 2022-08-04T11:53:51Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>annorstädes, att man bodde på en fastare grund och inte var utsatt för så många omstörtningar. Tänk, ute i världen så mycken förändring, så många faror! Nu, medan den mörka smeden spelade, kom hon att påminna sig vad hon hade fått höra just i dag om förvaltarn på Henriksberg, han, som en gång hade varit en så stor fiolspelare. Det var pastor Liljecrona, som hade berättat om brodern. Han hade väntat honom till Svanskog hela dagen, och säkert var det därför, som de hade kommit att tala så mycket om honom. Maja Lisa hade haft den hugnaden, att den vackra prästen, som till en början bara hade sett på henne som på en docka, knappast hade talat med någon utom med henne alltifrån det ögonblicket, då hon, så att säga, hade fallit över honom och sagt, att han måste stanna i Finnerud och alls inte fick tänka på Sjöskoga. Måtte väl ha märkt då, att hon med var en människa. Sedan dess hade han inte brytt sig om att se på henne, men i stället hade han talat med henne under hela eftermiddagen, och detta häde varit mycket nöjsamt, för Finnerudsprästen var en snäll och naturlig och öppenhjärtig människa. Hon hade haft lika lätt att tala med honom som med söta far. Han hade tagit henne med sig ut efter middagen, för han kunde inte sitta inne långa stunder i sänder, och de hade gått fram och tillbaka på landsvägen, ända tills kvällen skymde, och talat om hans bror. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> hfvgc16pfgoi1g9rp1oy6fknts9gdbs 104 149101 503601 484504 2022-08-04T11:55:48Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>Liljecronorna var av en gammal prästsläkt, de som hon. Liksom hon kunde skryta med att mor och mormor och mormors mor hade varit prästhustrur i samma församling, så kunde de berömma sig av att far och farfar och farfars far hade efterföljt varandra som prostar i samma pastorat. Om dessa brödernas far hade fått leva, då hade väl Sven, som var yngst i raden, fått studera, han som de andra. Men när modern blev sittande som änka med en mängd av barn att försörja, var hon inte i stånd att hålla honom i skola. Däremot hade en gammal vän till prosten Liljecrona, brukspatron Altringer på Ekeby, erbjudit sig att ta hand om honom på det villkoret, att han fick uppfostra honom till brukskarl. Detta anbudet hade deras mor tagit emot med största tacksamhet, och när Sven var fjorton år, blev han skickad till Henriksberg, som Altringer nyss hade köpt in. Altringer ville, att han skulle få lära bruksdriften ända från början, och detta gick till på så sätt, att han fick sopa kontoret, dra in kol i smedjan och springa ärenden åt alla människor. Sven höll på med detta, tills han blev sjutton år. Men då hände det en dag, att en av hammarsmederna blev illa sjuk. Det kom bud efter bruksförvaltarn. Han begav sig till bruksbyggningen, ställde sig i dörrn till smedens rum, såg på honom en stund och gick sedan raka vägen till kontoret, där inspektorn satt och skrev. »Nu får inspektorn sköta bruket ett par dar,» sa bruksförvaltarn. »Jag<noinclude> <references/></noinclude> 5rdywkhb7xwklvuugtscxf4zydski6k 104 149102 503602 484505 2022-08-04T11:56:59Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>ska resa bortåt finnbygden och tinga upp kol.» Han gav sig av, och inspektorn satt och vräkte sig i kontorssoffan och tyckte, att det var skönt att vara herre på täppan. Men det dröjde inte länge, förrän han blev nerkallad till bruket. Nu var det en av klensmederna, som hade sjuknat på samma sätt som hammarsmeden. Inspektorn begav sig genast ner till bruksbyggningen för att se till sjuklingen, ställde sig i dörrn till hans rum, såg på honom en stund och gick därpå raka vägen bort till forsen, där brukslärlingen som oftast satt och metade löjor. Han råkade också mycket riktigt på Sven och bad, att han skulle följa med honom in på kontoret. »Hör, Liljecrona,» sa han, »förvaltarn är borta, och jag ska resa till Björnidet på kalas. Du får ta och sköta om bruket ett par dar. Här har du nycklarna, och här är kassan. Du behöver ingenting annat göra än se till, att folket arbetar som vanligt.» Därmed reste han, och brukslärlingen satte sig på kontorsstolen och tyckte, att det var ståtligt, att han var herre på Henriksberg. Men inte hade han suttit där länge, förrän det kom bud från bruket, att de sjuka hade blivit sämre. Han sprang ner till bruksbyggningen och gick in i hammarsmedens bostad, men han blev inte stående i dörrn som de andra, utan steg fram till den sjuke, som låg där röd och uppsvälld och förfärlig att se på. »Vet ni vad det är för sjukdom ni har?» frågade han smeden. »Det är smittkoppor,» sa smeden, »och<noinclude> <references/></noinclude> h7rxkd1fkvqz9vlgyqsqyvop4wzm00k 104 149103 503603 484506 2022-08-04T11:58:10Z Basingo 13803 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Basingo" /></noinclude>nu ska Sven gå upp i skåpet på kontoret, där förvaltarn har apteksburkarna, och ge mig kamfert och sura droppar, om eljest Sven törs stanna och inte reser sin väg som de andra.» Men Sven hade stannat, fastän han till sist hade nästan allt bruksfolket på sjukbädden. Varken förvaltare eller inspektor hördes av, doktor fanns inte på tie mils avstånd. Han och en gammal hushållerska gick där och stoppade i sjuklingarna den medicin, som fanns. Somliga dog, och somliga kom sig, men farsoten kunde ju inte hålla på evigt, utan det blev ett slut på den med. Och sedan kom allt i sin gilla gång igen. Inspektorn höll på och roade sig i fem månader. Sedan kom han tillbaka. Förvaltarn tingade upp kol ett halvår. Så gjorde han sitt intåg. Och nu fick brukslärlingen sopa kontoret och meta löjor i forsen, som han hade gjort förut. Men fastän Henriksbergs bruk ligger långt borta ur världen, så slapp denna historien ut och blev känd vida omkring. Och en dag kom brukspatron Altringer resande dit upp. Han sa inte ett ord om saken varken till förvaltare eller inspektor, han bara frågade hur den unga Liljecrona skötte sig. Bruksförvaltarn gav honom ett rätt gott betyg. Han trodde, att gossen skulle kunna lära sig att bli en bra brukskarl, om han bara vore mer intresserad. Han var inte oduglig, men han gick och dåsade, som om hela bruksdriften inte angick honom. Altringer bad, att Liljecrona skulle kallas in på kontoret, och när<noinclude> <references/></noinclude> flr8ui6shwqlt96is59ym2jkdzr8z5d 104 152106 503487 503250 2022-08-03T12:36:51Z Thurs 138 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||( 18 )|}}</noinclude>endast någon tilhörig bygnad kunde urskiljas; den röda flaggan, som syntes sväfvande öfver skogstopparne, vitnade om det Höga Herskapets närvaro på Drottningholm <ref>Detta Lust-Slott, en mil från Hufvudstaden, hade från de äldste tider namn af ''Thorslund.''</ref>. <i>Un jour voluptueux coloroit l’univers.</i> Vädret blef aldeles lugnt. Seglen slaknade. Rodret behöfde ingen styrsel. Den smala <i>Hessinge-fjärden,</i> en half mil lång, stod blank som en spegel. Ingen manöver gjordes, utom med pumpen. Huru enfaldig är icke den mekaniken, som tvingar det inkomne vatnet, at til viss högd stiga up i pump-röret, hvarifrån det framrusar i en ränna, ut genom de vid sidan på däcket varande hål <ref>I rätt Skeppare styl kallas de spygatt.</ref>. De små lofvar Jakten kunde göra under det herskande lugnet, voro af ingen betydelse, och man ledsnade at med årornas tilhjelp befordra farten. Detta moj-väder, tröttsamt för sjöfarande, den ljumma luften, den rena horisonten på hvilken ingen enda molnfläck<noinclude> {{huvud|||kunde}} <references/></noinclude> 4n4b0dao2sv554buvzg63y7879caoc4 104 152688 503510 503464 2022-08-03T17:00:18Z Gottfried Multe 11434 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thurs" />{{huvud||( 88 )|}}</noinclude>bodd af 3 och et halft Krono-hemman, hvilka innehafvas under förpantning med Johannisbergs Kongsgård i Lundby-socken. ''Aggarön'' hörer til Siende-härad, Kierrbo-socken, i sidstnämde län, och ligger en half fjerdedels mil från fasta landet i Gran-fjärden. Segel-leden til Västerås går genom sundet. Rundt omkring stranderne kan ön räknas til en half mil. <i>Aggarö-sätesgård</i> är ej stor, men förmånlig. Den nära liggande ''Långholmen'' är äfven härtil lydande. ''Stäkesön'' ligger 3 mil från Stockholm och 4 från Upsala, just vid segel-leden. Här var från äldre tider et värn upbygt, som i gamla skrifter kallas Almar-stäket<ref>Eller Biskopsstäket, äfven Västra-stäket, til skilnad från Södra-stäket, Herra- eller Baggarsstäket i Vermdö-socken. ''Stäk'' betyder på gamla språket ett sund.</ref>, emot de fiendtlige folkslag som under hedna-tiden ströfvade i Mälaren. Det förvandlades sedan til ett Ärkebiskoppeligt befästadt slott; men detta onda näste blef förstördt, efter almänt beslut på ett herre-möte år 1517. Ön räknas til Bro-härad och Näs socken<noinclude> {{huvud|||i Up-}} <references/></noinclude> r8kd71i6pz6axdmwkkvzjzpdk7u0sxo 104 152704 503511 503465 2022-08-03T17:03:54Z Gottfried Multe 11434 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thurs" />{{huvud||( 89 )|}}</noinclude>i Upsala-län, och skiljes af ett sund från fasta landet, hvarvid ett Färje-ställe är inrättat. <i>Stäke-sätesgård</i> har många naturliga förmåner. En half mil derifrån är en sträcka med de vackraste holmar. ''Tynnelsön'' räknas til Selebo-härad, Öfver-Sela-socken i Nyköpings län, icke långt från Strängnäs. Slottet var fordom väl befästat. Det var här som K. {{sc|Gustaf}} I. lät uphänga i en ek, den uproriske <i>Junker Thomas.</i> Sätesgården ''Tynnelsö'' består af 7 {{bråk|5|8}} mantal. ''Lillön'' är belägen vid farleden emellan Strängnäs och Stockholm, i Färentuna-härad, Ekerö-socken och Stockholms län{{rättelse|,|.}} Ön är öfver en fjerdedels mil i längden, och har säteriet Kaggeholm som består af 2 mantal. ''Malmviksön'' och ''Kongshatt'' räknas til Lofö-socken. Den senare skiljes af ett sund från fasta landet. På den förra märkes säteriet ''Malmvik,'' som fordom kallades Hundskins torp, och består af 1 mantal <ref>Om Kongshatt finnes någon beskrifning s. 24.</ref>. ''Ellgarn,'' fordom Helgegarn, vid Bro-fjärden, i Färentuna-härad och<noinclude> {{huvud||F 5|Sånga-}} <references/></noinclude> lk6g8kx16azflkgpoe4uxyrvv4kt4df 104 152705 503512 503466 2022-08-03T17:06:14Z Gottfried Multe 11434 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thurs" />{{huvud||( 90 )|}}</noinclude>Sånga-socken, har af ålder varit räknad bland Kronans enskildte skogsparker. Kongsängen prydes af de skönaste löfträn. Gården Ellgarn består af ett ottondels mantal och är til sin natur skatte. Ön kan räknas til en half mil i omkretsen. Länge troddes at Jättar varit här boende. ''Björkön'' i södra-Björk-fjärden, är lydande til den ofvannämde Alsnö-församling; ligger 3 mil från Stockholm; til större delen omgifven af ler-grund. Öster ut på ön förekomma en myckenhet af ättebackar <ref>Vidare om Björkön kan läsas s. 38.</ref>. Det var här som den namnkunnige Fylkis-konungen ''Olof'' bodde, hvilken betygade så mycken välvilja emot den helige ''Ansgarius,'' som hitkom vid år 829. ''Ådön'' vid norra-Björkfjärden, räknas til Bro-härad och Lossa-socken i Upsala-län. Man omtalar der en vindbrygga hvaröfver kan köras, och fartyg likväl gå derunder. ''Ådö''-sätesgård är ett gammalt herre-säte. ''Arnön,'' emellan Gåran och Ull-fjärden, hörer til Öfvergrans socken, i Håbo-härad och Upsala-län. Ärke-<noinclude> {{huvud|||biskop-}} <references/></noinclude> h3a2d9790an4ctmh0wqggu4sjxb6htw 104 152706 503513 503406 2022-08-03T17:09:37Z Gottfried Multe 11434 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thurs" />{{huvud||( 91 )|}}</noinclude>biskopparne hade fordom tilvälladt sig den samma, hvarföre den blifvit kallad <i>Biskops-Arnön,</i> til skilnad från den förut omtalte Bond-Arnön. På sjelfva gården, der redan år 1332 stenhus bygdes, vistades K. {{sc|{{sp|Gustaf}} Ericson}} ofta. Vid Reductionen år 1684, blef Arnö-gård eller slott anslagit til boställe för Öfversten vid Lif-regementet til häst. <i>Bryggholms ön</i> emellan Staby- och Öknebo-fjärdarne, räknas til Trögds härad och Valby-socken och Upsala-län. Ön skiljes af ett sund från fasta landet. Säteriet ''Bryggholm'' består af 1 mantal. ''Nyckelön'' har sit namn deraf, at den ligger tvärt öfver de bägge stora fjärdarne Galten och Blacken; sträcker sig från Qvicksund i norr up åt det så kallade Mellansundet, hvarvid är färjeställe åt fasta landet. Ön som räknas til Snäfringe-härad och Stora-Rytters socken i Västerås län, har öfver en fjerdedels mil i längd och bredd. Här märkes ''Stensjö'' {{bråk|3|4}} mantal frälse-säteri. ''Tråssön,'' som äfven räknas til nyssnämde härad och socken, ligger snedt emot Nyckelön i Black-fjärden. Ett sund går emellan ön och fasta landet<noinclude> {{huvud|||vid}} <references/></noinclude> mj6k4jravgzbpos3j5eeljdd996vr0u 104 152707 503514 503467 2022-08-03T17:13:19Z Gottfried Multe 11434 proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Thurs" />{{huvud||( 92 )|}}</noinclude>vid Fiholmen, hvilken sätesgård tilförne varit bygd på Tråssön, der ruiner ännu synas, som utvisa at gården varit befästad, den tid då Biskopparne i Västerås voro deröfver rådande <ref>De hade äfven flere befästade säten i Västmanland, såsom <i>Johannisberg, Wästlanda,</i> m. fl.</ref>. Desse omnämde 20 öar, äro märkbare i anseende til storlek, belägenhet, upodlingar, dervarande säterier och gårdar. Åtskillige öar finnas dessutom, som i storlek kunna vara svarande emot någre af desse, til exempel: {| |- || {{em|2}} ''Kiersön.'' {{em|2}} || ''Långholmen'' vid Engsö. |- || {{em|2}} ''Ringsön.'' || ''Hallingen.'' |- || {{em|2}} ''Rölingen.'' || ''Biörnön.'' |- || {{em|2}} ''Mersön.'' || ''Däfverön.'' |} Hvilka sträcka sig til en fjerdedels mil och deröfver i längden <ref>''Kongsholmen'' vid Stockholm borde här nämnas, om den icke vore införlifvad med sjelfva hufvudstaden.</ref>; men jag har eljest ingen ting märkvärdigt at anföra om dem. Öar, som kunna räknas til {{bråk|1|8}}:dels mil i längden eller något deröfver, uptagas til 36, nämligen: {{tomrad}}<noinclude> {{huvud|||''Lång-''}} <references/></noinclude> 35zwyf67wyi1yg4459bj8pbpxnlvtdq 104 152733 503515 493104 2022-08-03T17:15:49Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||( 93 )|}}</noinclude><i> {| || {{em|2}} || Långholmen <ref>Härmed menas den vid Stockholm, der Tullhuset är inrättat, och der visitation skall ske, enligt Publ. af d. 3 Nov. 1749.</ref>. || Tjulstaholmen. |- || || Fogelön. || Aljeholmen. |- || || Biörnholmen. {{em|2}} || Nybyholmen. |- || || Gälsta-ön. || Måholmen. |- || || Skäftingen. || Rullingen. |- || || Alholmen. || Nysslingen, |- || || Smidie-ön. || Tyaren. |- || || Bona Lagnö. || Fagerön. |- || || Bastlagnö. || Segerön. |- || || Kurön. || Almö Lindö. |- || || Södra-Ridön. || Tidö Lindö. |- || || Slandö. || Löfsärken. |- || || Algö. || Södra Lindön. |- || || Obygdö. || Skuterö. |- || || Ramsö. || Hundängen. |- || || Härnö. || Billingen. |- || || Lindö. || Hamnskär. |- || || Giötön. || Måraren. |} </i> Holmar som äro 1000 alnar och deröfver i längden, äro: <i> {| || {{em|2}} || Garnholmen. {{em|2}} || Kranholmen. |- || || Högholmen. || Hvitingholmen. |- || || Askholmen. || Lindholmen. |- || || St. Lindholmen. || Skegarn. |- || || St. Gräsholmen. || Svalgarn. |} </i><noinclude> {{huvud|||''Giö-''}} <references/></noinclude> 6rdwocxr8ach1hhoidcqcgklyz9b7dz 104 152734 503516 493106 2022-08-03T17:18:20Z Gottfried Multe 11434 /* Validerad */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="4" user="Gottfried Multe" />{{huvud||( 94 )|}}</noinclude><i> {| |- || {{em|2}} || Giöholmen. || Skoggarn. |- || || Räfsholmen. || Flatgarn. |- || || Räkneholmen. || Horsgarn. |- || || Hesselbyholmen. || Saxgarn. |- || || Diurstaholmen. || Killingön. |- || || Karlholmen. || Stora Hessingen. |- || || Tyftaholmen. || Lilla Hessingen. |- || || Torsholmen. || Inön. |- || || Lindholmen. || Malmön. |- || || Fäholmen. || Långörn. |- || || Koholmen. || Ringsökalf. |- || || Brandulfsholmen. || Läxingen. |- || || Engsholmen. || Grisslingen. |- || || Tallholmen. || Skarpan. |- || || Fårholmen. || Miölaren. |- || || Kalfholmen. || Slåttskär. |- || || Hästholmen. || Karmskär. |- || || Staxhammarsholmen. || Runskär. |- || || Biurholmen. || Långskär. |- || || Kaninholmen. || Killingskär. |- || || Säfholmen. || Munkholmen. |- || || Granholmen. || Köttholmen. |- || || Sandholmen. || Korsholmen. |- || || Vässbyholmen. || Nyckelholmen. |- || || Målholmen. || St. Pehrsholmen. |} </i> {{tomrad}}<noinclude> {{huvud|||Utom}} <references/></noinclude> n2bnfdl6z1b5ix7nbt01owzp05ywsa5 104 157830 503501 2022-08-03T15:41:35Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>DEN FÖRHISTORISKA FORNFORSKNINGEN I SVERIGE 1882—84.</small>|101}}</noinclude>Vid Dals i Gröttlingbo socken hittades år 1883 i en åker 4 tjocka, öppna armringar samt 37 hela och 11 bitar af arabiska mynt, allt af silfver och vägande 1 skålp. 22 ort (St. M. 7260). Vid Bölske i Gröttlingbo socken hittades samma år 6 hela och 2 halfva tyska mynt (St. M. 7274). De upplockades på en åker, der ett mindre silfverfynd år 1856 anträffades (St. M. 2305). Vid Vikare i Viklau socken hittades i en åker 5 arabiska silfvermynt, af hvilka två äro utan prägel (St. M. 7285). Vid Qvie i Stenkyrka socken hittades år 1883 i en åker, vid plöjning, ett ringspänne af silfver, likt fig. 588 i <i>Sv. forns.</i> och vägande 13,31 ort (St. M. 7294). Vid Hundlund i Vesterhejde socken har man i en åker funnit 5 bitar af tenar m. m., samt 1 arabiskt mynt och 23 bitar af arabiska m. fl. mynt, allt af silfver och vägande nära 10 ort (St. M. 7295). Vid Högvalls i Vänge socken har man i en åker hittat ett anglosachsiskt, för Æhelræd prägladt mynt (St. M. 7296). Vid Norrgårda i Björke socken äro 2 spiralarmringar af silfver funna i en åker under plöjning; de väga 46,35 ort (St. M. 7335). Vid Skäggs i Vestkinde socken har man hittat ett armband och 14 bitar af prydnader, samt 9 hela och 36 bitar af arabiska, 21 hela och 3 bitar af tyska och 1 anglosachsiskt mynt, allt af silfver och vägande 37,17 ort (St. M. 7353). Vid Ekeskogs i Hejde socken fann man våren 1884 i en dikeskant vid en åker en silfverskatt, bestående af en bit af en prydnad, omkring 1150 hela och många bitar af arabiska mynt (St. M. 7463). Vigten är icke mindre än 8 skålp. 85,5 ort. Vid Öfvide i Eskelhems socken hittades sommaren 1884 vid gräfning i en hage en tjock, öppen armring, omkring 400 hela och många bitar af arabiska silfvermynt m. m., vägande 3 skålp. 70 ort (St. M. 7465 och 7554). Vid Hallfoser i Dalhems socken hittades hösten samma år vid plöjning i en åker 142 hela och många bitar af tyska, anglosachsiska, danska m. fl. silfvermynt, vägande 48,2 ort (St. M. 7551). Härtill komma dels det spänne af förgyldt silfver och de mynt, hvilka, såsom i det föregående är nämndt (sid. 94),<noinclude> <references/></noinclude> lpemv8km8qwwn6ww71rfp7j2da0gkfm 104 157831 503502 2022-08-03T16:04:46Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|200}}</noinclude>Den tredje lysningsdagen var redan för handen. Det var en ljuf, vacker dag, med något vemodigt i sin milda luft, sitt fullkomliga lugn och sin halfklara belysning, och äfven på Sophias sköna ansigte låg ett uttryck af samma inneboende mening. Sedan gratulationsvisiterna voro borta, lemnade Sophia sin arm åt generalen och bjöd på en promenad ut i trädgården. Från denna vek hon ut i en vacker löfäng, den Stael nu för första gången fann upptagen af gångar, som en liten park, hvilken prydnad naturen annars förnekat detta ställe. Efter några vandringar hit och dit ledde Sophia sina gäster emot en liten mörk poppellund, tätt genomflätad med caprifolium och murgrön, inom hvars mörka skuggor de funno ett smakfullt, dyrbart marmormonument, på hvars framsida stod en vacker inskription jemte Ingeborgs namn, med en friherrlig krona öfver. — Stael, — sade Sophia och räckte honom sin hand, under det hon höll sig fast vid generalens arm — det är blott en fruktan som stör min sällhet, den att icke vara värd det hjerta, som lyckliggjorts af en Ingeborg Horn, och att min plats vid din sida skall förbittra hennes faders saknad. — Om det så vore, — svarade generalen — skulle det vara emedan åsynen af er skönhet och edra egenskaper så mycket lifligare skulle återkalla minnet af min dotter och påminna mig om hvad jag med henne förlorat. — O nej, nej! Jag kan icke likna henne. Men må den pietistiska vördnad jag hyser för hennes minne, och mitt ''bemödande'' att upphinna det ideal af qvinlig fullkomlighet, jag i henne föreställt mig, göra mig värd att intaga den plats hon egt i begges edra hjertan! O, min general, säg mig att en gnista, en enda gnista af den kärlek som tillhört henne, hädanefter måtte falla på min del. — Sköna fröken! — sade den gamle krigarn, och tryckte sina läppar på Sophias mjella panna — Jag trodde icke att min faderskärlek skulle få fira nya triumfer, men den gör det, då ni ger mig den ljufva rättigheten att dermed få omfatta er. Sophia tryckte sig intill den gamles hjerta och Stael betraktade henne lika förtjust som rörd öfver den känsla, som uppenbarade sig i hennes ömhet för den ädle åldrige mannen. En mild, nästan högtidlig stämning grep allas sinnen, och en helig tystnad lade sig öfver stunden. Det var som om sjelfva naturen velat lyssna till slagen af de hjertan, som rördes af så ljufva känslor, då helt hastigt ett svagt rop lät höra sig, och ett prassel förmärktes bakom löfväggen. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> jnd286s42getph174x5lcd3ynqyt6z5 104 157832 503503 2022-08-03T16:08:24Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|201}}</noinclude>Allas ögon sågo frågande på hvarandra, under det en hemlighetsfull darrning skakade allas leder och dref blodet från allas kinder. Stael gick emellertid till sidan, hvarifrån ljudet hördes, och böjde undan grenarne, för att öfvertyga sig om hvad som kunde förorsaka det. Men knappast var detta gjordt innan han med bleknade läppar utropade: — Store Gud! — och tog ett steg tillbaka. I nästa ögonblick störtade han dock med pilens fart genom buskverket, så att det knakade och brakade i de nedtrampade grenarne, hvarpå dock lika hastigt dödens stillhet följde. Staels våldsamma framfart hade emellertid banat en öppning genom den täta grönskan, den nu både Sophia och generalen beträdde. Men till hvilken syn skulle de bär blifva vittne! Bakom den lummiga grönskan, som omgaf monumentets plats var en liten fri, gräsbeväxt plan med några mossiga stenar. Der, nedsjunken mot en sådan, låg ett afsvimmadt fruntimmer och vid hennes fötter Stael, blek, stirrande, nästan lika sanslös som hon, och mellan begge en liten åttaårig flicka, lutad öfver den förra, kyssande hennes händer, panna och kinder för att återkalla henne till lifvet. — Barmhertige Gud, är det ett bländverk? — utropade Horn — Min dotter, min Ingeborg! — Och äfven han var färdig att öfvergifvas af sina krafter. — Er dotter! Staels maka? — stammade Sophia och fattade omkring stammen af en ung närstående lind, för att icke sjunka till jorden. — Det är hon! O Gud, hvarför kan jag icke dela mina krafter för att uppehålla begge! — Och han sträckte sina händer mellan Ingeborg och Sophia. I detsamma trängde sig äfven Hysing, ledsagad af Sigrid, fram genom den nyss öppnade vägen. — Herre min Gud, så här står till! Ödet har då sparat mig den svåra befattningen af budbärare i detta ömtåliga ämne! Det måste uppkalla stora skakningar! O, min Gud! Då den lilla flickan, som stod vid Ingeborgs sida, hörde Hysings röst, vände hon sitt lilla ansigte mot honom och sade: — Ändtligen kommer du tillbaka, snälla pastor. Här är så ängsligt! Se på min mamma! Jag är så rädd. Dessa främmande menniskor, vilja de oss något ondt? — Frukta intet! Du befinner dig nu för första gången i ditt lif mellan fader och moder. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> kh9iwmt6e3u8o1gfrugflv549lmogk4 104 157833 503504 2022-08-03T16:11:30Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|202}}</noinclude>— Min far! — utropade den lilla flickan och fattade som af en hemlig instinkt Staels hand, lade den i Ingeborgs och höljde begge med sina kyssar. Vid detta ord och vid denna beröring, slogo de begge makarne upp sina ögon; deras blickar sammansmälte med hvarandras och med deras barns. — Min far, min mor! — utropade den lilla flickan och slog sina armar omkring begge. Omslutne af ett sådant föreningsband sjönko de begge makarne bröst mot bröst i en omfamning, som måste framkalla englars leende, och tårar i hvarje menskligt öga. Hvad Sophia skulle erfara, var Ingeborg den första att fatta. Från Staels armar vände hon sig derför till henne och sade: — Ni hatar mig, fröken Ridderskantz. Hur dyrt måste jag icke köpa den lyckan, att kunna säga till min dotter: “Här återfinner du din fader!” — Min fru, — sade Sophia med stolt värdighet — man byter icke så lätt känslor, att ett ögonblick skulle förvandla beundran i hat. Och jag tror mig ega vittnen här, som kunna intyga huru jag hittills betraktat er. — Hittills, men nu, men hädanefter? — De egenskaper, som jag i min föreställning af er gjort mig till mönster, skulle jag alltför ovärdigt uppfattat, om de icke bjödo rättvisa åt anspråk sådana som edra. — Fråga vittnet der! — och Ingeborg visade på Hysing — Han skall kunna intyga den fruktan, den smärta och de tårar som tanken på detta ögonblick kostat mig; han vet hur jag stridt med den plågande känslan att bryta eder lycka; och vittnet deruppe, — och hon visade mot himlen — han ser att jag ännna i detta ögonblick skulle vilja offra mig för er begge; men eger jag rätt att beröfva mitt barn i ena fallet dess fader, i det andra dess moder? — Ja, vid Gud! — sade Hysing — Jag har fällt mer än en tår och spillt mer än en bön vid de bittra strider detta älskande hjerta haft att kämpa, sedan det lärt känna de nya förhållanden i hvilka öfversten inträdt. Jag har användt mer än ett skäl att tvinga det från beslutet att i en obekant vrå af verlden gömma sitt okända lif; och hade icke moderskärlekens kraft varit den segrande, så… — Och det är ni som vill urskulda er hos mig? — sade Sophia till Ingeborg. — Är det icke jag som borde hafva allt af er att frukta? {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> aere1b0l5sw1prwr1ccacuht8x7fsmk 104 157834 503505 2022-08-03T16:15:18Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|203}}</noinclude>— Ni? — återtog Ingeborg. — Har jag icke nyss varit vittne till det rörande uppträde, som er godhet och fina känsla här beredt min make och min fader, har jag icke kastat en blick in i ert hjerta? Och ni skulle hafva något att frukta? Det ädla söker det ädla! Hur djupt har jag icke känt styrkan af denna mäktiga dragningskraft, och? — Hon fästade en blick på sin make som tycktes säga: “Hur känner jag den icke än?” Stael ville tala, men både Ingeborg och Sophia lade sitt finger på hans läppar. — Och skulle den icke låta känna sig äfven mellan våra hjertan? — sade Sophia. — Förträffliga qvinna! Hur värd kärlekens lycka! O, hvarför är jag annat än en bild i begges ert minne, er saknad? Ni skulle då älska mig, ni skulle vara lycklig och jag — afundsvärd. — Ni bör bättre än någon annan kunna inse ''huru'' ett hjerta kan fästa sig vid en man, sådan som er make; ni skall derför lika sannt som skonsamt se till de känslor, som jag icke vill söka förneka. Men endast det hjerta kan klaga sig olyckligt genom kärleken, hvilket, då den flyr, känner sig beröfvadt tron på alla de egenskaper hvarmed det smyckade den älskade och öfvertygelsen om alla stora och ädla känslors lif i denna enda. Mig har den deremot lemnat qvar aktningen, förtroendet, beundran och rättigheten till — vänskapen. Eller hur? Tillåter ni mig icke blifva er syster sedan er fader lofvat mig en faders kärlek? — Min och hans — sade Ingeborg och förde Sophia emot Stael, sedan hon först med henne omfamnat sin fader. Stael slöt Ingeborg i sin famn och kysste ömt Sophias händer. — O, jag känner det, — sade han, — bredvid den varmaste kärlek kan den renaste vänskap lefva, och den skall lefva der alltid, alltid! Den som lärt känna tvenne hjertan sådane som edra, kan icke glömma det ena utan att vara ovärdig det andra; derför, maka och vän, tillåt mig egna en lika oföränderlighet åt er begge! {{linje|5em}} Sedan de upprörda känslorna börjat något lugna sig efter detta oväntade och gripande uppträde, och man åter hunnit samla sig för fattningen af de händelser, som kunnat föranleda ryktet om Ingeborgs död m. m., uppstod en mängd frågor och<noinclude> <references/></noinclude> bmn6mdhn7qfgemstqlvpp8qxg9i8pg3 104 157835 503506 2022-08-03T16:20:01Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|204}}</noinclude>förklaringar, af hvilka vi, för att undvika en öfverflödig vidlyftighet, vilja förbigå de förra och af de sednare inskränka oss till hvad utredningen af händelsernas orsaker egentligast kräfver. Som läsaren torde påminna sig, erfor Hysing underrättelsen om Ingeborgs död under omständigheter, som ingalunda lemnade några anledningar att betvifla dess sannfärdighet. Så mycket större blef derför hans öfverraskning då han vid fångarnes ankomst till Stockholm erfor att Staels maka skulle vara deribland. Troende att ryktet derom berodde på ett misstag, ilade han genast att uppsöka Du Rietz, hvilken icke allenast bekräftade det, utan ännu mera förvånade sig öfver, att detta kunde vara Hysing oväntadt, enär han vid afresan från Moskau lemnat ett bref till värdinnan i Ingeborgs boning att framställas till Hysing, hvilket innehöll en underrättelse om det verkliga förloppet, hvilket återigen varit det, att Ingeborg, för att efter Staels undkommande, och den tjenst Tschammer mot henne kunde åberopa genom den utverkade lindringen för Du Rietz, sätta sig i säkerhet för alla slags förföljelser från hans sida, samt ock för att kunna erhålla det kära systerliga umgängessällskapet af Ebba, begagnat sig af fru Linstons död, för att med Du Rietz's biträde låta utsprida ryktet om sin egen, och sedan under den verkligen aflidnas namn med honom återvända till Kasan, der hon alltsedan lefvat i hans och sin systers hus, ett mål för begges ömhet och hulda deltagande. Vid denna underrättelse blef det Hysing ganska klart, hvarför de många bref Stael efter sin flykt, och innan han kände ryktet om Ingeborgs död, skrifvit till henne, blifvit obesvarade; liksom Staels långa resor, straxt efter hans hemkomst, i förening med den förutnämnda ovissa brefgången, lätt förklarar att han icke erhållit dem, som blifvit honom tillsända. Äfvenledes blef det honom icke svårt att uträkna anledningen till värdinnans uraktlåtenhet att framlemna Du Rietz's bref, när han fick höra, att denne tillika lemnat henne en liten summa penningar till lilla Sigrids underhåll intill den tid Hysings förbättring kunde tillåta honom att infinna sig och taga vård om henne, hvarom hon förmodligen trodde brefvet skulle innehålla några upplysningar, hvilka kunde vara hinderliga för hennes industriösa omtanka att sedermera debitera honom (Hysing) för flickans underhåll. Emellertid insåg Hysing den grymma nödvändighet som fordrade att icke fördölja för Ingeborg de nya förhållanden hennes make ingått. Ehuru sanningen gaf honom vid handen de mest förmildrande motiver, hafva vi dock erfarit det intryck<noinclude> <references/></noinclude> td9kable433hd2nanq0tm5i0nj4yl0q 104 157836 503507 2022-08-03T16:23:26Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|205}}</noinclude>som denna underrättelse på henne åstadkom. Först sedan hon efter många strider och för sitt barns skuld, allenast, beslutat sig att gifva sig tillkänna, hade hon såsom vi sett, skyndat med Hysing till det ställe der hennes make befann sig, och der händelsen, medan Hysing begifvit sig upp till stället att söka Stael, påskyndat upptäckten och framkallat den, sådan vi af det nyss föregående sett. {{linje|5em}} Här upphöra de egentligen romantiska elementerna af Staels lif. Hvad vi vidare kunna säga dig, gode läsare, finner du i hvarje biografi öfver honom. Ärad och ansedd uppsteg han till den högsta militära värdighet, den af fältmarskalk, och lefde, gynnad af alla lyckans håfvor med den hulda makan vid sin sida och fröken Sophia till sin vän intill åldrens sena dagar. Ett vackrare förhållande af qvinlig kärlek och vänskap, samt af qvinlig vördnad för qvinliga dygder än som rådde inom desså trenne ädla menniskors krets, kan man svårligen föreställa sig, och torde det vara tvifvel underkastadt antingen man mest bör beundra makans vänskapsfulla förhållande till mannens flamma eller dennas till den älskades maka. Det vissa är dock att blott det ädla förbinder sig med det ädla, och att det rena hjertat är allting rent. Genom välgörenhetens vackra dygd förstod fröken Sophia att skapa sig ett verksamt och välsignelserikt lif, och vid sig fästa tusende tacksamma hjertan. På sitt stora Araslöf lefde hon och gjorde godt både i hyddorna och inom de högre men fattigare familjerna, der hon sörjde för barnens uppfostran och fortkomst jemte föräldrarnes uppehälle och bergning. Så glömde hon småningom att det fanns en annan lycka än den att öfva välgerningar och glädjas åt andras väl, tills hon ändtligen skulle besanna den kända satsen att “<i>gammal kärlek rostar icke</i>,” i det hon då Stael på sin ålderdom blef enkling fullbordade den engång brutna föreningen med den enda hon älskat, och nu i den gamla familjegrafven i Vapnö kyrka, som hans maka, intar platsen på hans ena sida, liksom Ingeborg Horn på den andra. {{linje|5em}} Innan vi afsluta dessa blad må vi emellertid skänka några ord åt de öfriga der förekommande och med Staels öde förbundna personer. Hvad de i Ryssland qvarvarande mäktiga<noinclude> <references/></noinclude> s7uhyozlih6xl53zo58m2o8rkpndgq7 104 157837 503508 2022-08-03T16:26:33Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{c|206}}</noinclude>fienderna och beskyddarena beträffar, hafva vi oss om dem ingenting bekant. Men den lön som väntade den tappre och ädle general Horn var, att vid fångarnes hemkomst återfinna alla sina fyra döttrar, gifta med svenska officerare, och sedermera dela sin ålderdom mellan dem, i deras lyckliga hem, och se förhoppningsfulla slägten uppvexa för kommande tider, och i deras sinnen inplantera vördnaden för de fosterländska dygder, som utmärkt hans dagar och hans lif. Hvad vår vän Hysing angår, så gjorde återseendet af “lilla Sigrid,” efter trenne års skilsmessa, på honom ett ganska eget intryck. Hon hade nu vext upp och blifvit en femtonårig flicka, i hvars väsende icke allenast inflytandet af det vackra qvinliga efterdöme, som de sednare åren ställt henne för ögonen, tydligen lät förmärka sig, utan äfven en fri, obehindrad utveckling af de vackraste och lyckligaste naturgåfvor. Så var hon på en gång täck och god, med glättighet i sitt lynne, men en djup känsla för lifvets allvar och högre fordringar, samt derjemte begåfvad med en intelligens som tillegnat sig allt hvad den tiden förstod med qvinlig bildning, och först och sist en gudsfruktan som adlade alla andra insigter. Huru det tillgick, det må läsaren sjelf göra sina gissningar öfver, men det vissa af saken är dock, att hennes och Hysings känslor för hvarandra, under deras sammanvaro på Araslöf, öfvergingo till den form, hvaraf en kärleksförklaring och ett ''ja'' blef det närmaste resultatet, och det lyckligaste äktenskapslif i prestgården i Eskilstuna det följande. {{linje|5em}} <section end=kap27 /> {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 5hyjhq2h4ni94gyua4rq3kuh6gitvlt 0 157838 503509 2022-08-03T16:27:23Z Thuresson 20 Kap 27 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Georg Bogislaus Stael v. Holstein 1854.pdf" from=207 to=214 fromsection="kap27" tosection="kap27" kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Georg Bogislaus Stael v. Holstein|27]] pw8z4qzjhxsam3rqmne7kxgscu8ch64 104 157841 503538 2022-08-03T19:39:27Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|63}}</noinclude>anblick. Södra sidan af huset, hvars vägg var öfverhöljd af murgröna, utsträckte sin oregelbundna, men likväl vördnadsvärda front längs en dels stensatt, dels sandad terrass, som var prydd med blommor och vackra buskväxter. Från denna upphöjning nedsteg man på tre olika trappor, en i midten och en på hvardera ändan, till hvad man kunde kalla den egentliga trädgården. Terrassen omgafs för öfrigt rundt omkring af en stenbalustrad, som, på vissa mellanrum, var prydd med stora, groteska, på sina bakben sittande djurgestalter, för det mesta björnar, hvilka tycktes vara favoritdjur. Midt på terrassen, emellan en glasdörr, som ledde in till nedra våningen, och den mellersta trappnedgången, stod ett väldigt djur af samma slag och uppbar på sitt hufvud och sina framtassar en solvisare af ovanligt omfång, på hvilken voro inristade flere tecken, än Edwards matematiska kunskaper satte honom i stånd att uttyda. Trädgården, som tycktes vara omsorgsfullt vårdad och öfverflödade på fruktträd, företedde en rikedom af blommor och ständigt grönskande buskväxter, klipta i sällsamma former. Den var anlagd i terrasser, som sänkte sig från vestra muren ned till en stor bäck, som flöt lugnt och stilla, så länge den utgjorde en gräns för trädgården, men nära dess slut brusande störtade sig öfver en stark dam, som förorsakade dess korta lugn; der bildade den ett vattenfall, hvaröfver man hade utsigt från en åttkantig sommarpaviljong, hvilken hade en förgyld björn på taket såsom vindflöjel. Efter detta språng antog bäcken sin naturliga, våldsamma karakter och flydde undan ögat i en djup, skogbevuxen däld, utur hvars träddungar höjde sig ett massivt, men förfallet torn, som varit baronernas af Bradwardine forna residens. Den midt emot trädgården belägna stranden af bäcken utgjordes af en liten gräsplan, der man plägade byka kläder; denna gräsplans bakgrund bildades af en mängd uråldriga träd. Scenen, ehuru behaglig, var likväl ej alldeles lik {{Samma som|på|Q=Q122980|ord=Armidas trädgårdar}}, ehuru »''due donzelette garrule''» ej saknades i detta förtrollade paradis; ty på den nyssnämnda lilla gräsplanen gjorde två barbenta flickor, stående i hvar sitt tvättkar, med sina fötter tjenst som en patenttvättmaskin. Men flickorna qvarstannade ej liksom Armidas<noinclude> <references/></noinclude> d9o49tahsrrr1ljp9dv2hpyard22bu3 104 157843 503540 2022-08-03T19:41:39Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />64</noinclude>jungfrur för att med sina sånger helsa den ankommande gästen, utan, skrämda vid åsynen af en vacker främling på motsatta sidan, nedsläpte de sina klädningar (jag borde säga sin klädning för att vara fullt korrekt) öfver sina ben, hvilka deras sysselsättning nästan väl mycket blottade, och med ett gält utrop af »herre min Gud!» yttradt i en ton midt emellan sedesamhet och koketteri, sprungo de sin väg som rådjur, hvar och en åt sitt håll. Waverley började förtvifla om att vinna inträde i denna ensliga och, som det tycktes, förtrollade boning, då en person närmade sig uppför en af trädgårdsgångarne, der han stod. I förhoppning att detta vore en trädgårdsmästare eller någon af husets betjening, gick Edward utför trapporna för att möta honom; men då gestalten närmade sig, och långt förrän han kunde urskilja dess anletsdrag, förvånades han öfver besynnerligheten af dess utseende och åtbörder. Än höll denna varelse händerna sammanknäpta öfver hufvudet, liksom en hindu stadd i botöfning, än svängde han dem perpendikulärt åt hvardera sidan, liksom en pendel, och än slog han dem snabt och ofta tvärs öfver bröstet, en åtbörd, som alldeles liknade det surrogat för den vanliga piskningsmotionen, en hyrkusk begagnar på en kall, klar dag, då hans hästar stå sysslolösa. Hans gång var lika besynnerlig som hans åtbörder; ty ibland hoppade han en lång stund på högra foten och bytte derefter om fot för att fortsätta samma framåtskridande på den venstra, hvarefter han satte dem båda två tätt tillsammans och började hoppa jemfota. Äfven hans drägt var föråldrad och narraktig och bestod af ett slags grå jacka med röda uppslag och pikerade ärmar, hvarigenom ett rödt foder framlyste. De öfriga delarne af hans drägt voro af en motsvarande färg, ej till förglömmandes ett par skarlakansröda strumpor och en dito mössa, som helt stolt var prydd med en kalkonfjäder. Edward, hvilken han ej tycktes bemärka, varseblef nu i hans anletsdrag en bekräftelse på hvad hans utseende och åtbörder redan tillkännagifvit. Det var synbarligen hvarken fånighet eller vansinne, som gåfvo ett af naturen nästan vackert ansigte detta besynnerliga, förryckta uttryck, utan något, som liknade en sammansättning af båda, hvari fånens enfald var blandad med en förvirrad fantasis ytterligheter. Han sjöng med<noinclude> <references/></noinclude> d22zlw762guiefx8rgdpuf7tdxz89ex 104 157844 503541 2022-08-03T19:46:11Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|65}}</noinclude>mycket allvar och ej utan en viss smak en bit ur en gammal skotsk visa: <poem>Du falske vän, om du mig bedrog {{em}}Om sommarn, då rosorna blomma, Så skall ge dig så godt igen {{em}}Om vintern, när snöskurar komma. Om ej, om ej, du min hjertans kär, {{em}}Om ej du mig älskar igen, Men tar dig en annan — o, då jag svär, {{em}}Jag söker en annan vän.</poem> Här upplyfte han sina ögon, hvilka hittills varit upptagna af att betrakta, huru hans fötter höllo takt med melodien, och varseblef Waverley, hvarvid han genast aftog sin mössa. Ehuru Edward hyste föga hopp att få något svar på en bestämd fråga, bad han likväl att få veta, om mr Bradwardine var hemma, eller hvar han kunde råka någon af hans betjening. Den tillfrågade svarade, och liksom hexans i {{Samma som|på|Q=Q7709483|ord=Thalaba}}, »var hans tal alltjemt sång»: <poem>Att blåsa sitt jagthorn {{em}}Ut riddaren drog; Att kransar sig binda {{em}}Gick damen i skog. Skön Ellen i kammar'n {{em}}Mjuk mossa nu strör, Att riddarens fotsteg {{em}}Ej någon der hör.</poem> Detta gaf ingen upplysning, och då Edward förnyade sina frågor, fick han ett hastigt svar, hvaraf han till följd af det snabba och egna uttalet endast kunde förstå ordet »taffeltäckaren». Waverley bad derpå att få träffa taffeltäckaren, hvarpå karlen med en slug blick och en menande nickning gaf honom tecken att följa sig och började hoppa och dansa utför samma gång, uppför hvilken han nyss kommit. »Det var mig en besynnerlig vägvisare», tänkte Edward, »och ej olik en af Shakespeares listiga bondtölpar. Jag är inte just särdeles klok, som anförtror mig åt hans ledning; men visare män ha blifvit ledda af narrar.» De kommo nu till slutet af gången, der de veko tvärt af kring en liten blomsterparterr, som i öster och norr var skyddad af en tät idegranshäck, och funno der en gammal man, arbetande i skjortärmarne. Hans utseende var<noinclude> <references/> {{huvud|<small><i>Waverley.</i></small>||<small>5</small>}}</noinclude> 1ma9s6d99i28anemf301ul3rgub0gf2 104 157845 503542 2022-08-03T19:48:04Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />66</noinclude>midt emellan en bättre tjenares och en trädgårdsmästares, i det hans röda näsa och skjortmanschetter tycktes tillhöra den förstnämnda befattningen, och hans solbrända, väderbitna ansigte och gröna förkläde syntes antyda <poem>»Gamle Adams afbild, odlande sin lustgård».</poem> Hofmästaren — ty han var detta, och ovedersägligen den andra statsfunktionären i baroniet; ja, såsom inrikesminister var han i sitt köks- och källardepartement till och med förmer än sjelfva intendenten Macwheeble — nedlade sin spade, kastade hastigt på sig rocken och bad med en vredgad blick på Edwards ledsagare, förmodligen föranledd af att denne ditfört en främling, medan han var sysselsatt med detta mödosamma och, som han sannolikt tyckte, förnedrande arbete, att få veta, hvad herrn befalde. Sedan han blifvit underrättad, att den främmande önskade aflägga ett besök hos hans husbonde, samt att hans namn var Waverley, antog den gamle mannens ansigte ett uttryck af vördnadsfull vigtighet. Han kunde trygt försäkra, sade han, att hans nåd skulle bli utomordentligt glad att få träffa honom. Behagade inte mr Waverley några förfriskningar efter sin resa? Hans nåd var hos folket, som höll på med ett fälle i skogen, och de två trädgårdsdrängarne — med eftertryck på ordet ''två'' — hade fått befallning att åtfölja honom. Emellertid hade han sjelf roat sig med att rusta i ordning miss Rosas blomsterparterr, för att han skulle vara till hands att emottaga hans nåds befallningar, i fall så påfordrades; han tyckte mycket om trädgårdsskötsel, men hade föga tid till dylika nöjen. — »Han kan inte på några vilkor hinna med det mer än två dar i veckan», inföll Edwards sällsamme ledsagare. En sträng blick från taffeltäckaren bestraffade denna inblandning, och i det han benämnde honom David Gellatley, befalde han honom i en ton, som ej tillät några invändningar, att söka upp hans nåd i skogsrödjningen och säga honom, att en herre söderifrån kommit till stället. »Kan den stackars karlen framlemna ett bref?» frågade Edward. — »Fullkomligt säkert, sir, till hvar och en, som han hyser vördnad för. Jag skulle likväl inte gerna vilja anförtro honom något långt muntligt budskap — ehuru han är mera skälm än narr.» {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> s22p16jgigh5kmq36oow9moohtwvkyo 104 157846 503543 2022-08-03T19:49:28Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" />{{ph|67}}</noinclude>Waverley öfverlemnade sitt kreditiv till mr Gellatley, som tycktes bekräfta hofmästarens sista anmärkning; ty då denne såg åt ett annat håll, gjorde han sådana grimaser åt honom, att hans ansigte liknade de groteska fysionomier, man får se på tyska piphufvud, hvarefter han med en löjlig bugning för Waverley dansade sin väg för att uträtta sitt ärende. »Han är en stolle», sade taffeltäckaren; »det fins en sådan nästan i hvar by i landet, men vår har blifvit alldeles bortskämd. Han brukade förr rätt bra kunna förrätta sitt dagsverke; men sedan han lyckades rädda miss Rosa från lairdens af Killancureit engelska tjur, kalla vi honom för David Gör-litet; och vi skulle gerna kunna kalla honom för David Gör-intet, ty sedan han fick de der granna kläderna för att roa hans nåd och min unga fröken (förnämt folk har sina nycker), har han bara dansat så der af och an i huset utan att göra ett Guds skapande grand annat än laga i ordning hans nåds metspön och fånga flugor till bete eller kanske på en ledig stund fiska ett kok laxöring. Men här kommer miss Rosa, som, jag kan gå i god för det, skall bli högst glad att få se en Waverley i sin faders hus, Tully-Veolan.» Men Rosa Bradwardine förtjenar bättre af sin ovärdige biograf än att införas i slutet af ett kapitel. {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> fpv9degti121q79lt0obtcu2q908cuq 104 157847 503544 2022-08-03T19:51:49Z Thuresson 20 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Thuresson" /></noinclude><h2 align="center" style="border-bottom:none;">TIONDE KAPITLET.<br /><b>Rosa Bradwardine och hennes far.</b></h2> {{Initial|M}}iss Bradwardine var blott sjutton år; men då vid den sista kappränningen i grefskapets hufvudort hennes skål föreslogs bland en hop andra skönheters, hade lairden af Lumperguaigh, som var ständig president i Bautherwhillery-ktubben, ej blott ropat ''da capo'' till skålen, utan äfven, innan han genom att tömma en halfstopspokal Bourdeaux verkstälde dryckesoffret, benämnt den gudomlighet, åt hvilken det var helgadt, Tully-Veolans ros; vid hvilket högtidliga tillfälle tre hurrarop uppgåfvos af alla de sittande ledamöterna af detta aktningsvärda sällskap, hvilkas strupar vinet lemnat i stånd till en dylik kraftyttring. Ja, jag är till och med förvissad om, att sällskapets sofvande medlemmar snarkade bifall, och att, ehuru starka pokuleringar och svaga hjernor hade förflyttat två eller tre af dem på golfvet, likväl äfven dessa, som fallit från sina upphöjda platser och vältrade sig — jag vill ej drifva parodien längre — yttrade vissa oartikulerade ljud, som antydde deras samtycke till förslaget. Ett så enhälligt bifall kunde endast skänkas åt den erkända förtjensten, och i sjelfva verket var Rosa Bradwardine värdig mycket förnuftigare personers gillande, än dem, Bautherwhillery-klubben kunde uppvisa, äfven innan ledamöterna tömt det första glaset. Hon var verkligen en ganska vacker flicka enligt den skotska föreställningen om skönhet, det vill säga med en rikedom af gyllne lockar<noinclude> <references/></noinclude> tmqxuxdxujutqawfpexk7h4m7x7xos7 0 157848 503545 2022-08-03T19:53:06Z Thuresson 20 Kap 9 wikitext text/x-wiki <div class=layout2 style="text-align: justify; "> <pages index="Waverley 1879.djvu" from=66 to=71 kommentar={{nop}} header=1/> <references/> </div> [[Kategori:Waverley|09]] [[fr:Waverley/Chapitre IX]] 726fav8z6yx1vy9fge6waijqeq7n82p 104 157849 503557 2022-08-04T00:41:20Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||{{sc|Inledning.}}|}}</noinclude>nes väl således vara ibland de mäst fördelacktiga och climatet godt och hälsosamt; men det har dock blifvit anmärkt, såsom besynnerligt, att dödligheten i Stockholm skall vara större, än i flere utländske Städer<ref>Runneberg, Vet. A. H. 1775, p. 227.</ref>. Efter Tabell-verket som inrättades 1746, och tog sin början till verkställighet 1749, var Mortaliteten i Stockholm ifrån 1749 till 1763, fem af hundrade, då man i allmänhet ej fyllest kunde räkna 3 af 100 i landsorterne. Afgången har på Mankönet i bästa åren, blifvit räknad mer än dubbelt starkare i Stockholm, än på landet, och större än i de folkrikaste Städer i Europa. För skonsamme år, har man ansedt, då i Hufvud Staden 2790 födas och dö; men per medium har de dödas antal stigit till 3785 årligen, och år 1763 till 5004<ref>Ibid. Tom. 27.</ref>. På 16 år ifrån 1721 till 1736, uppgifves i Stockholm vara födde 29,539, och döde 33,672. På 18 år ifrån 1749 till 1766, födde 46,029 och döde 61,742<ref>Ibid. Tom. 30, p. 7, 9.</ref>. Hvilket allt icke tyckes ådagalägga, att climatet är det sundaste, eller ock, att andra orsaker torde föranleda till den större beräknade dödligheten i Stockholm, såsom vissa härjande sjukdomar; strömmars och hamnars igänfyllande; felande anstalter i anseende till renhållningen; spädare barns mindre granlaga vård och skjötsel; sedernes fördärf, lefnadssättet, Luxen, med mera. Uti ett tal, om dödligheten i Stockholm hållit i Vet. A. 1785 af Assessoren <i>J. L. Odhelius,</i> är närmare undersökt och granskat, huru vida i Stockholm, en ibland 20, eller efter en<noinclude> {{huvud|||an-}} <references/></noinclude> jmtr0ztnp2ypkc6lsvuop1qpg8wqnkc 104 157850 503558 2022-08-04T01:36:33Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||{{sc|Inledning.}}|}}</noinclude>annan uträkning, 1 bland 21 à 22 lefvande årligen dör, då i Berlin och Köpenhamn 1 dör bland 28, och i Rom, London och Paris, en bland 24 à 25; till utrönande om dödligheten i Stockholm verkeligen är större, än i förenämde Städer. Dödlighetens uppgifne förhållande i Stockholm, grundas på antalet af de årligen döde, emot det antal lefvande människor i Staden finnes; hvilket sednare antal åter beror på den, hvart tredje år, till Tabell Commissionen inlämnade förteckning på Stockholms invånare. Vore bägge desse räknetal lika säkre och ostridige; så vore uppgiften om Stockholms Stads större mortalitet ovedersägelig. Men sedan i detta tal blifvit på sannolika grunder ådagalagt, att dödslistan är i den mån pålitelig och säker; som förteckningen på de verkeligen lefvande, är i flere afseenden ofullständig och opålitelig; hvaraf en betydande missräkning i Stadens folknummer uppkommer; hvilken icke alldeles undfallit dem, som gjordt jämförelsen, emellan de lefvande och döde (Vet. A. H. 16 Vol. p. 15. Vol. 27, p. 14), och sedan än vidare, omständeligen blifvit utredt, att Stockholms belägenhet, och Physiske beskaffenhet, samt Policens tillsyn vid renhållningen; så väl, som sjukvården och de anstalter, som af Medicinal verket bero, m. m. icke kunna tillskriſvas någon orsak, till en större dödlighet i Stockholm, än andra stora Städer; utan snarare utfalla till motsatsens bestyrkande; och då den proportion emellan lefvande och döde, som uppkommer, på säkra grunder, ehuru i de farligaste ålldrar, nemligen första lifsåret och ållderdomen, gifver ett skäligen godt utslag, att en af 25 à 26 endast årligen afgår; så synes<noinclude> {{huvud|||högst}} <references/></noinclude> aaunvjft9zfy7e5exo75d49qcmrnabp 104 157851 503559 2022-08-04T03:59:01Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ Sista ord på rad 2 är omöjligt att tyda. proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||{{sc|Inledning.}}|}}</noinclude>högst sannolikt blifva, att Stockholms Stad ingalunda förtjenar det vanryckte, att innom ** hysa, ett större dödlighets-frö, än andra stora och lika folkrika Städer — En mening som helt och hållit, och endast blifvit grundad, på den jämförelse som blifvit gjord, emellan mantals-Commissariernes ofullständiga och dödslistornes fullständiga uppgifter. Genom förenämde granskning, har man således blifvit förvissad om den sanning, hvarmed en <i>Wargentin,</i> redan för detta tröstat: att mortaliteten i Stockholm ej lika säkert finnes i naturen, som den visar sig i räkning på papperet<ref>Wilkes svar vid förenämde tal.</ref>. Hvarom mera angående folknummern i Stockholm. Thermometerns medelhögd i Stockholm, enligt 21 års observationer, är i Januar. - 5, 3; Febr. - 3, 4; Mart. - 2, 1; April + 3, 8; Maji + 9, 2; Jun. + 15, 7; Jul. + 18, 0; Aug. + 16, 4; Sept. + 11, 8; Oct. + 6, 2; Nov. + 1, 6; Decemb. - 2, 1; omkring den 28 Mars börjar dess medelhögd för hela dygnet, att stiga öfver fryspuncten; d. 15 Maji blifver dess medelhögd 10 grader öfver fryspuncten, d. 20 Sept. faller den åter under 10 grader, och d. 19 Nov. börjar den att hålla sig under fryspuncten. Hela årets medelhögd är + 5,° 8, allt Celsii Thermometer. Antalet af klara dagar äro 105, nederbördsdagar 140, stormdagar 24 à 25. Isarne lågo ännu i slutet af April, åren 1763 och 1771<ref>Detta utdrag af meteorologiska observationerne på Stockholms Observatorium, är genom Herr Profess. Melanderhielms åtgärd, benägit meddelt.</ref>. {{linje|8em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> ecygtp9y3zcdmksvkp18a7o1n7rxhar 503564 503559 2022-08-04T06:43:00Z Thurs 138 kompl. eft. Stockholmskällan proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" />{{huvud||{{sc|Inledning.}}|}}</noinclude>högst sannolikt blifva, att Stockholms Stad ingalunda förtjenar det vanryckte, att innom sig <!-- kompl. eft. Stockholmskällan --> hysa, ett större dödlighets-frö, än andra stora och lika folkrika Städer — En mening som helt och hållit, och endast blifvit grundad, på den jämförelse som blifvit gjord, emellan mantals-Commissariernes ofullständiga och dödslistornes fullständiga uppgifter. Genom förenämde granskning, har man således blifvit förvissad om den sanning, hvarmed en <i>Wargentin,</i> redan för detta tröstat: att mortaliteten i Stockholm ej lika säkert finnes i naturen, som den visar sig i räkning på papperet<ref>Wilkes svar vid förenämde tal.</ref>. Hvarom mera angående folknummern i Stockholm. Thermometerns medelhögd i Stockholm, enligt 21 års observationer, är i Januar. - 5, 3; Febr. - 3, 4; Mart. - 2, 1; April + 3, 8; Maji + 9, 2; Jun. + 15, 7; Jul. + 18, 0; Aug. + 16, 4; Sept. + 11, 8; Oct. + 6, 2; Nov. + 1, 6; Decemb. - 2, 1; omkring den 28 Mars börjar dess medelhögd för hela dygnet, att stiga öfver fryspuncten; d. 15 Maji blifver dess medelhögd 10 grader öfver fryspuncten, d. 20 Sept. faller den åter under 10 grader, och d. 19 Nov. börjar den att hålla sig under fryspuncten. Hela årets medelhögd är + 5,° 8, allt Celsii Thermometer. Antalet af klara dagar äro 105, nederbördsdagar 140, stormdagar 24 à 25. Isarne lågo ännu i slutet af April, åren 1763 och 1771<ref>Detta utdrag af meteorologiska observationerne på Stockholms Observatorium, är genom Herr Profess. Melanderhielms åtgärd, benägit meddelt.</ref>. {{linje|8em}} {{tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> fdzpt5zv7prcvz9pbyzqhxn4mwrr9nb 104 157852 503560 2022-08-04T05:34:51Z Bio2935c 11474 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Bio2935c" /></noinclude><h2 align="center" style="border:none;">INNEHÅLL.</h2> {{innehåll börjar}} <center> {| |colspan="2"| |style="text-align:right;" |{{em}}Pag. |- |colspan="2"|{{st|I|200}}nledning |- |colspan="2"|{{sp|Första Afdelningen,|0.25}} om Stockholm innom broarne. |- |style="text-align:right; vertical-align:top;" |1. |Capitlet, om Stockholms Stads första anläggning. |style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |1. |- |style="text-align:right; vertical-align:top;" |2. |Om Stockholm i sin början och i sitt vidare tilltagande. |style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |41. |- |style="text-align:right; vertical-align:top;" |3. |Om Stadens bebyggande i sednare tider. |style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |68. |- |style="text-align:right; vertical-align:top;" |4. |Om Torgen och de dervid belägne Hus, samt allm. Brunnarne inne i Staden. |style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |86. |- |style="text-align:right; vertical-align:top;" |5. |Om Kyrkorne. |style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |113. |- |style="text-align:right; vertical-align:top;" |6. |Om de i Stockholm, till Svenska Konungars äreminnen, uppreste Bildstoder. |style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |167. |- |style="text-align:right; vertical-align:top;" |7. |Om de i Staden varande Publike Hus och allmänne inrättningar. |style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |179. |- |style="text-align:right; vertical-align:top;" |8. |Om någre i Staden varande enskildte Hus, m. m. |style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |261. |- |style="text-align:right; vertical-align:top;" |9. |Om Stadens storlek, Folkmängden och Husens antal. |style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |272. |- |style="text-align:right; vertical-align:top;" |10. |Om Kröningar, Riksdagar och högtideliga Intåg i Stockholm. |style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |285. |- |colspan="2"|{{sp|Andra Afdelningen.|0.25}} |- |style="text-align:right; vertical-align:top;" |1. |Capitlet, om Kongl. Slottet. |style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |304. |- |style="text-align:right; vertical-align:top;" |2. |Om Stockholms Stads Försvars-verk. |style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |354. |- |style="text-align:right; vertical-align:top;" |3. |Om de af Stockholms Stad uthärdade belägringar och anfall. |style="text-align:right; vertical-align:bottom;" |366. |} </center> {{innehåll slutar}} {{linje|8em}} {{tomrad}}<noinclude> {{huvud|||{{st|IN-|150}}}} <references/></noinclude> dzi6ovr1e5ho6x9gn9d47lu0hlaf6tq 109 157854 503562 2022-08-04T06:39:29Z Thurs 138 /* Annan inskanning */ nytt avsnitt wikitext text/x-wiki == Annan inskanning == *[[Användare:Bio2935c|Bio2935c]]: Det finns en annan inskanning av verket på [https://stockholmskallan.stockholm.se/post/7990 Stockholmskällan] som kan användas som referens vid otydliga ord. Om man inte vill byta ut hela filen förstås. [[Användare:Thurs|Thurs]] ([[Användardiskussion:Thurs|diskussion]]) 4 augusti 2022 kl. 08.39 (CEST) kkqr6a8pewe2sh55pj6cito2yvhncra 503563 503562 2022-08-04T06:40:04Z Thurs 138 wikitext text/x-wiki == Annan inskanning == @[[Användare:Bio2935c|Bio2935c]]: Det finns en annan inskanning av verket på [https://stockholmskallan.stockholm.se/post/7990 Stockholmskällan] som kan användas som referens vid otydliga ord. Om man inte vill byta ut hela filen förstås. [[Användare:Thurs|Thurs]] ([[Användardiskussion:Thurs|diskussion]]) 4 augusti 2022 kl. 08.39 (CEST) 89fwrn5drhxy7pj4v2hn2mdauhky03j 104 157855 503565 2022-08-04T07:52:12Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|102|<small>OSCAR MONTELIUS.</small>|}}</noinclude>af amanuensen Gustafson hittats i grafvar vid Hafvor i Hablingbo socken; dels åtskilliga under föregående år funna prydnader och mynt af silfver, som Statens Historiska Museum erhöll med major Ulfsparres samling. Sammanlagda vigten af det silfver från nu i fråga varande tid, som under de tre sista åren hittats i Sverige och förvärfvats för Statens Historiska Museum, går till 26 skålp. I sammanhang härmed bör nämnas, att man i Mellandyträsk i Martebomyr på Gotland våren 1883 hittade en tjock, öppen armring af <i>tenn,</i> af samma form som de silfverarmringar, hvilka äro afbildade fig. 597—599 i <i>Sv. forns.</i> (St. M. 7170). Den väger 58,2 gram. {{linje|10em}} {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 2q28vdxoo89b9ybp42o8xpts9nqgxdz 104 157856 503566 2022-08-04T08:08:19Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" /></noinclude><h2 align=center style="border-bottom:none;">Om välgörenhet under medeltiden.<br><br> I. Den äldre tiden. De andliga riddareordnarne.</h2> {{c|Af}} {{c|'''''Hans Hildebrand.'''''}} För sex år sedan meddelade jag i denna tidskrift några »Anteckningar ur medeltidens hvardagslif», hvilka hufvudsakligen framlade exempel på nöd och vådor, för hvilka medeltidens menniskor voro utsatta. Arten af de källor, som jag använde och angaf, gjorde det icke möjligt att framhålla några ljusare sidor; hvardagslifvets lycka ger sällan anledning till uppteckning. Som en motbild till dessa tidigare anteckningar vill jag här meddela några upplysningar om den välgörenhet, med hvilken man under medeltiden sökte afhjelpa det mångenstädes, stundom under mycket svåra former uppenbarade eländet. Det är förnämligast de svenska förhållandena, som jag vill uppmärksamma, men då det är angeläget att framhålla dem i deras rätta belysning, har jag funnit det nödigt att lemna en öfverblick af förhållandena i utlandet. Uppmärksamheten der har i senare tid varit i synnerlig grad egnad åt utvecklingen af den kristliga välgörenheten under medeltiden. Exempelvis må anföras, att professor Alberdingk Thijm i Leiden år 1882 erhöll ett pris af k. Vetenskapsakademien i Bruxelles för en vidlyftig afhandling: De Gestichten van liefdadigheid in België van Karel den groote tot aan de XVI:e eeuw. Förlidet år utgaf d:r Uhlhorn i Loccum ett mycket förtjenstfullt arbete öfver Die christliche Liebesthätigkeit im Mittelalter. Ett tredje arbete, Ratzingers Geschichte der kirchlichen Armenpflege, likaledes med loford omtaladt, har jag ej haft tillfälle se. {{Tomrad}}<noinclude> <references/></noinclude> 2g5k3396rmee48gj2fvyajxvda5t3go 104 157857 503567 2022-08-04T08:30:03Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud|104|<small>HANS HILDEBRAND.</small>|}}</noinclude>Såsom omfattande kärlekens religion måste kristenheten med ifver vinnlägga sig om allt, hvarmed den lidande nästans nöd kunde afhjelpas. Förhållandena inom den äldsta kristna kyrkan lemna vi här å sidan, för att sysselsätta oss med medeltidens, under hvilken kyrkan, rik på menskliga tillsatser, visade sig underkastad de vexlingar, som tillkomma allt menskligt. Att icke hålla på sitt eget ansågs från början vara den kristnes pligt och kyrkan riktades tidigt genom gåfvor; kyrkans egendom betecknades af en tidig författare som »de troendes skänker, syndernas lösepenning, de fattiges arfvelott». Under tidernas utveckling funno dock de mäktige inom kyrkan, att hennes egendom kunde användas på mångahanda andra sätt än till de nödstäldes lisande. Derför blefvo dessa dock icke utan hjelp, ty kyrkans män förstodo att inskärpa hos allmänheten den makt att borttaga synder, som allmosor egde. På Karl den stores tid sade Alcuin: »hafva vi guldet kärt, så låtom oss sända det före oss till himmelen, der det skall blifva åt oss bevaradt». När kyrkans ställning i en verld, som ännu icke var genomträngd af kristendomens anda och som mot det kristliga väsendet alltför ofta reste sig i trots, föranledde införandet af ett botreglemente så detaljeradt, att hvar förbrytelse fick sin bestämda, stundom ganska långvariga botgöringstid, under hvilken man särskildt var förpligtad till fastor, beredde man de felande möjligheten att minska bottiden genom allmosor. En för stiftet Reims utfärdad botordning innehåller en fullständig aflösningstaxa: en dags botgöring kunde ersättas genom läsning af 50 psalmer, en veckas med 300 (en rabatt på 50!), en månads med 1,200 (en rabatt på 300—350!); den, som ej kände psalmerna, kunde gifva de fattiga allmosor till en pennings värde för dagen, hvarjemte man två dagar i veckan måste delvis fasta. Talet om rabatt vid handel <i>en gros</i> får dock ej tagas rätt och slätt som en anklagelse mot kyrkan att förvända kristendomens bud, ty dels förutsatte kyrkan att denna psalmläsning och dessa allmosor skulle hafva sin grund ett botfärdigt sinnelag, dels ville man så mycket möjligt var förkorta den tid, under hvilken den till bot dömde var utesluten från kyrkans gemenskap. Men dermed kunde man dock ej hos den stora allmänheten utrota den krassare uppfattningen. En rik engelsman, som år 747 hade blifvit dömd till botgöring, anhöll att derifrån befrias, emedan han hade gifvit så många<noinclude> <references/></noinclude> fwn01w0vfecyiu868s8e3e3dzf5rcou 104 157858 503568 2022-08-04T08:31:28Z Gottfried Multe 11434 /* Ej korrekturläst */ Skapade sidan med 'allmosor, att de kunde räcka till borttagande af alla lians synder, 300 år. För öfrigt blef under den karohan lefde lingiska perioden ieke blott de undantagsfall, händelse af brott mot kyrkan, förekommande allmosorna, utan oek de för normala förhållanden beräknade allmosorna regleinenterade. Från år 765 hafva vi det första bestämda påbudet, att livar man skulle af sin egendom erlägga tionde, till fromma för kyrni o8or, om älven i i i kan och... proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="1" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>OM VÄLGÖRENHET UNDER MEDELTIDEN.</small>|105}}</noinclude>allmosor, att de kunde räcka till borttagande af alla lians synder, 300 år. För öfrigt blef under den karohan lefde lingiska perioden ieke blott de undantagsfall, händelse af brott mot kyrkan, förekommande allmosorna, utan oek de för normala förhållanden beräknade allmosorna regleinenterade. Från år 765 hafva vi det första bestämda påbudet, att livar man skulle af sin egendom erlägga tionde, till fromma för kyrni o8or, om älven i i i kan och de fattige: efter en hungertid hade man detta år lätt ymnig skörd, och Pippin påböd tionden (till hvars erläggande kyrkan redan tidigare hade manat), som ett bevis på tacksamhet. Tionden blef dock en parodi på kristliga barmhcrtighetsstället för den frivilliga kärlekens skänk en befäld och verk: till sitt belopp faststäld afgift, som man allmänhet knotande en i i Då Karl den erlade. store skulle ordna de kyrkliga förhållan- yttre måtta till kristendomen omvända de kufvade ocli saksarnes land, manade Alcuin till försigtighet vid utkräfvandet af tionden: de som voro födda och fostrade kyrkans sköte dena i i i gerna att gifva tionde af all egendom, för de nyomvände måste budet om tionde blifva ett allt för hård t tal. Karl den store nöjde sig emellertid icke med att fördra tionde. Han älade alla jordegare att sörja för sina underlydandes betider af nöd oskäligt uppdrifva prisen hof och förböd dem, att för lifsmedel. De som innehade kronogods eller förläningar al kronan eller kyrkan förpligtades till fattigunderhåll genom ännu mera detaljerade föreskrifter. I tider ^ef nöd pålades rent af en fattigskatt. Särskildt skulle de andlige föregå med goda exempel. I en förordning af år 80'J, hvilken allt folket uppfördraga ej i i manas till kärlek mot nästan, värd af sjuka, prest att fyra till gästfrihet mot främlingar, årets sjunde månad och med glädje och pingstaftonen, den tredje lördagen lördagen jul, utdela allmosor offentligen, före förmåga: efter till barmhertighet mot fångar, ålägges det hvarje gånger om året, lördagen före palmsöndagen, till Gud frågade ej i efter myckenheten, utan efter sinnelaget. Inom den genom tidigare kyrkan var det biskopen, som sjelt och Under Karl den store sina diakoner utdelade allmosor. blef vården af de fattige ett verk af lig natur, rättat så och ansåg han sig mycket, att genom blandad politisk och kyrksina förordningar hafva ut- han kunde förbjuda allt tiggeri. Ej ens<noinclude> <references/></noinclude> ojqp72udv58mbbo5ez8u7p22igd7wgp 503578 503568 2022-08-04T09:35:53Z Gottfried Multe 11434 /* Korrekturläst */ proofread-page text/x-wiki <noinclude><pagequality level="3" user="Gottfried Multe" />{{huvud||<small>OM VÄLGÖRENHET UNDER MEDELTIDEN.</small>|105}}</noinclude>allmosor, att de kunde räcka till borttagande af alla hans synder, äfven om han lefde i 300 år. För öfrigt blef under den karolingiska perioden icke blott de i undantagsfall, i händelse af brott mot kyrkan, förekommande allmosorna, utan ock de för normala förhållanden beräknade allmosorna reglementerade. Från år 765 hafva vi det första bestämda påbudet, att hvar man skulle af sin egendom erlägga tionde, till fromma för kyrkan och de fattige: efter en hungertid hade man detta år fått en ymnig skörd, och Pippin påböd tionden (till hvars erläggande kyrkan redan tidigare hade manat), som ett bevis på tacksamhet. Tionden blef dock en parodi på kristliga barmhertighetsverk: i stället för den frivilliga kärlekens skänk en befald och till sitt belopp faststäld afgift, som man i allmänhet knotande erlade. Då Karl den store skulle ordna de kyrkliga förhållandena i de kufvade och i yttre måtta till kristendomen omvända saksarnes land, manade Alcuin till försigtighet vid utkräfvandet af tionden: de som voro födda och fostrade i kyrkans sköte fördraga ej gerna att gifva tionde af all egendom, för de nyomvände måste budet om tionde blifva ett allt för hårdt tal. Karl den store nöjde sig emellertid icke med att fordra tionde. Han ålade alla jordegare att sörja för sina underlydandes behof och förböd dem, att i tider af nöd oskäligt uppdrifva prisen för lifsmedel. De som innehade kronogods eller förläningar af kronan eller kyrkan förpligtades till fattigunderhåll genom ännu mera detaljerade föreskrifter. I tider af nöd pålades rent af en fattigskatt. Särskildt skulle de andlige föregå med goda exempel. I en förordning af år 802, i hvilken allt folket uppmanas till kärlek mot nästan, till gästfrihet mot främlingar, till vård af sjuka, till barmhertighet mot fångar, ålägges det hvarje prest att fyra gånger om året, lördagen före palmsöndagen, pingstaftonen, den tredje lördagen i årets sjunde månad och lördagen före jul, utdela allmosor offentligen, med glädje och efter förmåga: Gud frågade ej efter myckenheten, utan efter sinnelaget. Inom den tidigare kyrkan var det biskopen, som sjelf och genom sina diakoner utdelade allmosor. Under Karl den store blef vården af de fattige ett verk af blandad politisk och kyrklig natur, och ansåg han sig genom sina förordningar hafva uträttat så mycket, att han kunde förbjuda allt tiggeri. Ej ens<noinclude> <references/></noinclude> g1qwv5sv9saicssf73jjk36mtaksyvk